Snö och kyla

Plötsligt kom den efterlängtade vintern, och den kom med stormsteg. Från att ha varit blött, grått och trist är det nu gnistrande vintervitt och otroligt vackert. Dessutom riktigt kallt. I skrivande stund har vi -22 grader C.

Igår var jag och Sandra ut och busade med hundarna i den djupa snön på åkern. Tor syntes knappt, det var bara huvudet som stack upp en liten bit ovanför snötäcket. Han hade vissa problem med att ta sig fram och var tvungen att skutta som en iller i en inte särskilt vägvinnande teknik. Han fick ändå för sig att han skulle rymma till skogs och slog dövörat till helt och hållet när vi ropade på honom. Hastigheten var dock så låg att vi kunde springa ifatt honom trots hans betydande försprång.

Ricky kommer vi inte ifatt men det behövs ju inte heller för han kommer när man ropar på honom. Snödjupet dämpade även hans fart en aning och lovarna var mindre än vanligt. Tor är inte dummare än att han utnyttjar Ricky till att bana väg. Ricky sprang ett snirklande varv över åkern och Tor skuttade långt bakefter i Rickys spår.

När vi kom in igen tände vi i både vedspisen och kakelugnen. Tor är snabbt på plats så fort han förstår vad som är i görningen. När det brinner ordentligt i vedspisen ligger han på första parkett så nära brasan det bara går, ända tills det brunnit ut och spisen börjat svalna.

Katterna ids inte gå ut. Dessvärre är det en av dem som uppenbarligen är för fin för att gå på lådan. En stor blombalja passar däremot fint och det leder till utskottad jord på golvet och uppgrävda pelargoner i baljan. Inte riktigt som jag tänkt mig...

Tänkte egentligen inte önska Gott Nytt År nu eftersom jag snart ska skriva igen, men..... Vi vet ju hur det gick med julhälsningen..... så:

GOTT NYTT ÅR ALLIHOP!!

Låg aktivitet...

... har det varit här ett tag. Inte kan jag skylla på julstöket heller för det har jag knappt börjat med. Adventspyntet är i alla fall på plats men jag kan snabbt räkna upp de fåtal punkter på "julgörarlistan" som är avklarade:

* Rengöring av micron. (Blev tvungen när elektrikern skulle komma in och värma sin matlåda.)

* Utvändig tvättning av den ena kakelugnen. (Det var dottern som gjorde det).

Däremot har jag gjort en del som inte står med på den oändligt långa julgörarlistan, till exempel målat murstocken och fundamentet till vedspisen. Det blev jättefint men var helt oplanerat. Jag blev tvungen att göra det när jag skulle ta några stämningsfyllda fotografier. På dataskärmen syntes sen alla skavanker och blessyrer så det var bara att ta fram först skurborsten och såpan och därefter målarfärg och pensel. Som vanligt tog det mycket längre tid än jag tänkt mig, men det var det värt för jag tycker att det blev jättefint. Med tanke på att jag är en urusel fotograf så är jag riktigt stolt över bilderna.

Jag tänker inte önska God Jul nu för jag SKA snart skriva igen.

Må så gott allihop!

*

Tumrullning

Ja, det är nog vad jag borde ägna återstoden av den här dagen åt. Vi vaknade i morse upp till ett totalt kaos och det har fortsatt i samma spår.

Sanfrid Skåpöppnarkatt och Ricky Allätare har samarbetat i lönndom. De har med gemensamma krafter ägnat sig åt minutiösa kontroller av vår sopsortering. Ytan som krävdes för att utföra denna syssla så grundligt som möjligt täckte både köks- och hallgolvet. Samtliga förpackningar var att betrakta som totalt dissikerade och så väl rengjorda att de i det närmaste går att beskriva som steriliserade. Jag misstänker att det är Ricky som diskat så ambitiöst. Sanfrid hade hela sin långa päls beströdd med kaffesump och morrhåren fulla med hönökaka. Han hade nämligen också öppnat skafferidörren och försett sig av familjens frukostbröd. Turligt nog var Ricky mer intresserad av de illaluktande soporna. Tor sov som en stock.

Husbonden tog fram stora sädesskyffeln och piassavakvasten för att grovstäda innan han var tvungen att bege sig till arbetet. Jag låste in hundarna och slängde ut katterna och hann precis få iväg barnen till skolbussen. Därefter åkte hallmattan in i tvättmaskinen och dammsugaren och skurmoppen fick göra rätt för sig. När dammsugaren närmade sig Tors märgben slängde han sin långa kropp över benet för att beskydda och försvara det mot dammslukarmonstret. Ricky tog sitt märgben och placerade det om och om igen precis framför dammsugarmunstycket. Tills lut slängde jag ut både hund och märgben.

Med bestämda steg stövlade jag in i tvättstugan för att ställa tillbaka skurhinken. Jag tände inte lampan. Jag vadade i vatten! Avloppsslangen från tvättmaskinen hade lossnat och hela tvättstugan var indränkt i smutsvatten. Eftersom det är en tvättstuga så finns där en golvbrunn men den hade uppenbarligen inte hunnit svälja hela störtfloden. Jag har också gjort mig till och lagt en trasmatta på golvet där inne för att det ska se lite trevligare ut. Dessutom hade jag några sorterade högar smutsvätt på golvet i väntan på att maskinen skulle bli ledig. Allt var blött och fullt med kaffesumpen jag inte lyckats skaka ur hallmattan innan jag slängde in den.

Tvättstugan är nu torr och ren igen och den blöta tvätten fortfarande blöt men ren. Svettig efter morgonens bravader begav jag mig in i duschen. Det fanns inte varmvatten så det räckte. Tvagningen gick således mycket fort och efter bara någon kort minut befann jag mig i köket igen. Svante Drullkatt satt mitt på köksbordet och tittade på vatten som sipprade från bordet ner i en stor pöl på golvet. Han hade vält ut blomvasen med de fina blommorna jag fick av husbonden häromdagen. Jag torkar igen.

Eftersom det var brist på varmvatten gick jag för att tända pannan. Under tiden smiter Sanfrid in utan att jag märker det. Jag hittar honom på köksbänken och han ser ut som om han har blivit slängd och rullad i lerpölarna ute på gården. Han gör inte minsta sken av att vara på väg att tvätta sig. Jag hivar ut honom och torkar bänken.

Råttfångarmästaren Sonja sitter i pannrummet med en råtta som hon vill ta med sig in. Det får hon inte.

Jag ska nu rulla tummarna. Långsamt. Så att jag inte skadar eller överanstränger mig. Ikväll ska jag tvinga husbonden att arrangera bättre kattspärrar på skåpen.
*

Snart!

Jag kommer snart med en pinsam rapport men har inte riktigt tid just nu. Jag har nämligen ett nytt stort projekt på gång som ligger i avslutningsfasen så det börjar brinna i knutarna.

För övrigt är jag extremt trött på allt regn! Marken är mättad så vattnet tar märkliga vägar, en del dessvärre in i tonårssonens rum! Korna har egen pool med tillhörande gyttjebad och lerinpackningar. Det är minsann inte alla kor som har eget hemma-spa!

Oavsett hur mycket jag torkar alla tassar så är huset ständigt fyllt av leriga spårstämplar. Hundarna är lättare att torka och de håller sig (för det mesta) på golvet. Värre är det med katterna! De smiter in utan att tvätta sina tassar och sedan spatserar de runt hela huset för att få fossingarna torra. Det är märken på golv, bänkar, toastolar, skåp, sängar osv osv. JAG BLIR GALEN PÅ ALLT TORKANDE!

*

Pep talk!

Ta tjuren vid hornen!
Ta chansen när den dyker upp!
Friskt vågat, hälften vunnet!
Alla är vi barn i början.
Trägen vinner.
Huvudsaken är att man vet att man försökt och gjort sitt bästa.
Övning ger färdighet.

Vad är nu detta? Jag försöker gjuta mod i mig själv eftersom jag låtit mig övertalas (det var inte så svårt) att delta i något som jag inte känner mig helt förberedd på. Ni kommer garanterat att få höra mer om det om någon vecka. Magen pirrar bara jag tänker på det och det är helt absurt! Det är faktiskt ingenting att oroa sig för alls, det får gå som det går, och går det på tok så har just ingenting förändrats ändå. Då är det bara att ta nya friska tag och försöka igen.

God natt!
*

Tjurigt

Äntligen är alla djur hemma på gården! Husbonden har lyckats få tak på nybygget och alla djur har med förvånandsvärt lite besvär transporterats hem. Trötta och nöjda med vårt värv somnade vi igår ovaggade.

Jag har haft en växande ångestklump i bröstet inför blotta tanken på att släppa ihop de två stortjurarna med varandra. Den största, Herr Avelstjur modell Jättestor, ger ett flegmatiskt intryck medan den minsta, Herr Avelstjur modell Medium, ger ett nyckfullt och oerhört energiskt intryck. Deras olikheter i lynne har varit tydliga sedan den dag de först träffades.

Medium var bara ett år gammal när han flyttade till oss och ganska liten. Jättestor var vuxen och redan just jättestor. När Medium fick syn på Jättestor förstod han inte hur jättestor Jättestor faktiskt var. Jättestor insåg däremot hur liten Medium var. Alltså stod Jättestor lugnt och blängde på kors vis när Medium (som trodde att han var jättestor) kom rusande med rullande ögonvitor och fradgan stänkande ur munnen när han brölade sitt attackbröl. Jättestor brydde sig inte ens om att bröla tillbaka. Han stod still och lät Medium stånga sig trött. Sedan begick han ett stort misstag: Han råkade backa ett par steg. Medium såg detta som ett kvitto på att han var oöverträfflig och oslagbar. Han fick förnyade krafter och stångade och brölade ursinnigt. Till slut fick Jättestor nog. Han sänkte sitt jättestora huvud och skyfflade ut Medium ur hagen. Pjong! Pjong! Eltrådarna var av och två tjurar lösa på bygden. Husbonden och jag sprang och hoppade som två gaseller i snömodden för att genskjuta tjurarna innan de kom ut på byvägen. Vi mötte dem på andra sidan ladugården. De stirrade förvånat på oss när vi närmade oss, nu mer att likna vid två frustande valrossar, och lullade tillbaka in i hagen. Sedan var de goda kamrater där det inte rådde någon tvekan om vem som förde befälet.

Det kom en vår och en betesperiod där tjurarna fick gå på varsitt håll med varsitt harem. Hösten kom och tjurarna släpptes ihop igen. Jättestor begick samma misstag en gång till: Han väntade för länge med att visa sin styrka och Medium, som inte längre var så liten, kämpade tappert i flera dagar innan Jättestor fick nog och satte honom på plats. Hela vintern var de sedan de allra såtaste vänner.

Det kom en ny vår och en ny betesperiod. Jättestor har blivit ännu större och ännu mer flegmatisk. Medium har blivit allt mindre flegmatisk men allt mer lik Jättestor i storlek. Därav min tilltagande ångest över att släppa ihop dem.

Igår var det så dags. Jättestor kom hem först och började genast blåsa upp sig och gick brölande omkring och spanade av ströbädden och hagen utan att finna varken rivaler eller haremsdamer.

Lagom när han slagit sig till ro i ströbädden anlände vi med Medium. Medium började bröla hotfullt långt innan traktorn stannat. Han fick genast ett dovt svar och Jättestor visade sig i öppningen till logen där han fridfullt sovit. Min puls skenade, hjärtat slog som en stånghammare mot revbenen och det susade i öronen. Jag befann mig på behörigt avstånd och utanför eltrådarna.

Det visade sig att Jättestor har lärt sig sin läxa och inte tänker begå samma misstag en gång till. Han ställde sig demonstrativt och visade upp hela sin bredsida med tillhörande krök på nacken och tjurig blick. Medium höll sig länge avvaktande men fortsatte med sitt brölande, om än något dämpat. Till slut samlade han mod och gick till attack. Jättestor svarade emot direkt och knuffade medium framför sig. Ytterligare en gång försökte Medium bevisa sin styrka men Jättestor var beredd och parerade galant och oväntat smidigt - han väger i alla fall bortåt 1,5 ton. Resten av gårdagen stod Jättestor och visade hur stor han är och vilken enorm tjurnacke han har. Medium gjorde sig liten men fick trots det inte tillträde till maten. Jättestor vaktade.

Idag har de stått och tvättat varandras öron både länge och grundligt.

*

Ombytta roller

Idag fick Tor följa med ut i skogen när älgjakten avbröts och övergick i rådjursjakt. Tor grät av lycka i bilen hela vägen till det ställe han och husse skulle bli avsläppta på. Ricky låg hemma och grät, men det var olyckliga tårar. Ombytta roller alltså.

Själv har jag inte deltagit i jakten idag. Tycker inte att jag har tid, och ändå kan jag vid dagens slut inte se att jag uträttat speciellt mycket. Kunde nästan lika gärna ha följt med ut, det skulle garanterat ha varit roligare.

Imorgon bär det av till Uppsala för jag vet inte vilken gång i ordningen. Fingret ska inspekteras och böjas och bändas. Antagligen ska jag få lite skäll också för att jag använder det för mycket och tränar för lite.

Husbonden är numera att betrakta som antingen en primat eller möjligen Spiderman himself. Han har den senaste tiden tillbringat väldigt mycket tid nio meter upp i luften med att skruva takplåt. Det är tur att han inte har anlag för höjdrädsla. Förutom takskruvning är det en hel del annat som ska hinnas med till vintern, justering av forderfronter till exempel.

*

Älgjakt

Har Sverige stannat? Idag har älgjakten dragit igång även på våra breddgrader och jag undrar hur många arbetsplatser som står mer eller mindre still när jägarkåren dragit till skogs.

Vi har inte lyckats fälla något byte men det kanske inte är så konstigt. Det ena grannlaget sköt en kalv innan vårt lag ens kommit ut i skogen. Av radoitrafiken att döma var resten av mellansveriges älgar inne hos det andra grannlaget. Samtliga av dessa älgar tycks ha klarat livhanken (även det av radiotrafiken att döma).

Vi fick nöja oss med en fin dag i skogen och det är ju inte så illa. Själv har jag agerat hundförare och traskat omkring i ris och snår och fört en massa väsen. Det är tur att det är just det som är meningen, så att det inte var smygjakt jag skulle ägna mig åt. Då hade de nog fått anlita någon annan...

Ricky har dagen till ära varit kamouflerad till älghund. Skulle tro att han slår de flesta "riktiga" älghundar med hästlängder. Inte många av dem, om ens någon, får med sig så mycket mark som Ricky. Han är fullständigt ointresserad av älgar, men far fram som ett jehu i skogen med sin lilla bjällra runt halsen och HAN TRÖTTNAR ALDRIG!! Hur långt och länge orkar han?? Terrängen var stundtals mycket besvärlig, själv tog jag mig knappt fram, men han löper outröttligt på i ett tempo som efter dryga fyra timmar knappast mattats alls. Han tröttnar inte heller av att inget speciellt händer, han är lycklig över att bara få springa. En och annan kort paus med tillhörande gos med matte är tillräcklig lön för mödan.

Det roligaste han hittade var ett gammalt rådjursben som han stolt kom sättandes med. Det otäckaste var en skällande grönklädd varelse i gransnåren (=husse) som han var tvungen att skälla ut ordentligt. Han hittade också de passkyttar som var utplacerade och hann med att rota i en och annan ryggsäck. Ingen av dem hade sett en ung bretonhanne i full aktion tidigare, och de var alla lika överrumplade, både av hans tempo, hans uthållighet och hans fräckhet när det gäller rotande i ryggsäckar. Att samma hund sedan kurade ihop sig i mattes famn och såg ut som vilken knähund som helst innan han någon minut senare fick fortsätta sitt dagsverke i hiskelig fart gjorde inte deras förvåning mindre.

Tor däremot har en svår dag. Han känner sig djupt kränkt av att Ricky återigen fått följa med bössan ut. Att han själv varit ut flera gånger den senaste tiden hör inte hit enligt hans uppfattning. Han fick i alla fall sitta med vid sista fikapausen och blev genast lite lyckligare av att sniffa på alla jägarklädda byxben.

Tor har för övrigt avancerat till grythund och lyckats jaga ut inte mindre än två grävlingar vid två skilda tillfällen. Husse gjorde processen kort med Tors första grävlig. Den andra slutade sina dagar som mitt första villebråd. Jag hade inte alls planerat att bli grävlingsjägare och absolut inte att släppa ner Tor i ett gryt (jag tycker det är alltför riskabelt) men Tor var inte av samma uppfattning. När husse och jag sedan lyssnat på ståndskall och tungviktsmötet Tor vs Grävling i en halvtimme hade jag för länge sedan fått nog. Grävlingen fick så småningom nog den också och kastade in handduken och lämnade sin ringhörna. Jag såg min chans att få slut på hela historien, få ut Tor ur grytet och äntligen få gå hem, och jag tog vara på den chansen.

*

Släng och fläng

Det har varit ganska hektiskt här hemma den sista tiden. Tiden är allt för knapp, orken för liten och kroppen för skral. Det tär. När jag nu satt och bläddrade bland gamla papper hittade jag en dikt som Dottern skrev till mig när hon var blott fjorton år. Den manar till eftertanke:

" Hit och dit
släng och fläng,
fram och åter
tills du gråter.
Stressa dit och
skynda dit,
allt blir bara fel och skit.
Så går det när man framåt tänker,
stressar så att svetten stänker.
Lugna ner dig, coola av
ett smart sätt att slippa skoskav!
Tänk på det imorgonbitti,
varje morgon fram till nittí!
Supertanten nummer ett,
blir du då på alla sätt!"
*

Husvagnssemester; 4 Hemresan

Här kommer till slut den avslutande delen om husvagnssemestern:

Det blir så småningom dags att bege sig av hemåt och då erinrar sig kvinnan plötsligt att hon inte har något lyse på bilen. Hon utkräver därför löfte från båda barnen att i händelse av poliskontroll får de inte yttra ett ord, vilka lögner som än skulle råka komma över hennes läppar. Turligt nog kan hon i smyg konstatera att blinkers och bromsljus fungerar på både bil och husvagn.

Ekipaget har inte ens hunnit lämna campingen när kvinnan erinrar sig nästa sak. Hon skulle ju ha tankat! Nåväl, bensinen räcker nog till den medelstora stad de tidigare passerat och där måste det ju finnas en lämplig mack. Hon utlovar glatt ett besök på MacDonalds som de också kommer att passera.

Lyckligtvis somnar sonen ganska omgående, för det blir återigen lite hetsigt i bilen. Den medelstora staden kan nämligen inte erbjuda medelstora bensinstationer, utan väldigt små och trånga stationer som skulle kräva vissa backningsövningar. Detta är helt uteslutet sedan dottern vägrat bistå sin mor när denna föreslog att de skulle koppla av husvagnen för att komma in på macken. Tre olika bensinmackar besöks utan att fordonet blir tankat. På en av stationerna finns det visserligen gott om svängrum vid pumparna , men dessa är ur funktion.

Nu får dottern syn på MacDonaldsskylten, och eftersom ett löfte är ett löfte är det bara för kvinnan att kasta sig ut i vänsterfilen, köra mot gult och svänga in mot parkeringen. Det visar sig nu att här är det om möjligt ännu trängre än på bensinmackarna och dessutom bara drive-throuhg. Bilen vänds under visst besvär åter ut på den stora genomfartsleden och kvinnan kan efter en snabb blick i backspegeln konstatera att hon har polisen efter sig. Sonen vaknar och börjar genast tjata om hamburgare, dottern suckar och kvinnans grepp om ratten hårdnar, ända tills polisbilen kör om. Så småningom får man åter syn på en mack och gör sig redo för att svänga. Då uppenbarar sig polisbilen vid en av pumparna, varvid högersvängen i sista stund avbryts och färden fortsätter.

Till slut blir faktiskt bilen tankad och barnen utfodrade. Maken har ringt flera gånger och oroligt undrat hur långt de hunnit. Särskilt många mil har de inte avklarat mellan hans påringningar.

Färden fortsätter på krokiga vägar på landsbygden där det enda problemet är en växande bilkö bakom husvagnen, vilket kvinnan fullständigt nonchalerar. Familjen småpratar och skrattar åt de olika händelser som utspelat sig under semestern. Plötsligt öppnar sig himlens portar och ett skyfall av sällan skådat like förmörkar hela landskapet. Kvinnan ser nu inte längre ut genom bilens ruta och befarar att hon själv inte syns alls eftersom hon inte har lyse på bilen. Alltså får man stanna och vänta ut de överjordiska makternas vrede innan färden tjugo minuter senare kan fortsätta. Vägbanan är då belagd med ett centimetertjockt lager hagelkulor som gör färden väldigt vådlig, innan den återigen lysande solen gjort sitt.

Vid en bensinmack nära hemmet stannar man för att göra vissa kompletterande inköp som maken beordrat. Kvinnan upptäcker då att det är oerhört lite luft i ett av husvagnens däck, men eftersom det bara är någon mil kvar hem beslutar hon sig för att pumpa i lite grand och raskt fortsätta färden. Innan hon hinner sätta sig har hon dock tappat en hink med stinkande ansjovis, som de hemmavarande grisarna skulle utfodras med, över sig själv. Barnen klagar högljutt över stanken som fyller kupén.

PANG! Det är bara fem kilometer kvar hem men nu är det bara att koppla av husvagnen och fortsätta utan den. Det är punktering.

Maken säger inte mycket när enbart bilen rullar upp framför huset. Han beger sig så småningom iväg för att lossa hjulet, reservdäck saknas nämligen. Följande dag åker han således och köper ett nytt däck, bara för att upptäcka att även det andra hjulet livit platt. Han lyckas dock pumpa det och få hem husvagnen till gården. Han säger heller inte mycket när barnen berättar om sin semesterresa.

Medan kvinnan trött går runt hemma i köket, lycklig över att de i alla fall kommit hem oskadda, får hon se ett brev från Vägverket adresserat till sig själv. Ja visst ja. Hon skulle ju förnya sitt körkort. Brevet har legat i köket sedan den tidiga våren. Kvinnan har till och med låtit fotografera sig, det är bara själva inlämnandet av körkortsunderlaget som återstår. Hon får en plötslig ingivelse och går för att kontrollera hur länge hennes körkort är giltigt.

Jaha.... Hon har dessutom gjort denna händelserika resa utan giltigt körkort.

City-Tour

Tor är på semester i storstaden hos Dottern och Tonårssonen. Det gör honom tydligen väldigt mallig att få vara på semester på egen hand, utan odågan Ricky. Bilden talar väl sitt tydliga språk?

Sin allra första valptid tillbringade ju Tor i storstaden så atmosfären är på intet sätt ny för honom. Han är acklimatiserad i både storstad och glesbygd och tycks trivas i båda miljöerna. Jag vill däremot gärna tro att han skulle tröttna på stadslivet efter en ganska kort tid, om inte annat så för att möjligheterna till rådjursjakt är betydligt större när man bor mitt i jaktmarken.

Tor har under sin korta vistelse hunnit med att cykla till affären (Tor cyklade inte, han sprang bredvid cykeln) och sedan åka cykelkorg hem. Han har nonchalerat både stadshundarna, kvartersharen och kvartersfyllona. Kyrkklockorna hade han lite svårt för och var tvungen att skälla på.

Eftersom hans stadssemester var lite snabbt påkommen var inte förberedelserna så grundligt utförda. De var inte utförda alls faktiskt. Den enda packning han hade med sig var sitt koppel. Därav den snabbt påkomna cykelturen till den kvällsöppna affären för att inhandla hundmat.

Tor var heller inte stylad för stadsliv men detta är nu åtgärdat. Det har den handlingskraftiga och resoluta Dottern ändrat på så nu har Tor fått den raggiga pälsen ansad, klorna klippta, han har blivit duschad och även fönad!!!!

Ricky visar inga tecken på att sakna Tor men han har plötsligt blivit mycket lugnare. Han har bara några enstaka hyss för sig, det går till och med strålande att lämna honom ensam inne utan att han hittar på en massa fanstyg. När vi är ute är han beskedligheten själv, jag behöver knappt tala om för honom vad jag vill att han ska göra eller vart vi ska. Jag kunde väl aldrig tro att det skulle vara så nyttigt att sära på hundarna ett tag. Vi har ju gjort det förr men då var Ricky förmodligen inte mogen nog att prova på ett moget beteende.

*

Kalvskiljning

Det är dags att ta hem kalvarna från betena. Korna får vänta ett tag till. Således kopplade husbonden traktorn för djurtransporten och lastade i alla ranschgrindar. Grindarna inhandlades för ett par år sedan för just sådana här tillfällen men har hittills endast använts till andra ändmål.

Just som vi stod i begrepp att bege oss iväg till den största kogruppen för att påbörja kalvskiljningen ringde husbondens mobiltelefon. Det var hyresgästen som bor granne med vår yngre kogrupp (busfröna ni vet). Hyresgästen hade närgånget besök av en ko utanför kökstrappen. Fordonsbyte! Från traktor till personbilsturbo och iväg i en herrans fart. Måtte det verkligen bara vara en ko som förirrat sig! Lyckligtvis var det verkligen bara en ko som var på rymmen, och hon lät sig snällt motas in i hagen igen. För säkerhets skull patrullerade vi av stängslet i den andra hagen och kunde därefter flytta över djuren dit. Allt gick smärtfritt men större delen av förmiddagen hann förflyta utan att vi ens påbörjat det dagen skulle ägnas åt.

Hem igen för en snabbfika på stående fot och sedan iväg till nästa gäng. Korna blev i det närmaste hysteriska när traktorn kom och till och med hade djurkärran på släp. De är inte så dumma som de ibland kan verka, de där korna. Traktorn betyder att det är husfolket som är på väg och att något speciellt är på gång. Djurkärran betyder antingen att det kommer någon ny kompis (en stilig tjur kanske?) eller att de ska få åka iväg till något bättre ställe.

Korna flockades runt traktorn och kärran och de ropade förväntansfulla glädjerop ut i tomma intet. De kunde ju inte gärna veta att vi skulle lura av dem deras kalvar. När baklemmen till kärran öppnades och grindarna skulle bäras ut var det trängsel bland de ivriga korna. En ko var upp och bökade runt bland grindarna och husbonden tre gånger innan vi kunde stänga igen. Då ställde hon sig så nära baklemmen hon kunde komma och stod sedan snällt längst fram i kön och lät sig byggas in av grindarna som vi arrangerade efter bästa förmåga. Jag kan nästan lova att den dag det är dags att köra hem korna kommer ingen av dem att vilja kliva upp på transporten!

Med bibehållet lugn och gott humör lyckades vi valla alla kalvarna så att det till slut befann sig i den lilla provisoriska inhägnaden bakom djurkärran. På köpet hade vi fått med oss tre kor som stod i fin kö och vägrade lämna sina platser. Övriga kor och Herr Avelstjur modell Jättestor stod nyfiket och tittade på och bistod med muntra tillrop till den milda grad att det var stört omöjligt att kommunicera med husbonden på vanligt sätt. Vi fick använda oss av ett hemsnickrat teckenspråk och kvalificerade gissningar för att göra oss förstådda.

Vi lyckades till slut baxa ut de tre korna och påbörja insläppet av kalvar på kärran. De tuffaste och modigaste stod längst fram och var snart på plats. De något mer tveksamma lät sig med hjälp av en klapp i baken övertalas att kliva ombord. Återstod några stycken som inte under några som helst omständigheter tänkte byta ut gräsvallen under klövarna mot något annat. Det började dessutom bli trångt ombord på kärran erftersom ingen ville stå längst fram, alla hade placerat sig från mitten och bakåt.

Husbonden och jag är inte så insnöade som man kanske kan förledas att tro. Vi är riktigt internationella och har sett på TV hur de gör för att fylla tunnelbanevagnarna i Tokyo. Vi gjorde likaledes och pressade in de sista kalvarna med hjälp av en grind. Till slut fann de med främre placeringar det för gott att ta några ytterligare kliv framåt och då blev det plats även för eftersläntrarna.

Alla kalvar på plats och inte minsta lilla gnutta irritation hos husfolket. Nu skulle korna byta hage dels för att få bättre bete och dels för att markägarna skulle slippa höra den kommande klagolåten efter kalvskiljningen. Dessvärre var det bara Herr Avelstjur modell Jättestor och fem av korna som visade intresse för ett hagbyte. Hos övriga kor är modersinstinkterna uppenbarligen starkare än matbegäret. Vi var tvugna att flytta hela traktorlasset med kalvar för att få med oss alla kor till den nya hagen.

Vi kom så småningom hem med vår dyrbara last och påbörjade avlastningen i de iordningsställda ströbäddarna som stod och väntade. Direkt i samband med avlastningen lyckades vi också utan större ansträngning skilja på tjur- och kvigkalvar och få in dem i rätt box.
Mycket nöjda med oss själva kommenterade husbonden och jag att vi börjar få bra grepp om hur vi ska hantera olika situationer med djuren och att vi lyckats hitta smidiga och praktiska lösningar som underlättar vårt arbete enormt mycket.

Vi ringer och meddelar markägaren att vi delat på kor och kalvar för den händelse de skulle undra över kornas oavbrutna gapande, som vi av erfarenhet vet är en oundviklig följd av kalvskiljningen. Markärgarna tackar för omtanken med hagbytet och för informationen. Tjugo minuter förflyter. Husbondens mobiltelefon ringer. Det är en bekant från andra sidan sjön (en inte särskilt liten sjö) som undrar vad det är för fel på korna. På hela sommaren har han inte hört dem en enda gång med nu ekar deras klagosång över hela socknen. Husbonden förklarar vad det beror på, bedyrar att det inte är någon fara och tackar för deras uppmärksamhet. Samtalet har inte mer än avslutas när nästa påringning kommer. Det är markägaren. Mer än halva koflocken har på eget bevåg förflyttat sig tillbaka till den ursprungliga hagen där de skiljdes från sina kalvar. De har alltså sprängt eltråden, tagit sig genom den oinhägnade vallgatan till nästa hage som har en öppen grind i var ände!

PANIK! Vi har turligt nog besök av en vän som är en rejäl karl och utan tvekan följer med oss i det tilltagande mörkret och den allt tätare dimman. Markägaren har stängt grinden närmast boningshuset, ett gäng kor står där och ropar ut sin nöd. Vi åker snabbt förbi, jag blir avsläppt vid nästa grind och husbonden och den rejäla vännen åker vidare till den hage det var tänkt att alla kor skulle befinna sig i. Jag hinner stänga grinden innan korna hunnit dit. De känner igen vår bil och har sprungit efter oss längs vägen.

Husbonden kan konstatera att de rymmande korna forcerat grinden så att övertråden brustit. Herr Avelstjur modell Jättestor och de fem korna med starkare matlust än modersinstinkt är kvar i den nytilldelade hagen. Vi monterar, så snabbt det går i ett nästan kompakt mörker, eltrådarna i vallgatan genom skogen. Vi har för den här gången fått markägarens tillåtelse att låta det stå öppet mellan hagarna via vallgatan, trots att markägarna då inte obehindrat kan passera för att ta sig till sin båt-, grill- och badplats. Vi öppnar grindarna som via vallgatan förbinder hagarna med varandra och plötsligt har vi i mörkret råmande kor på väg åt alla håll.

Det är med olustkänslor vi lämnar korna för att åka hem. Kommer de att hålla sig på rätt sida om trådarna? Kommer alla närboende på båda sidor om sjön ligga sömnlösa?

I morse kunde vi konstatera att korna befann sig inne i den hage vi tänkt att de skull gå, och att klagolåten dämpats avsevärt. Imorgon är det nog över, måtte det gå vägen.

Sedan är det dags för nästa omgång kalvar....

Kollisionskurs

Igår kväll befann sig hundarna bokstavligt talat på kollisionskurs. Vi var ute på en sen promenad och det hade hunnit bli ordentligt mörkt. Tor var kopplad men Ricky sprang lös när vi genade över åkern för att ta oss hem.

Eftersom det var så mörkt kallade jag in Ricky med täta intervaller så jag skulle vara helt säker på var han befann sig. Han kom snabbt som blixten varje gång. Flåsandet och rasslet i gräset avslöjade hans belägenhet innan han kunde urskiljas med blotta ögat. Det går med en otrolig fart när han kommer sättandes, han borde inte kunna springa så fort.

Tor och jag lufsade på i det fuktiga och ganska höga gräset när jag ännu en gång kallade på Ricky. Jag hörde honom ganska omgående. Frust och flås och rassel och prassel och dunder i backen. Både Tor och jag stannade och lyssnade för nu lät det som om det var en skock vildsvin som kom framrusande och inte en ganska liten breton! För sent insåg vi vad som höll på att hända. Det var Ricky (och inte vildsvinsflock) som kom i allra högsta turbofart i det tilltagande mörkret med kurs rakt på Tor! Mig hade han uppenbarligen koll på men lilla Tor försvann ju nästan i gräset. Ingen hann reagera. Kollisionen var ett faktum.

Tänk dig en sportbil komma i trehundra kilometer i timmen och frontalkrocka med en betongsugga. Sportbilen (läs Ricky) flög i en båge i luften, betongsuggan (Tor) mejades ner och vräktes åt sidan. Sportbilen klarade sig utan minsta repa i lacken och fortsatte oförtrutet sin vansinnesfärd ytterligare en bit. Betongsuggan skrek i högan sky och räddningsmanskapet (jag) var snabbt på plats med ficklampa och miljoner otäcka fjärilar i magen. Betongsuggan slutade inte skrika. Sportbilen fick hejd på sig själv och insåg situationens allvar, stängde av motorn och drog i handbromsen. Betongsuggan ylade fortfarande men inte lika ihärdigt.

När jag väl fått ficklampan att bete sig på önskvärt sätt (det är en sådan där som kan ställas in med olika ljusken; stora, små, skarpa, diffusa eller blinkande ljuskäglor) kunde jag till min stora lättnad konstatera att betongsuggan åtminstone hängde ihop i ett stycke. Den vägrade dock att stödja på ena frambenet och blickade upp på mig med stora bedjande ögon. Det kändes väldigt långt hem. När jag i ficklampsskenet klämt och känt och nogsamt undersökt den raggiga lilla varelsen i gräset kunde jag på ett amatörmässigt sätt konstatera att ingenting verkade vara brutet eller ur led. Medan jag funderade över hur vi skulle ta oss hem började Tor plötsligt gå. De första stegen var lite stapplande men sedan knatade han på i sakta mak. Knappt styrfart. Sportbilen puttrade på tomgång på min andra sida.

Väl hemma var Tor som vanligt igen. Till en början såg han till att inte vara alltför nära Ricky, men efter några minuter bjöd han upp till lek. Det slutade alltså lyckligt, men de hade kunnat slå sig fördärvade båda två. Kanske fick Ricky sig en liten tankeställare, för på sista kvällskissningen hade han större koll än vanligt på var Tor befann sig, och jag lovar att både Tor och jag hade stenkoll på Ricky. Då var de ändå kopplade båda två.
*

Husvagnssemestern; 3 Vistelsen

Var så goda! Del 3:

Under uppackningen visar det sig att campingägaren just den här kvällen arrangerar ett litet jippo för sina gäster. Vid restaurangen, knappt tio meter från kvinnans husvagn, har uppförts en scen med två gigantiska högtalare. Baren har fullständiga rättigheter och är redan överbefolkad. Scenen äntras av en man som låter sin stämma ljuda i de välfungerande högtalarna till långt in på småtimmarna.

Fäljande dag ägnas åt bad, fika, glassätning och minigolf. Solen gassar och allt fungerar perfekt. Barnen badar igen och modern promenerar menlöst omkring med ett marsvin i koppel. Kvinnan får plötsligt en idé! De ska naturligtvis hyra en båt och ro ut på sjön. Då kan de både fika, fiska, sola och slippa marsvinspassningen.

Båten bokas, flytvästar hämtas ut (bara en kom att användas). Den sommar det här utspelades hade varit ovanligt regnig och det här var de första riktigt varma dagarna på länge. Därför hade ingen tidigare intresserat sig för att ro ut på den lilla sjön. Således var båten till bredden fylld med vatten. Efter dryga trettio minuters ösning är båten brukbar igen och kvinnan genomvåt av såväl svett som regn- och sjövatten. Sin ena sko har hon till barnens stora förtjusning förlorat ner i vattnet.

Lugnet lägrar sig åter över trion och de båda barnen får turas om att ro under moderns ömma överinseende. Dottern envisas dock med att hävda att modern bara gnäller på sitt äldsta barns teknik vid årorna när det i själva verket rör sig om goda och välmenande råd.

Mitt ute på sjön låter man båten driva medan den medhavda matsäcken intas och sonens kastspö packas upp. Tanken är nu att dottern ska sola, sonen lugnt fiska och modern med raska tag ro ut runt en udde för att se vad som där döljer sig. Några envetna vattenskidåkare stör emellanåt idyllen men inte värre än vad som går att överse med.

Medan kvinnan med vägvinnande årtag (och felfri teknik) sätter kurs längre ut på sjön kommer så ett fiskedrag flygande genom luften. Modern blir här lite skärrad och vispar till med årorna så att den solande dottern dränks i en vattenkaskad. Dottern upphäver nu sin stämma så att den fiskande sonen rycker till i sitt spö och rispar sin mors hud innan reven trasslar in sig i den ena åran.

Så småningom har lugnet åter lagt sig och rodden fortsätter med nya friska tag. Det är då det händer. En av årorna klarar inte den hårda belastningen utan knäcks helt enkelt. Dottern påstår, naturligtvis helt felaktigt, att det är moderns fel då modern varit tvungen att ro så långt ut för att våga ta av sig och sola eftersom hon glömt att ta på sig bikinin.

Sonen struntar fullständigt i diskussionen och ropar på hjälp. Kvinnan är nu tvungen att ge sig i dikussionen med dottern för att få tyst på den unge mannen. Här ska minsann inte ropas på hjälp. Familjen har redan utmärkt sig så det räcker.

Dottern tvingas bemanna den fungerande åran medan modern använder sig av den avbrutna som en paddel. Den visar sig dock vara ett livsfarligt verktyg då den inte delats i två delar utan mer liknar ett upp-och-nedvänt "V". För att kunna användas som paddel måste den alltså greppas ganska långt ner vilket får till följd att den andra (friviftande) änden plötsligt träffar den frenetiskt roende dottern i huvudet. Sonen ropar återigen på hjälp. Dottern saknar för första gången i sitt liv ord.

Nu tappar kvinnan slutligen kontrollen över sig själv. Hon skrattar hysteriskt med tårarna rinnande tills hon inte längre kan hålla sig upprätt. De båda barnen blir väldigt oroliga och ber sin mor att få tillkalla hjälp.Vattenskidåkarna har försvunnit. Långt bort syns badande barn och ännu en bit bort den brygga båten ska förtöjas vid.Modern kan inte tala. Hon skrattar lika hysterikst som tidigare, ända tills dottern helt sonika klappar till henne.

Fyrtiofem minuter senare står de utanför receptionen för att betala hyra för sin minnesvärda roddtur. Barnen vägrar bli vittnen till moderns förklaringar över den avbrutna åran, och flyr under falska påståenden om att de genast måste uppsöka toaletterna. Campingägaren visar sig dock vara en mycket ödmjuk man i sina bästa år som nästan fjäskande undrar vad han kan göra för att sona sitt slarv med underhåll. Kvinnan låtsas här inte om att det finns vissa brister i hennes eget underhåll av utrustning, utan påpekar bara att det hela ju slutade väl men att sonen ett tag varit VÄLDIGT orolig.

Resten av tiden på campingen förflyter utan missöden och kvinnan går omkring och ser ut som om hon vet allt om camping och dess utövande.

*

Blå låda, svart korg och vita kuddar

När Tor flyttade till oss för snart två år sedan hade han bland annat en svart korg med sig, storleksmässigt väl anpassad för en vuxen tax. När Ricky flyttade hit valde hundarna att dela på den. Nu har Ricky tagit över korgen. Den är på tok för liten för honom men han tycker att den är så behändig att bära runt på. Om matte befinner sig i köket släpper han ner korgen mitt på golvet och släpper sedan ner sig själv i den. Flyttar sig matte in i ett annat rum tar han bara med sig korgen dit och sover vidare där. Om matte springer runt för mycket mellan rummen brukar han placera korgen mitt på kökströskeln så han har överblick åt alla håll.

Han har också en stor förkärlek för kuddar. Han tycker om att bära på dem och visa upp dem för alla som kommer. På kvällarna brukar han hämta en liten (vit) kudde från soffan och lägga den i korgen för att kunna ligga riktigt skönt. Sedan åker den bara med under alla korgförflyttningar. Ibland hämtar han alla kuddar han får tag på och lägger dem vid mina fötter. Väldigt snällt och omtänksamt av honom, men jag vill helst ha kuddarna där jag själv har valt att låta dem pryda vårt hem. Dessutom blir de förfärligt lortiga av hans släpande på dem, två av dem är dessutom vita, eller rättare sagt, var vita. Jag har inte lyckats få honom att låta bli dem trots att jag använt mig av olika metoder. Idag upptäckte jag dessutom att jag omedvetet resignerat, jag bara tar kuddarna från honom och lägger tillbaks dem utan att tänka på det.

*

I ett av köksskåpen, längst in i köket där det är lite bökigt att komma in, förvarar vi en liten blå låda med rött lock. Lådan innehåller hundvårdsartiklar såsom tops, kam, trimkniv, tassalva och KLOTÅNGEN. Varje gång det aktuella skåpet öppnas ser Ricky till att hålla sig på behörigt avstånd till dess han är säker på vad som kommer att plockas fram. Är det den blå lådan som lämnar skåpet lämnar Ricky rummet och är absolut omöjlig att locka eller kalla till sig. Tor däremot vill gärna vara med och titta in i skåpet. Han blir riktigt glad om jag tar fram den lilla blå. Han svansar då runt mina fötter och försöker själv pilla av locket om jag inte är snabb nog. Han tycker speciellt mycket om trimgrejerna. Tassalvan är också populär.

När jag ska pyssla med hundarna brukar jag sitta på golvet. Tor kryper då upp i mitt knä och gör sig redo för att bli ompysslad på det ena eller andra viset. Ricky brukar ligga under TV-bordet och blänga på oss och jag ignorerar honom fullständigt. Efter en stund tar hans avundsjuka överhand och han kan inte låta bli att komma fram och lägga sig bredvid oss. Detta brukar inträffa långt innan jag är färdig med Tor.

Det lustiga med det här beteendet hos både Tor och Ricky är att Tor verkligen HATAR att få klorna klippta. Han protesterar genom gnäll och stön och ideliga ryck i den tass jag försöker klippa klorna på. Han gruffar och grymtar och vrider sig som en ål. Jag har provat alla möjliga trix och nu har jag äntligen hittat ett sätt som fungerar. Han är förhållandevis stilla och jag lyckas klippa klorna snabbt så vi får det hela överstökat. Så fort det är klart är han redo för vidare ompyssling och är inte alls beredd att lämna plats för Ricky.

Ricky tycker inte heller om kloklippning, men han har en annan taktik som i mina ögon är mycket smartare. Han lägger sig på sidan och rör inte minsta fena under hela processen. Det tar mindre än en minut att få hans klor klippta. Sedan avslutar vi med öronrens, tandkontroll och pälsvård som han tycker mycket bättre om. I synnerhet som Tor får ligga bredvid och tråna efter mattes uppmärksamhet.

Varför är Tor så ivrig när den blå lådan kommer fram medan Ricky springer och gömmer sig? Deras uppträdande vid själva kloklippningen gör ju att man tycker att det borde vara tvärtom.

*

Kort rapport

Tänkte avlägga en kort lägesrapport:

* Alla barn har nu börjat nya skolor och det verkar gå bra så här långt.
* Ricky äter igen.
* Det fula skjulet är inte riktigt klart, det fattas en dörr som så smånigom ska snickras ihop.
* Jag hann inte göra allt jag tänkt innan fingeroperationen....
* Fingret mår efter omständigheterna bra.
* Fortsättning följer vad gäller husvagnssemestern. Två delar kvar!
* Det stora bygget fortskrider. Takplåt väntas hem idag.
* Alla djur fortfarande på bete. Snart dags att skilja bort kalvarna!
* Trattkantarellerna börjar komma!
*Kräftskivan gick bra och underhållningen var strålande. Tonårssonen lyckades locka upp storasyster på scenen och framträdandet blev både uppskattat och framgångsrikt.

*

Hungerstrejk

Tor är en bestämd och egensinnig taxherre med stor personlighet. Hans aptit är svår att förstå sig på. För det mesta äter han sin mat i en svårbegriplig procedur. Han går sällan fram och börjar äta efter ett första "Var så god". Oftast krävs ett "Ät maten!". Då går han och hämtar en matkula som han springer in och lägger under TV-bordet. Sedan småhoppar han med eller på kulan innan han äter upp den. Ibland upprepas proceduren med kula nummer två och tre. Sedan äter han normalt en liten stund innan han måste kröka rygg ett par gånger, som om han trycker maten längre in i kroppen. Därefter kan han äta lite igen. När han börjar få nog lägger han två eller tre kulor utanför matskålen som han sedan lägger sig ner för att vakta. Det händer att han inte äter alls.

Ricky har ett helt annat motto när det gäller mat och ätande. Han äter ALLT och så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. Han sitter som en stenstod så fort matskålen närmar sig hans plats och vid "Var så god" finns inte minsta tvekan. Ni har säkerligen förstått att han är klar långt före Tor trots att han får mer än dubbelt så mycket mat. När Rickys skål är tom och ordentligt renslickad tar han ett varv till skafferiet och bänkarna för den händelse matte skulle ha råkat tappa någon liten kula när hon serverade maten. Sedan faller han pladask ner bredvid Tor och hans skål, på det avstånd som han av erfarenhet vet tolereras.

Om Tor ätit upp all sin mat tar Ricky ytterligare ett varv i köket på jakt efter tappade kulor. Har Tor lämnat bara lite mat brukar jag ge Ricky tillåtelse att äta upp det. Har Tor istället lämnat mycket mat ställs matskålen in i skåpet till nästa måltid. Ibland uppstår gränsdragningsproblem och Ricky har svårt att förstå logiken.

Ricky är också en riktig mattjuv. Han stjäl allt han kommer över. Tidigare i somras stal han en halv kastrull köttfärssoppa. Dottern hade fått cortisonsprutor i käken och stränga order från läkaren om att bara äta flytande föda under en veckas tid. Således ställde hon sig och gjorde storkok på köttfärssoppa som skulle räcka i många dagar. Hela familjen satt i trädgården och åt den mustiga soppan. Soppan själv befann sig på spisen för att svalna. Ricky tyckte inte det var nödvändigt, han åt med glupande aptit en ansenlig mängd efter att ha lyckats pilla av kastrullocket.

Han blev avslöjad direkt när vi kom in eftersom han hade lite sopprester i morrhåren. Sedan fick jag se att hans midjemått ökat dramatiskt. Jag hann få ut honom innan han blev dålig, men han blev inte dålig på det viset jag hade förväntat mig. Gångmarschen orsakade direkt vågrörelser i hans mage och vi hade inte mer än hunnit utanför dörren när soppan helt enkelt läckte ut. Den bara rann ut ur hans mun, utan att han kräktes eller ens hulkade. Han var överfylld. Resten av kvällen fick vi njuta av kryddiga hundfisar.

Jag har många gånger sagt att den dag Ricky inte äter kommer jag att bli riktigt orolig. Nu har den dagen kommit. Han har inte så mycket som tittat på kvällsmaten. Tor åt enligt sitt omständliga manér och Ricky gjorde ingenting. På alla andra sätt är han precis som vanligt; busig och glad och med en massa spring i benen. Jag tog till och med ut honom på en extrasväng, dels för att kolla om han var dålig i magen och dels för att se om aptiten skulle komma tillbaka efter lite fysisk aktivitet. Det har den inte gjort. Jag har inte bytit foder, inte ens öppnat en ny säck. Provade med en godisbit och den ville han gärna ha.

Vi får se om matlusten återkommit i morgon bitti.
*

Skogsfågeljakt

Sedan den 25 augusti är det tillåtet att jaga skoghöns, det vill säga järpe, orre och tjäder. Detta gör man enligt mitt tycke företrädesvis över stående fågelhund, helst av rasen breton. Det vill säga Ricky. Trots att jag för tillfället bara har en hand att använda mig av kunde jag i morse inte låta bli att ta med honom ut för att vandra på Dianas stigar.

Tors besvikelse var enorm. Hans spända förväntan och tilltagande iver när bössan plockades fram övergick i glädjehopp och gnällningar när ett koppel togs ner från kroken. Kopplet sattes runt Rickys hals och Tor satt så fint han kunde och väntade på att även hans koppel skulle komma fram. Det gjorde det inte. Istället fick han sitta kvar på hallmattan när matte gick iväg med bössan på axeln och Ricky malligt travandes bredvid sig.

Ricky var som sagt mallig. Fastän han ännu inte varit med om någon jakt där fågel fällts så tycker han tydligen att det är något alldeles speciellt när bössan är med. Han hade ju dessutom fått ett klargult band runt sin hals. Han vred inte ens på huvudet när vi gick förbi grannhuset fastän alla fem tikarna var ute på gräsmattan.

När han fick sitt sökkommando i skogen bar det av i en vanssinnig fart. Att han inte slår sig fördärvad är ett under. Alldeles för stor i sitt sök var han också men efter att ha toksprungit över en myr några gånger dämpades han i både tempo och sökvidd. Han höll relativt god kontakt med mig och lät sig både dirigeras och kallas in.

Några skogshöns hittade vi inte, men det var ändå en lyckad jaktdag. Jag vet inte vem av oss som njöt mest. Det var första gången jag var ut med bössan helt på egen hand, vädret var bra och Ricky tillmötesgående.

Dagen har fortsatt varit bra. Sandra har fått sin bil såld och håller nu på att baka empanadas. Senare ska hon tillsammans med Louise, gårdens 13-åring, baka blåbärspaj.

Snart ska vi åka och hämta Linnéa vid tågstationen. Hon ska följa med oss på kräftskiva ikväll där vi förutom att äta kräftor, empanadas och blåbärspaj också ska lyssna på tonårssonen som ska svara för kvällens underhållning med hjälp av bland annat sin gitarr.

*

Husvagnssemester; 2 Ankomsten

Här kommer andra delen i berättelsen om husvagnsäventyret:

Vid ankomsten visar det sig dock att campingplatsen har förändrats under de tio år som gått sedan kvinnan senast var här, då tillsammans med endast ett barn, men med en bilkörande make vid sin sida. Den fräcke campingägaren har planterat träd och häckar på den stora gräsplan kvinnan har tänkt glida in på. Dessutom finns där en och annan lykstolpe, varav den ena är strategiskt placerad precis bredvid den plats kvinnan blivut anvisad.

Det yngre barnet sjunger nu oavbrutet på diverse slagdängor och tycks helt oberörd av stundens allvar. Det äldre barnet håller marsvinet i sitt knä och talar hela tiden om för sin mor hur hon INTE får göra. Det stackars flickebarnet anar antagligen att det finns viss risk för att hon ska behöva skämmas för sin mors pinsamma beteende.

En kort stund sitter så kvinnan kvar i bilen, mitt emellan alla flotta välparkerade husvagnar, och betraktar solande, badande, ätande och promenerande semesterfirare som plötsligt finns i överflöd runt just hennes bil.

Resolut öppnar hon bildörren under dotterns högljudda protester och ropar ut sin nöd över campingplatsen. Sonen sjunger fortfarande slagdängor. Dottern är pionröd i ansiktet. Hennes värsta farhågor har besannats. Modern är inte vid sina sinnens fulla bruk!

Fem medelålders gentlemän kommer genast rusande till undsättning. Alla är de översvqllqnde i sin iver att hjälpa den arma kvinnan. Kvinnan dras ut ur bilen och en man tar hennes plats bakom ratten. Sonen sjunger. Dottern försöker göra sig osynlig. Kvinnan ler oskyldigt mot alla trevliga män.

Nu är det dessvärre dags för en bekännelse inför de fortfarande överseende männen. Parkeringsproblemen beror inte så mycket på kvinnans köroduglighet, hon KAN faktiskt backa med bil och släp. Problemet beror snarare på att husvagnens elektriska broms envisas med att slå till med full kraft lite då och då under backningsövningar. Männen är fortfarande överseende i sin förvissning om att denna stackars förvirrade kvinna förmodligen inte riktigt vet vad hon talar om. Mannen bakom ratten ersätts av en annan man.

Sonen sjunger.Dottern har nästan hasat ner på golvet. Kvinnan står omgiven av män som nu helt gett upp försöken att backa. Det går helt enkelt inte att rubba husvagnen bakåt. Framåt går det inte heller, där tronar ett monster till husvagn.

Männen beslutar sig nu för att lyfta husvagnen av bilen och rulla den på plats. Den äldste mannen börjar arbeta med veven för att få loss vagnen från dragkroken. Kvinnan rusar nu fram, ursäktar sig för säkert hundrade gången, mumlar osammanhängande om trasiga vevar och lyfter helt sonika av den rullande bostaden. Atmosfären har nu förändrats en aning. Hon känner blickar av misstro riktas mot sig men försöker skaka av sig olustkänslan.

Sonen sjunger med hög och klar röst visor som inte lämpar sig för barn. Dottern stirrar med oseende blick rakt fram. Marsvinet visslar. Svetten rinner.

Männen har nu arrangerat sig för att knuffa husvagnen på plats. Kvinnan är för en kort stund handlingsförlamad. Det är nu dags för nästa bekännelse. Hjulet under husvagnsdraget är obrukbart. För att slippa avslöja även denna brist i utrustningen rusar hon fram och tränger sig våldsamt igenom muren av manliga ryggar. Medan männen, med sina egon fortfarande i behåll, knuffar husvagnen i rätt riktning bär hon så runt på det nu hatade objektet. På telepatisk väg sänder hon hårda och fula ord till den frånvarande maken som monterat ett GRÄSKLIPPARHJUL under stödbenet. Plötsligt måste hon ursäktande be männen att vänta lie för nu måste hon faktiskt få släppa ner bördan och få räta på ryggen. De vänder sig om stirrar klentroget på henne.

"BÄR DU PÅ DEN?????" Den av männen som först upptäcker vad hon håller på med, och sedan får syn på det demolerade gräsklipparhjulet, bara vänder på klacken och går. Förmodligen hade hans manliga självkänsla fått nog. I alla fall var det vad kvinnan försökte intala sig själv. Hon kände nu adrenalinet flöda till och innan det hela blev alltför pinsamt hade hon fått husvagnen på plats. Männen viftade bort hennes tacksamhet och troppade av utan att vända sig om. Hon såg dem inte mer.

Bilen parkerades, dottern tog sin tillflykt till husvagnen och vägrade komma ut före mörkrets inbrott. Sonen slutar plötsligt sjunga och frågar sin hårt prövade mor om de inte är framme snart.

Husvagnssemester; 1 Avresan

Följande utspelades och nedtacknades för drygt tio år sedan. Det är en ganska lång berättelse så jag delger er den i flera delar. Håll till godo!

En företagsam kvinna beslöt sig för att ta med sina två barn på en semestertripp för att ge dem något att berätta för sina skolkamrater efter sommarlovet. Inte kunde hon ana att de skulle få en så minnesvärd semester!

Det hela började med att husvagnens skattemärke inte gick att finna, ett nytt beställdes men det skulle ta några dagar. Istället medfördes postkvitto och besiktningsprotokoll för den händelse man skulle bli stoppad av polisen. Därefter visade det sig att takluckan på husvagnen stått på glänt under 350 mm regnande. Resan försenades därför med ett dygn då husvagnen skulle torka och vädras ur.

Väl iväg kom ekipaget bara några mil hemifrån innan en osedvanligt vårdslös lastbilschaufför riskerade liv och lem på sina medtrafikanter genom en dödsföraktande omkörning. Kvinnans nerver var nu satta i svallning, axlarna spända och händerna i ett krampaktigt grepp om ratten. Endast några kilometer senare sattes hennes sinnesfrid på ytterligare prov då hon och barnen blev vittne till en våldsam motorcykelolycka som dessbättre fick en relativt lycklig utgång. Kvinnan började nu allvarligt ifrågasätta det lämpliga med att ge sig ut med barn (och marsvin!) under en av landets stora trafikhelger. Barnen blev så tagna att de faktiskt var tysta under flera sekunder. Bara marsvinet gnydde över att ha kastats in i burväggen under den häftiga inbromsningen.

Ekipaget tog sig utan vidare missöden till en medelstor stad där proviant skulle införskaffas. Muttrande motades sedan barn och rymmande marsvin åter in i bilen för vidare färd de få återstående milen. Svetten rinner ner för både rygg och panna innan samtliga passagerare på olika sätt befinner sig fastsurrade i bilen. Nyckeln vrids om, bilen startar. Ljuset slås på, ljuset tänds inte. Istället trillar lysknappen ljudlöst ner på bilgolvet tillsammans med ett antal små, små fjädrar. Nåväl. Än är det fullt dagsljus och resans mål inte alltför avlägset.

Ymnigt svettandes och med bultande huvudvärk lyckas den hulda modern underhålla sina barn (och marsvinet) ända fram till slutdestinationen. Hittills har hon bara brusat upp mot dem ett fåtal gånger, och hon känner att hon kan slappna av.

Fortsättning följer...

HEMMA IGEN!

Akademiska sjukhuset i all ära, men nog är det bra skönt att få komma hem! Husbonden slog sig fri från gårdens sysslor och hämtade mig vid sjukhusportarna. Själva hemresan tog sin rundliga tid för vi tog alla möjliga omvägar, bland annat förbi fädernesgården Vedby. En snabbvisit hos Sandra och Nicklas hann vi också med, och det var skönt att få träffa dem igen även om det bara var några dagar sedan sist.

Ricky och Tor var också med och hämtade mig. Ricky grät bak i bilen när jag klev in. Tor kan inte hälsa klart. Ricky pysslar om mina armbågar och Tor sköter fötterna. Båda två har erbjudit sig att ta hand om mitt nyopererade finger, men den hjälpen har jag avböjt.

Fingret mår för övrigt bra, men är svullet och gör ONT! Nu gäller det bara att träna på ordentligt med alla sträck- och böjövningar.

Ha det!
*

Duvor

Idag har Ricky varit med på sin första duvjakt. Vi lyckades inte få med oss någon duva hem, men en bra träning på lugn i flog och skott blev det. Han var nu inte helt lugn hela tiden, men till en början förstod han heller inte alls vad vi höll på med. Varför skulle han vara tvungen att sitta still när vi hade hela skogen bakom oss och en stor åker framför?

Efter första skottet, som dessvärre var ett bomskott, satt han i alla fall still som en staty. Efter andra skottet kom vissa släktdrag fram. Precis som moster Tindra reste han sig på bakbenen och kramade mattes lår hårt och spanade ut över nejderna. Sedan ville han ha bössan! Jag var tvungen att bli ordentligt osams med honom innan han förstod att den är min.

Nu ikväll har vi tränat lite inkallning, stoppsignaler, dirigering och apportering. Han har varit duktigare än någonsin! Han tänkte strunta i min inkallning vid ett tillfälle men kom på bättre tankar när jag trätte på honom, trots att det var på långt håll. Efter det gick det att styra honom hur som helst, som om det var den naturligaste sak i världen.

Apporteringen gick över förväntan. Jag har varit lite för feg för att gå vidare i träningen, jag är så rädd att göra fel. Idag tog vi i alla fall nästa steg och det gick som sagt strålande, om än inte i så högt tempo. För att få upp farten lite fick han bära duvan (som kom från frysen efter gårdagens jakt) och så sprang vi tillsammans över åkern. Han såg så stolt ut och viftade på svansen hela tiden. Ännu stoltare blir jag! Han fick bära sin duva ända upp till husse på bygget och travade på vid min sida utan koppel både genom pölar och över diken och grushögar. Det finns nog ett litet hopp för oss också.

*

Akademiska sjukhusets stolar

Torsdagen tillbringade jag till största delen sittande på stolar utplacerade på olika ställen på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Jag var där för att bli inskriven inför måndagens operation. Jag blev skickad åt olika håll och anvisad otaliga stolar att sitta och vänta på. Jag hann bli nära bekant med alla dessa stolar eftersom jag tillbringade så mycket tid med var och en av dem. Däremot hann jag inte alls bli bekant med personalen.

Korridorerna på de olika våningsplanen i de olika huskropparna har jag absolut inte blivit bekant med. Några av dem såg jag bara som hastigast, en korridor tillbringade jag ganska mycket tid i, springande fram och tillbaka, men där skulle jag över huvud taget inte ha varit. Jag hittade helt enkelt inte tillbaka.

I kallelsen utlovades både lunch och fika under dagen. Jag fick inte ens en mugg vatten. Stolarna jag befann mig på var aldrig i närheten av de ställen lunchen och kaffet serverades på. Vi gick liksom om varandra, serveringsvagnen och jag.

Efter ett antal provtagningar och några samtal med berörd personal fick jag till sist åka hem med blixtrande huvudvärk och enorm abstinens efter kaffe. Jag ska infinna mig på avdelningen igen på söndag kväll för scrub, pre-medicinering och fasta. Någon gång under måndagen blir operationen av om inget oförutsett inträffar. Förhoppningsvis är jag tillbaka på hemmaplan under torsdagen.

Nu låter det här ganska allvarligt. Det är det inte. Jag ska bara operera ett litet pekfinger. Några senor ska lossas från ärrvävnad efter operationen för fyra år sedan. Tämligen odramatiskt. Däremot kräver det lite planering eftersom jag under några veckor kommer att vara begränsad i min förmåga att utföra diverse sysslor.

Så nu ska huset storstädas, trädgården putsas, sista hagen stängas in, dörrarna till det fula skjulet snickras, balkongräcket bytas ut och ensilaget pressas. (Om jag inte hade lyckats köra av kraftöverföringsaxeln igår så skulle det ha varit klart nu!)Veden får vänta för vedtravning går att utföra med en hand, likaså fönstermålning.

Jag har en känsla av att jag inte kommer att ha gjort allt det här till på söndag eftermiddag och det irriterar mig. Jag har ju haft gott om tid på mig och ändå inte fått det gjort. Att man aldrig kan lära sig! Nu ska jag i alla fall ut och klippa gräs innan regnet kommer.
*

Kaxig tax

Tor är en kaxig tax. Han har inte förstått hur hierarkin i familjen är uppbyggd. Jag tror att det lättast kan beskrivas som om Tor och jag ständigt leker "Herre på täppan". Det är nog i alla fall så Tor ser på saken. Eller så låter han mig för husfridens skull under långa perioder leva i villfarelsen att det är jag som bestämmer. När han tycker att jag börjar sticka upp tar han itu med saken på taxars vis.

Själv anser jag att det står bortom allt rimligt tvivel att det är JAG som är familjens överhuvud, åtminstone hundarnas. (Husbonden har nu varit in och läst över axeln på mig och tycker att jag ska stryka "åtminstone hundarnas". Vet inte riktigt hur jag ska tolka det.) Ricky gör inga anspråk på tronen, han är bara den ständigt glada och hyperenergiska Ricky. Tor blir kaxig i perioder, när jag slagit mig till ro i min föreställning om att hundarna ser mig som sin ledare. Jag borde vid det här laget ha lärt mig att det vid sådana tendenser från Tors sida kan vara lämpligt att provocera fram en liten maktdemonstration för att få maktkampen avklarad. Det har jag alltså inte lärt mig.

För några dagar sedan hade vi en ordentlig maktkamp, återigen på köksgolvet. Tor tänkte verkligen inte ge efter, och jag gör det då rakt inte! Naturligtvis var det jag som tog hem spelet, men det tog åtskilliga minuter innan den lilla kaxiga taxen till fullo visade att han förstått vad som gäller.

Sedan dess har lydit min minsta vink, han fogar sig som ett fromt lamm och han ber om lov innan han gör saker. På köpet har också Ricky blivit snabbare och villigare följa min vilja. De är riktigt behagliga att ha att göra med båda två. Hoppas att det håller i sig.

*

Kolugn

Vi har en avelsbesättning herefordkor på gården. För närvarande är de uppdelade i tre betesgrupper med sina respektive kalvar och en stor fin avelstjur per grupp. Hereford är en köttras och de är kända för sitt lugn. Flera av våra tidigare tjurköpare har återkommit när det blivit dags för dem att köpa ny avelstjur eftersom de anser att våra djur är så otroligt lugna och fogliga. Det ser vi som ett gott betyg som vi gärna framhåller i våra affärskontakter.

I måndags kväll var det återigen dags att visa upp våra djur för nya hugade spekulanter. Just dessa eventuella köpare var intresserade av en tjur och ett par kvigor. Vi började således med att titta på ungtjurarna som finns kvar hemma på gården. De visade sig från sin allra bästa sida; lugna, nyfikna och tillgivna. Vi fortsatte till vår minsta betesgrupp och tog med oss intressenterna in i hagen. Alla djur kom fram och nosade nyfiket, även tjuren. Spekulanterna var imponerade, och vi passade på att berätta olika anekdoter om hur våra fina och lugna djur uppfört sig i olika situationer, och om återkommande köpare.

Färden fortsatte till den största gruppen för att spekulanterna även skulle få se föräldradjuren. Här är både djuren och hagen större. Tjuren är gigantisk, han väger uppskattningsvis 1200 kg.

Spekulanterna var nu något tveksamma till att kliva in i hagen men efter att vi bedyrat att vi inte skulle ta några som helst risker följde de med. De här korna är enormt fogliga. Några av dem vill gärna bli kliade bakom öronen, andra står mest och blänger på oss. Ytterligare andra bevärdigar oss inte med en blick. Kalvarna är lekfulla och nyfikna, några av dem nästan tama.

Spekulanterna blev ytterligare imponerade. Vi hittade tjuren i ett buskage. Han iddes inte kliva fram till oss. Husbonden gick istället fram till honom och kliade honom mellan skinkorna och bakom öronen. Tjuren stod orörlig. Spekulanterna var nu så imponerade att vi kände att affären så gott som var i hamn.

Av någon anledning beslutade vi oss för att även titta på den sista av kogrupperna. Husbonden och jag hade nu drabbats av hybris och överöste de eventuella köparna med exempel på djurens förträfflighet och lovordar vårt eget avelsarbete. "Vi avlar bara på djur som visar prov på utomordentligt gott temperament." "Så fort en ko eller en tjur visar minsta antydan till avvikande beteende tar vi bort dem. Vi vill inte sälja eller avla på djur som vi själva inte vill ha."

Innan vi gick in till den sista gruppen sansade jag mig något och berättade att dessa djur är betydligt yngre. Det är första- och andragångskalvare plus några kvigor som går sin första säsong med tjur. Vi har dock placerat våra tre äldsta kor i den gruppen för att de ska hålla lite ordning på ungdomarna. Även tjuren är förhållandevis ung. Jag berättade att det är lite mer fart på de här djuren. Om de bestämmer sig för att visa oss sitt intresse kan det gå ganska fort. Spekulanterna tror att jag överdriver. De andra djuren har ju nästan stått som fastgjutna i backen.

Koflocken var till synes helt ointresserade av oss när vi kom släntrande genom hagen. Efter ett tag lyfte någon på huvudet, en annan reste sig, ett par kalvar började ta några steg mot oss. Plötsligt kom hela flocken sättande i högsta fart! 30 skenande, hoppande och bakutsparkande helvilda kor! Spekulanterna började skrika, husbonden gjorde front mot flocken, jag försökte lugna de alltmer nervösa besökarna. Egentligen var jag minst lika nervös själv, men det kunde jag inte gärna låtsas om. Vi tryckte ihop oss och skred sakta genom den hoppande hjorden, tjuren höll sig i bakgrunden. Klövar for genom luften, marken gungade och luften gemonsyrades av högljudda glädjebröl från korna och nervösa pip från de nu inte lika hugade spekulanterna.

Vi tog oss till staketet, men ingen av oss hade någon lust att pressa oss igenom eltrådarna så vi promenerade i sakta mak längs stängslet för att inte verka nervösa inför korna. De hade lugnat sig en aning och småjoggade nu bredvid oss. Husbonden bildade eftertrupp med ett öga över axeln: Var i gruppen befann sig tjuren? Så småningom började vi känna oss säkrare igen, det gick ju riktigt bra det här. Man får ju ha förståelse för att de unga djuren är ystra och busiga.

Plötsligt hade tjuren fått nog. Han började hota husbonden! Husbonden är nu inte den som låter sig skrämmas i första taget. Han talade med myndig stämma om för den hormonstinne och vaktande tjuren vem som är herre på täppan. Framför våra ögon utspelades en mental maktkamp där husbonden gick segrande ur striden. Tjuren lommade iväg och gömde sig skamset bakom sitt unga harem.

Jag och spekulanterna hade vid det här laget fullständigt glömt vår respekt för eltrådar! Med dödsförakt hävde vi oss ner i det våta gräset och rullade under trådarna. Promenaden tillbaka till bilen blev en balansgång på dikeskanten mellan eltrådarna och det vattenfyllda krondiket. Husbonden strosade lugnt på andra sidan stängslet och fick vara helt i fred för tjuren.

Vårt prat om våra lugna och pålitliga djur var vid det här laget glömt. Spekulanterna höll visserligen modet uppe och lovade höra av sig när de funderat lite och låtit alla intryck sjunka in.

Vi har ännu inte hört något ifrån dem.

Igår kväll blev en bonde i södra Sverige ihjälstångad av sin tjur. Tjurar är verkligen inte att lite på. Man ska aldrig vända ryggen till dem och tro att de är säkra, hur snälla de än har varit. De kan slå om i huvudet på dem från den ena dagen till den andra. Det vet både vi och våra spekulanter, och vi fick en påminnelse om det i måndags.

*

Vemod

Den 8 augusti är vemodets dag. Det har det varit i 14 år men för varje år som går känns det lite lättare.

Högsommarvärme, prunkande blomster, rosagnistrande floxia och augustimåne. Betagande vackert. Jag försöker få hänförelsen över allt detta vackra att vara starkare än vemodet. Jag tror att jag har lyckats i år.

Det har trots allt varit en fin dag på flera sätt. Jag har levt mitt liv som vanligt. Haft mina fina barn omkring mig. Alla tre. Sandra och Nicklas rent fysiskt. Skrattat och bjäbbat med dem. Lilla Alexander har varit i mina tankar.

*

Fula skjul

Vi har ett gammalt skjul med öppna väggar och knöligt plåttak stående på gården. Det är ruskigt fult. Skjulet har flyttats runt på gårdsplanen ett antal gånger men nu funnit sin rätta plats och sedan några år också haft en funktion. Vi förvarar cyklarna där, och skottkärran och gräsklipparen och cykellik och några krattor och spadar och diverse skrot. Tillsammans med allt detta en ansenlig mängd frodigt ogräs. Det är som sagt ruskigt fult.

Jag har gått och sneglat på detta fula skjul samtidigt som jag försökt att inte se det. Till slut slogs jag av den briljanta idéen att jag skulle klä in det med virke och måla det falurött. Husbonden har under en tid bearbetats och inte kommit med några direkta protester, däremot har han snabbt övergått till andra samtalsämnen som rört mycket viktigare saker.

När så husbonden insåg att min inklädnad av det mycket fula skjulet var väldigt nära förestående dök det upp ett flertal hinder för att omedelbart sätta igång. Skjulet måste först lyftas upp på stenar, dels för att få bättre höjd och dels för att stålkonstruktionen annars riskerar att sjunka alltför djupt ner i myllan. Suck och stön. Jag släpar med mig den på gården sommararbetande tonårssonen till Byn och baxar in sex betongstenar i bilen. Jag hade först kontrollerat med husbonden hur många stenar som kunde anses lämpligt att använda. Sonen får sedan baxa stenarna ur bilen.

Stenarna har legat i en prydlig trave vid skjulets ena knut i några veckor. För att kunna få in dem under skjulet krävs hjälp av traktorn. Gärna med tillhörande husbonde. Det visade sig dock mycket svårt att få hjälp av både traktorn och husbonden samtidigt. Jag fick nöja mig med traktorn, och dottern.

Första problemet uppstod när jag skulle byta redskap på traktorlastaren. Jag vet precis hur det ska gå till. När husbonden utför dylika åtgärder tar det ett fåtal sekunder. Jag höll på i säkert trettio minuter. Inte blev det bättre av att några sommargäster kom och ställde sig för att beskåda mina förehavanden. Dottern bistod mig under hela processen med glada tillrop och muntra leenden.

Sommargästerna promenerade vidare, det fanns väl inte så mycket mer av intresse att se nu när redskapet var på plats. Trodde de ja!

Utan tvekan körde jag fram traktorn till det fula plåtskjulet och stack in pallgafflarna under takbjälken och lyfte. Det gick strålande! Dottern kunde med några raska grepp placera den ena långsidans betongstenar på exakt position. Hon hade fått utförliga instruktioner om deras placering och om sin egen säkerhet innan arbetet påbörjades.

Glad i hågen körde jag traktorn runt det fula skjulet för att lyfta den andra långsidan. Jag fick knixa lite mellan staket och äppelträd men det gick förhållandevis bra. Med stärkt självförtroende kör jag återigen in pallgafflarna under skjulet och påbörjar lyftet. I samma ögonblick ser jag i ögonvrån att de båda sommargästerna kommit tillbaka. Det fula skjulet ramlar av stenarna.

Sommargästerna visar sig nu vara vänligt sinnade och åtminstone inte öppet skadeglada. De hjälper villigt till att få det hela på plats och resultatet blir tillfredsställande. Som tack för hjälpen bjuder jag på kaffe i trädgården.

Husbonden kommer hem på kvällen och märker inte att skjulet blivit upplyft på stenarna förrän jag påtalar det. Han har vissa synpunkter på stenarnas placering så han hämtar traktorn och gör några smärre justeringar. Ingenting krånglar för honom under arbetets gång.

Nästa dag är det dags att borra i stålkonstruktionen för att få fast spikreglar längs långsidorna. Jag funderar och mäter och tänker. Jag tar fram de verktyg som krävs. Jag börjar borra. Det visar sig vara en tidsödande process. Armmusklerna skriker i protest mot den felaktiga arbetsställningen. En borr går av. Det visar sig att tumstocken jag mätit med är av och därför kan visa fel längd beroende på från vilket håll man mäter. Hålen har hamnat på olika höjd. Batteriet till den sladdlösa borrmaskinen ger upp. Jag går in och dricker kaffe.

Efter någon timme är både batteriet och armmusklerna fräscha igen och jag fortsätter borrandet. Det är ett himla nötande. Husbonden kommer hem. Han tycker att det behövs tre reglar per långsida, jag har gjort hål för två. Avstånden mellan hålen passar inte för tre reglar. Jag mäter igen, märker ut var hålen ska vara och börjar borra. Igen. Husbonden slår ensilage.

Han kommer så småningom tillbaka och studerar mig ett tag, försvinner för några minuter och kommer tillbaka med en liten burk.

Burken visar sig ha ett magiskt innehåll. Husbonden doppar borren i burkens grumliga vätska och provborrar ett hål. Det är som att sticka en tandpetare i ett smörpaket. Husbonden borrar resterande hål och är klar innan jag hunnit hämta mig.

Det är nu en ny dag och jag ska gå upp på skullen för att släpa ner regelvirke som sedan ska kapas, skarvas och bultas fast i några av det fula skjulets alltför många borrhål.

*

En tuff brud

Jag känner en tuff brud. En tuff brud i lyxförpackning. En brud att se upp till och ha som förebild.

Hon är en kvinna i sina bästa år med en ljus framtid. Det är henne väl förunnat. Livet har inte alltid varit så varsamt med henne och hon har ibland knäat ordentligt. Men hon har aldrig gått ned helt för räkning, och hon har alltid kommit igen. Hon kanske inte alltid har känt sig så tuff men vi som känner henne vet att tuffheten finns där, även när den inte syns.

Hon är en kvinna med medfödd stil och elegans, hon har en positiv och humoristisk inställning till livet och sprider värme och glädje omkring sig. Hon delar med sig av sina kunskaper och livserfarenheter.

Det har hänt både en och två gånger att hon har retat gallfeber på sina nära och kära men det har säkerligen varit ömsesidigt. Ibland vet hennes tokigheter inga gränser och vad som helst tycks kunna hända runt henne.

Jag tror att hon har varit en vilsen själ och att hon många gånger känt sig ensam trots att hon haft många människor omkring sig. Nu har hon äntligen funnit sin själsfrände. Jag kommer att vara honom evigt tacksam för att han gör henne lycklig och finns där för henne.

Hon betyder så mycket för mig.

Min älskade lilla Mamma.

INVASION!

Vi är invaderade!

Den lede fi inledde den första invasionsvågen under försommaren. Vi överrumplades något eftersom vi då helt nyligen vidtagit förebyggande åtgärder och viss mobilisering av trupperna. Vi kände därmed en viss tygghet. Detta första anfall klarade vi dock av med bravur även om striderna medförda stora påfrestningar och vissa slitningar inom de egna styrkorna.

Det har nu visat sig att den lede fi använder sig av falskspel. Eftersom vi motat inkräktarna på flykten tog vi för givet att invasionsstyrkorna var satta ur spel och/eller skrämda till reträtt. Detta visade sig vara ett ödesdigert antagande. Den första vågen var ingenting annat än rekognocering av fiendeland.

Häromdagen inleddes således den andra vågen med full styrka där ockupationsstyrkornas starkaste vapen var överraskningsmomentet. Lägg här till fiendens nyvunna kunskap om vår infrastruktur, logistik och kulturella vanor. De första trupperna kom smygande nattetid, för att åtföljas av dödsföraktande kamikazepiloter. De strider i bakhåll, de strider i grupper, de har en outsinlig armé som bara fylls på och aldrig tycks de behöva vila.

Trots våra rasåtskillnader har vi som sanna patrioter kämpat sida vid sida. Tveklöst har vi bistått varandra och gemensamt försvarat vårt hem. Den mänskliga armén har som bulldozers farit fram med sina vapen i högsta hugg. Hundplutonen ägnar sig åt smygande krigföring som åtföljs av häftiga attacker. Kattbataljonen är inte så sammansvetsad men oerhört effektiv på enmansuppdrag. Inget av detta har haft den minsta effekt på inkräktarna.

I stridens hetta visade befälhavaren (läs husbonden) till slut prov på bristande självkontroll. När inga andra medel fanns att tillgå gavs order om brott mot alla internationella konventioner: den kemiska krigföringen inleddes.

Hela vår bostad har nu besprutats med "KILL-IT", bekämpningsmedel mot flugor. För närvarande slickar vi våra sår och njuter av friden i vårt flugfria hem. Men vi har lärt av våra misstag, aldrig mer ska vi nedrusta eller låta oss överraskas! Säkerhetsspaningen ska upprustas, vapenförråden inventeras och trupperna drillas!
*

DAGS...

*
...att skriva lite igen.

Det har varit några dagar fyllda av allehanda aktiviteter sedan sist.

I fredags var det till exempel dags att flytta dotterns bohag igen. Vi har räknat ut det är femte gången sedan hon flyttade hemifrån för knappt fyra år sedan! Förra gången utkrävde jag ett löfte om att hon skulle förbli på samma adress under överskådlig tid, men nu ett år senare är det alltså dags igen.

Bostaden som skulle tömmas ligger på tredje våningen, det finns ingen hiss och trapphuset ger inte mycket svängrum. Vi var dessutom en samling krymplingar som skulle utföra själva flytten: en med stukad fot, en med en obrukbar arm och en superstark men tillfälligt satt ur spel (=jag).

Möblerna skulle sedan upp på femte våningen på andra sidan staden, men där finns en HISS! Det gick oerhört och förvånandsvärt fort att tömma bilar och släpkärror och istället fylla den nya lägenheten. Tyvärr gick varken sängen eller soffan att på något vis knöla in i hissen. Flyttgruppena enda friska och starka medlemmar bestod av den flyttande dottern och hennes lillebror, det vill säga tonårssonen. Alltså fick de bära. Övriga medlemmar i flyttgruppen tog hissen upp och stod sedan och lyssnade på märkliga stön och gruffanden som i sakta mak närmade sig slutdestinationen.

I lördags var det stor internationell hundutställning och odågan Ricky skulle ställas ut igen. Jag hade i lönndom hoppats på att flytten skulle sätta så svåra spår i min kropp att jag skulle bli tvungen att kalla in en ersättare till själva visningen. Denna ersättare skulle i så fall bli den flyttande dottern, och hon skulle inte kunna säga nej till sin halta och lytta mor efter en hel dags flyttslit. Det var nog första gången i livet som jag i lördags morse med en gnutta besvikelse konstaterade att jag inte hade nämnvärt ont i kroppen hur noga jag än kände efter.

Hundutställningar är egentligen inte riktigt i min smak. Jag känner mig så uttittad. Alla andra ser så världsvana ut och deras hundar travar på som om de aldrig gjort annat. Själv far jag fram som en oformlig, flåsande massa med guppande tuttar och en hund som har uppmärksamheten på allt annat än sin matte. Vi erbjuder både hundcoachar och livsstilscoachar en rejäl utmaning!

Nu är det ju förvisso inte jag som ska bedömas utan hunden. Som tur är så har jag en vacker och stilig hund (vilket knappast är min förtjänst) och jag suger stolt i mig alla fina omdömen han får och låtsas att det till fullo beror på min heroiska insats i utställningsringen. (HA!)

Ricky ligger för övrigt i hårdträning. Jag har lovat både honom och mig själv att han ska startas på jaktprov under hösten och nu börjar det brinna i knutarna om jag ska få till det här med osviklig lydnad. Vet faktiskt inte hur det ska gå till. Somliga försöker trösta mig med att det ger sig med tiden, när han blir två år lugnar han kanske ner sig. I alla fall när han blir tre. Med största sannolikhet när han blir fyra. Men han är ju inte ens 1 1/2 än!

Suck.

*

Jag och mitt "jag"

*
Vad är jag? Jag menar, var sitter "jaget"?

Är "jag" något ogripbart inom mig? Själen? Men i så fall, om jag slår i en tå och tycker att det gör ont så har ju "jag" egentligen inte gjort illa mig. Kan då "jag" och själen vara samma sak?

Är "jag" allt som finns innanför min hud? Då skulle alla hårstrån tillhöra någon annan och jag anmodar å det kraftigaste den rättmätige ägaren till alla dessa hårstrån att omedelbart omhänderta dem. Stråna på själva huvudsvålen kan jag dock åta mig att fortsätta ta hand om.

Mitt "jag" och jag kommer inte riktigt överens. Vi vill inte riktigt samma saker. "Jag" brukar dessutom medvetet sätta käppar i hjulen för mig. Vill ni ha exempel?

Jag är ute och går i skogen och kommer fram till ett vattenfyllt dike. För att ta mig över utan milsvida omvägar krävs ett ordentligt hopp, vilket jag också bestämmer mig för att genomföra. Så här långt är allt gott och väl. Problemen börjar vid själva ansatsen. När jag närmar mig platsen för själva avhoppet börjar "jag" plötsligt tveka. Snabba överläggningar där "jag" inte kan komma överens med mig själv. Tvärstopp. Fäktande armar för att inte tappa balansen. Jag svär åt mig själv, men vet inte vilket jag som svär åt vilket. Gemensamt studerar vi diket som plötsligt tycks ha blivit åtskilligt bredare och djupare. Det är "jag" som börjar få övertaget i diskussionen. Jag ser mig om efter ett lämpligare övergångsställe utan att finna något. Jag lyckas övertala "jaget" att hoppa och vi gör ett nytt försök. Ingen tvekan den här gången, det blir ett hopp. Det är bara det ett "jag" är så förb-nnat tjurskallig och måste ha sista ordet! Därför har "jag" sagt åt kroppen att bara hoppa halvvägs! Detta märker inte jag förrän vi landat mitt i vattnet och leran, "jaget" och jag.

Det händer ibland att jag ska bära någon liten pryl en löjligt kort sträcka. "Jag" protesterar inte alls utan slumrar i bakhåll. Helt utan förvarning släpper "jag" plötsligt föremålet i fråga så det slår i backen. I bästa fall var det ett robust ting, men "jag" kan vara riktigt lömsk och agera på samma sätt även när det är ömtåliga saker som ska förflyttas.

Ibland när något ska uträttas krävs långa diskussioner för att "jag" ska vara med på noterna. Oftare och oftare går "jag" som segrare ur striden och saker och ting förblir ogjorda. Det händer att "jag" låter mig övertalas och olika verksamheter påbörjas. Men "jag" tycks ganska slö och tröttnar alltför fort.

Min närmaste omgivning tycks oerhört road av alla grodor som hoppar ur min mun. Personligen tycker jag att det är oerhört frustrerande att inte ha kontroll över mitt tal, att talet har tagits i besittning av "jaget". Det kan ibland vara oansenliga felsägningar som nästan kan passera obemärkta, att "jag" till exempel byter ut ordet säng mot släng. Det kan ju tyckas oförargligt och smått roande. Ibland spelar "jag" mig större spratt. Eller vad sägs om den gången då sonens nya glasögon skulle hämtas ut. Med ett glatt och hurtigt leende vänder jag mig mot den väntande expediten med orden: "Jag ska be att få hämta ut min sons nakenkatter."!!!!!

Mitt "jag" kan också få mina ansiktsmuskler att utföra märkliga rörelser. Effekten kan bli groteska grimaser som kan få små barn att under lång tid drömma om monster och elaka häxor.

Så alla ni som kanske möter mig någon gång: Jag är inte drullig eller fumlig, jag är inte ovig eller slö, jag är heller inte ful eller fullständigt okontrollerad. Det är bara "jag" som försöker sabotera för mig. Mitt sanna jag är varm, vänlig och ömsint, vacker, stark, energisk och handlingskraftig.

Ifall ni undrar.

*

Långsamhet

Djurgrindarna är tvättade, gräsmattan klippt, yttertrappen inoljad, tvätten struken och hundarna motionerade. Blommorna har fått vatten, spillvirket är uppkapat och ungtjurarna är utfodrade. Om nu någon skulle drista sig till att tänka: "Det var tusan vilken handlingskraftig kvinna det där måste vara!", så måste jag erkänna att de flesta av dagens sysslor har någon annan än jag utfört, men ändå:

Jag är trött!

Känns skönt att slå sig ner ute i trädgården bland pelargoner och pioner och bara sitta ner en stund. Fridfullt. Rofyllt. Stillsamt. Ett ögonblick av eftertanke och harmoni.

Att få leva långsamt, om än bara för en kort stund.
*

Avklarat!

Så är då den stora koflyttardagen till ända för den här gången. Båda de större kogrupperna är nu flyttade till nya friska betesmarker. Korna är nöjda och husfolket likaså. Det hela passerade utan missöden och det råder en stillsam frid över nejden.

Den älskade dottern har varit här över helgen men har nu återvänt till stadslivet. Idag var vi sex personer runt middagsbordet. Ibland är vi två, ibland är vi tolv. Till hushållet hör fem barn i åldrarna 23, 18,15,13 och 11 år, men husfolket har inga gemensamma barn. Ibland är alla barn här, ibland inga, oftast några. När något av barnen är här brukar det tillkomma en, ett par eller flera kamrater till det ena, det andra eller till flera av barnen. Även husfolket har ett visst socialt umgänge så det kan dyka upp matgäster lite nu och då. Husfolket trivs med detta liv och vill helst ha nära och kära omkring sig. Ibland äter vi i skift eftersom det finns en begränsning för hur många som ryms runt köksbordet.

Diskmaskinen och tvättmaskinen får verkligen göra rätt för sig. Jag brukar säga att tvättmaskinen är en av mina bästa vänner. Om jag bara ids mata den och byta på den så gör den grovgörat åt mig medan jag kan ägna mig åt något annat, förhoppningsvis mycket roligare. Den klagar aldrig, och kräver ingenting, inte ens den allra minsta lilla muta.

Under helgen har jag också lyckats städa fram min symaskin. Den har under en period varit begravd under ett strykberg och att annat berg av kläder som ska lagas. Ett par av byxorna som skulle lagas finns det inte längre något barn som kan ha. På sybordet hittade jag alla möjliga saker som i rimlighetens namn inte har något på ett sybord att göra, eller vad sägs om skiftnyckel, hammare, två tumstockar, en kasse hästböcker, tapetrullar, skruvar, ett pass (dessvärre var det mitt eget), en sil, två handväskor, en hästsko, fotoramar .......

Man skulle nu kunna tro att jag har ett ENORMT stort sybord men så är inte fallet. Det mäter cirka 60 x 100 cm och är ett väldigt vackert gammalt skrivbord som verkligen förtjänar att få synas. Nu är det i alla fall både rensat, rengjort och fullt synligt och förhoppningsvis skall det så förbli.

Har också cyklat en lite längre runda med Ricky för att göra av med åtminstone en del av all hans otroliga energi. Efter cykelturen ägnade vi oss åt lite apporteringsträning och inkallningsövningar. Han skötte sig riktigt bra men det gör han ju så gott som alltid när vi tränar hemma. Problemen uppstår när vi har en massa störningar omkring oss, och det är ju egentligen då det är som viktigast att han lyder. Efter dagens övningar har han i alla fall hållit sig på mattan i dubbel bemärkelse. Tor ligger som vanligt under mattan.

Det här skulle bli ett väldigt kort inlägg men det blev det visst inte. Det är nog bäst att jag slutar.