onsdag 28 april 2010

Nytändning


Sylusten har fått sig en liten nytändning. Jag trivs så fantastiskt bra i min lilla syhörna, speciellt nu när den är städad och tillfixad. Tygerna ligger fint travade i hyllorna så det är lätt att se vad som finns.
När solen skiner in genom fönstren och balkongdörren står öppen så att fågelsången hörs in är det skönt att sitta där och arbeta.

Lite har jag faktiskt fått gjort också. Jag sydde mig till exempel ett nytt och somrigt strykbrädsöverdrag som blev riktigt bra. Vet inte riktigt varför jag inte gjort det tidigare. Kanske för att jag egentligen behöver en helt ny strykbräda. Den jag har är av. Man får stödja den lite med ena handen om man är ute i änden och stryker, vilket jag under flera år försökt att i möjligaste mån undvika. Jag tänker inte ens på det längre.

Systunderna blir tyvärr inte så långa. Det är alltid något eller någon som pockar på uppmärksamhet. Igår ringde en försäljare som var ovanligt fräck och korkad. Han ville inte ge sig trots mitt ointresse och dessutom ljög han. Han gav sig inte förrän jag frankt meddelade att han slösade bort både sin och min tid.
Imorgon ska jag försöka få mig en stund i syhörnan igen. Vi får se vad jag lyckas tillverka.
*

söndag 25 april 2010

Jag fick ett SMS

Efter mitt förra inlägg om den trilskande symaskinen fick jag ett SMS från min kära mor. Hennes egna erfarenheter av just trilskande symaskiner, egna försök till reparationer och sedan nödbedd hjälp gav anledning till ett brådskande SMS med råd och varningar:

"OBS! Smörj INTE maskinen! Den är permanentsmord. Du får nog fjäska med en liten borste istället, som i Vedby. Håll karlar utanför. Mamma."

För den oinvigde är detta inte speciellt roligt. För mig är det hysteriskt roligt.

När jag var i 15-årsåldern försökte mamma utföra service på sin symaskin. Det ena gav det andra och efter en god stund, medan språket blev allt hetsigare, låg det lite för många småskruvar kvar på bordet. Pappa tillkallades (han höll egentligen på och byggde klart vårt hus som vi flyttat in i för tidigt) och det hela urartade till ett gräl som är helt obeskrivbart och vansinnigt skrattretande. Jag och Syster Yster spelade in symaskinsgrälet som hela tidan ökade i styrka, utan att de inblandade upptäckte bandspelaren som vi helt öppet placerade intill dem. Vid något tillfälle böjde sig mamma fram för att dra ur elsladden till symaskinen och talade då rakt in i mikrofonen. Tyst, som för sig själv, beklagade hon sig över hopplösa karlar och krånglande symaskiner. På inspelningen hördes detta sedan tydligast av allt. Symaskinen blev så småningom körklar igen.

Senare under dagen spelade jag och Syster Yster upp bandet med det löjliga grälet. Både mamma och pappa trodde att det var radion som stod på. Pappa gick fortfarande och muttrade om gigantiska skruvmejslar som mamma ska ha hotat honom med (den var ca 5 cm inklusive skaft och syntes inte i handen). Mamma bemötte varje kommentar med ett upphöjt lugn. Plötsligt fick pappa nog av radiogrälet i bakgrunden och vände sig mot radion för att stänga av den med orden:

"Vad är det för idiotisk radioteater?"

Syster Yster och jag kreverade av skratt. Vi skrattade så vi grät och de arma föräldrarna trodde antagligen att vi förlorat förståndet. När vi lyckats förklara för dem att det var sig själva de hörde på radion vägrade de tro på oss. De skulle aldrig nedlåta sig till att hamna i ett så löjligt gräl. De blev naturligtvis överbevisade när vi spelade upp bandet från början och tvingade dem till aktivt lyssnande. Inte ens de kunde hålla sig för skratt, och plötsligt var de sams igen.

Jag hade bandet kvar i många år och jag och Syster Yster lyssnade på det ibland, alltid med okontrollerat skratt som följd. Bandet har senare kommit på villovägar. Kanske blev det konfiskerat av någon av föräldrarna som tröttnade på att vi roade oss åt deras tillkortakommanden.

Som ni förstår så skrattade jag gott när jag fick SMS-et av mamma här om dagen.
*

onsdag 21 april 2010

Symaskinen

Symaskinen har haft en ganska lång semester. Jag trodde att den skulle vara utvilad och full av arbetslust efter så lång ledighet, men den trilskas mest. Kanske känner den sig åsidosatt och försöker istället visa sig oumbärlig. Vad vet jag om hur en symaskin resonerar? Ska försöka fjäska med lite mumsig symaskinsolja och kanske lite kel i form av allmän omvårdnad. Annars får det lov att bli tidsbokning hos symaskinsdoktorn!
*

tisdag 20 april 2010

Kalvar

Den sjuka kalven har piggnat till! Han har nu tillsammans med sin mor blivit utsläppt till de andra korna och kalvarna. Han ser ut att njuta av livet och tycker fortfarande att det är jätteroligt när det kommer människor på besök i hans värld.

En annan liten krabat har också varit instängd tillsammans med sin mor. Han har varit allmänt småhängig utan att vara sjuk. Vi misstänker att hans mamma har lite för lite mjölk och har därför gett henne kraftigare foder. Därav deras påtvingade fångenskap. Den lilla oerhört envisa krabaten har tyvärr vägrat äta på annat sätt än genom mammas spenar. Vi har mjölkat ur andra kor och blandat kalvvälling och försökt ge honom i både flaska och hink men han har styvnackat vägrat äta. Han springer iväg så fort vi visar oss och äter en liten snutt på mamma istället. Hon är snällheten själv men det göder ingen kalv. Nu har den lilla envisa krabaten piggnat till och även dessa två fångar har blivit utsläppta. Kalven har också visat sig vara en expert på att stjäla mat från andra mammor så det ser ljust ut för honom också.

Igår var det en kviga som kalvade. Hon vill INTE ha någon kalv. Dessbättre är hennes pyttelilla kvigkalv ett riktigt yrväder som tycks ha hur mycket kraft och energi som helst. Jag lyckades efter mycket lock och pock låsa fast den nonchalanta nyblivna moder och mjölka ur henne en rejäl skvätt som kalven fått sig till livs. Som tur är så är kvigan tydligen storproducent av mjölk och har också lättmjölkade spenar för mjölkningsproceduren måste upprepas flera gånger per dygn. Det är tur att kalven är så försigkommen. Hon for omkring i halmen som en studsboll blott några timmar gammal. Flera gånger var hon på rymmen till de "stora" kalvarna och nästan omöjlig att få fatt i. Vi har fått arrangera om lite grindar för att täppa till alla små gluggar (där inte ens en pytteliten kalv borde komma igenom men tydligen gör det). Jag kallar yrvädret för Vilda. Tycker att hon redan nu gör skäl för namnet.
*

onsdag 14 april 2010

Veterinärer


Veterinärer är bra att ha. Vi har en egen husveterinär som vi vänder oss till så fort det inte är några akuta problem, utan något som kan planeras i förväg. Det handlar då oftast om dräktighetsundersökningar, vaccinationer eller provtagningar (det krävs en del prov när man är med i olika hälsoprogram med djuren). Det är jätteskönt att kunna ha samma veterinär varje gång, vi känner henne och hon känner både oss och våra djur. Hon tar också hand om de vanligaste veterinärbestyren när det gäller både hundar och katter. Väldigt praktiskt.

Ibland händer det dessvärre att det uppstår akuta problem. De inträffar sällan på kontorstid. Även veterinärer måste få vara lediga och sova någon gång ibland, och då gäller det att snabbt få tag i jourhavande veterinär och hoppas att denne inte är alltför upptagen och inte alltför långt bort. De har stora distrikt.

Förra veckan var det en av våra kalvar som började bli hängig. Vi var i kontakt med husveterinären och fick via telefon råd och tips om hur vi skulle agera. Kalven piggnade till och vi ansåg att faran var över och att det var dags att släppa ut ko och kalv ur sjukboxen. Vi hann inte. Kalven blev väldigt snabbt väldigt dålig. Efter flertalet telefonsamtal fick husbonden till slut tag i den veterinär som hade jour. Hon var upptagen, och skulle så snabbt som möjligt vidare till en annan orolig djurägare med sjukt djur. Inga apotek öppna inom rimligt avstånd.

Eftersom hon inte skulle kunna komma till oss förrän efter flera timmar, som vi ansåg att vi inte hade, bestämde vi träff i en stad några mil bort. Där skulle vi få ta emot mediciner och intstruktioner.
Av denna anledning befann jag mig på lördagskvällen på en halvtom parkering i utkanten av staden. Jag fick diverse medikamenter i olika förpackningar och ett fullklottrat papper med doseringsanvisningar. När jag var på väg tillbaka till min egen bil såg jag två unga män i en sportig bil som storögt tittade på mig. Först förstod jag inte, men sedan gick det upp ett ljus.

Vad ska de ha trott? En stressad och av oro jagad medelålderskvinna ilar över parkeringen i snålblåsten. I hennes bil sitter två tonåringar och väntar otåligt. Kvinnan har famnen full av olikfärgade glasburkar och ampuller. I händerna sprutor och kanyler som hon är dum nog att inte ens försöka dölja.

Nåväl. Det blev inte värre en så. Ingen polis larmades och ingen försökte heller råna mig. Kalven mår lite bättre men är fortfarande oroande hängig. Veterinären tyckte att det "inte är något att jobba med" om den inte svarar på den här behandlingen. Alltså springer jag där åtskilliga gånger om dagen för att försöka få i den så mycket mat som möjligt och för att ge den sprutor. Snart är kuren slut och till dess måste han ha fått fart på aptiten. Snart är det bara sondmatning som återstår. Jag tyckte att den såg ANINGEN piggare ut på ögonen på eftermiddagen, och den sög lite bättre ur flaskan.

Vi har blivit av med att par kalvar i samband med kalvningen. Det är jobbigt på flera sätt och det värsta är nästan kornas reaktioner. Deras sorg är hjärtskärande. Jag ska göra vad jag kan för att få fart på den här lilla kalven och förskona hans mamma från stor sorg.

Vi har under eftermiddagen fått en ny kalv. Det har gått precis enligt instruktionsboken och det blev en otroligt pigg kvigkalv. Hon stod på benen innan hon var fem minuter gammal, och inom 30 minuter stod hon och diade. Så ska det se ut!

fredag 9 april 2010

Hujedamej!


Ja det var värst vad svårt det var att komma till skott och skriva några rader. Speciellt som jag egentligen tycker att det är väldigt roligt.

Vi har nu 24 busiga kalvar som hoppar och skuttar omkring här ute. Lite drygt två tredjedelar av kalvningarna avklarade således. Ibland när jag bara ska gå ut och ta en snabbkoll hos korna upptäcker jag att jag varit där ute både länge och väl. Det är lätt att bli stående och beundra de små liven. En del av mödrarna har börjat oroa sig för vår-looken så de står på kö för att bli borstade och kammade. Ibland blir det bråk i kön och har man otur kommer man i vägen för en ilsket viftande svans. Det kan svida ordentligt beroende på var den träffar och med vilken kraft den viftas.

Svaret på Rickys höftledsröntgen har kommit efter otåligt väntande. Tyvärr fick han C (lindrig dysplasi) på båda höfterna. Jag blev riktigt besviken, men huvudsaken är att han inte lider av det själv och det gör han ju inte.

Jag har lyckats röra till det ordentligt i min arbetshörna. Skyller på att det varit så intensivt med alla kalvningar den sista tiden. Nu är det tillfälligt lugnt på den fronten så ursäkten håller inte längre. Måste alltså ta mig i kragen och städa (!) så jag kan komma igång med syarbetet igen. Sy vill jag gärna, men helst inte röja och rensa.

Våren är äntligen här och idag hittade jag de första tussilagona. Jag brukar alltid ta in de första och sätta i en äggkopp som jag ställer på köksbordet. De jag hittade idag var så ynkligt små att de får en dag till på sig innan jag tar in dem.

Lev väl!