Teoretiskt grattis

Idag har sonen klarat körkortsteorin!

Grattis, grattis! 

Snabbt gick det och rätt blev det. Nu är det bara att hoppas att uppkörningen går lika bra, och att han kan hålla nerverna i styr. (Vi har insett, både han och jag, att det är säkrast att jag har så lite kontakt som möjligt med honom timmarna innan uppkörningen.)

Hönsigt

Förra sommaren skaffade vi några höns igen, bara sex stycken den här gången. Vi bestämde att de inte behövde någon tupp. Det går att se skillnad på hönsen och vi tänkte ge dem var sitt välklingande namn men fantasin har slagit knut på sig själv och hönsen är fortfarande odöpta. De går under benämningar som "hon med tofsar", "hon med kragen", "den gråa" osv. De verkar inte lida nämnvärt av det eventuellt opersonliga inslaget i vår djurskötsel.

De var nästan värpfärdiga när vi fick hem dem, och det dröjde inte länge förrän de började erbjuda oss färska frukostägg. Duktiga hönor! Det dröjde tyvärr inte heller länge förrän de tyckte att det fick vara nog med matproduktionen. Först skulle de rugga och inte ett ägg gick att uppbringa. Sedan började det återigen komma ett litet ägg någon gång ibland. Då bestämde de sig för att de skulle ha bebisar. Envist och envetet låg den ena efter den andra och ruvade sina eftertraktade ägg. De hade missat en viktig detalj. De hade ju ingen pappa till sina bebisar. Kanske har de tagit del av den feministiska debatten och slagord som "Bra höna reder sig själv!" Kanske tror de på jungfrufödsel.

Senare under fjolårets sommar blev vi (eller i vart fall hönorna) förärade med tuppen Albert. Han hade varit lite av en hackkyckling i sitt förra hem och förstod inte att han var en tupp. Hönorna glömde allt vad ruvning hette och fjäskade intensivt för Albert som snart fann sig själv och sitt rätta jag. Småförnöjt kuckel och kackel fyllde hönsgården men bebisar ville de inte längre ha. Däremot började de värpa med bättre ordning och vi kunde återigen avnjuta färska frukostägg.

I början av den här sommaren slog deras bebislängtan till igen. Vad bra, tänkte vi, eftersom Albert tycks sköta sina sysslor kanske vi kan få några kycklingar. Den första hönan som lade sig för att ruva valde att göra det i ett av värpredena. Vi tyckte inte att det var något bra ställe. Eventuella kycklingar skulle riskera att slå ihjäl sig om de skulle ramla ner när de på (antagligen) vingliga ben tar sig ur ägget. För att störa så lite som möjligt vidtogs försiktigt några mindre åtgärder för att skydda de kommande kycklingarna. Dagen efter hade hönskrället bytt värprede. Så småningom gav hon upp, hennes tålamod var inte stort nog.

En annan höna valde att ruva sina ägg på golvet under redena. Husbonden donade och fixade med en halmfylld liten låda som han placerade hönan och äggen i. Det såg riktigt mysigt ut. Det tyckte inte hönan. Hon sprätte ut alla ägg och vägrade fortsätta att ruva. Lådan fick stå kvar.

En tredje höna la sig efter en tid att ruva, bredvid lådan. Vi vågade inte göra någonting. De andra hönorna hjälpte snällt till att producera ägg till den ruvande blivande mamman. För att hon inte skulle få FÖR många ägg, och för att vi under tiden skulle veta vilka ägg som var nyvärpta, märkte jag lämpligt antal ägg med svart tuschpenna. Dagen efter var alla ägg utspridda i hela hönshuset och hönorna sura som ättika. Det skulle minsann inte vara ritat på deras ägg! Än är det långt till påsk.

Ytterligare en tid gick och hönan (hon med kragen och som tidigare fick sina ägg målade) la sig på nytt att ruva. Den här gången gjorde vi ingenting, absolut ingenting. Vi tittade inte ens på henne. Veckorna gick. För många veckor. Vi gav upp hoppet. Men så plötsligt en dag kröp en liten kyckling fram under mammas fjädrar! Under dagen utökades syskonskaran med ytterligare fyra små dunbollar. De andra hönorna och pappa Albert tittade nyfiket på de små raringarna som för varje dag vistades allt mer utanför mammas skyddande fjäderskrud.

När det gått ungefär en vecka bestämde sig en av de andra hönorna (hon med tofsarna) för att det var dags även för henne att bli mamma. Men hon visste ett bättre sätt. Istället för att ligga mer eller mindre orörlig i flera veckor, och riskera att utsättas för våra dumheter, kunde hon ju ta de kycklingar som redan fanns, som en slags fostermor. Sagt och gjort. Hon la beslag på kycklingarna. Trodde hon. Hon hade inte tagit med i beräkningen att en god mor ALDRIG ger upp sina skyddslingar utan strid med både näbbar klor. Så mycket till strid blev det nu inte. Som goda väninnor kom de överens om att dela på ansvaret och omvårdnaden, och vem vet, kanske är hon med tofsarna till och med biologisk mamma till någon eller några av kycklingarna?

De små fjunisarna springer lyckligt omkring i hönsgården, ständigt övervakade av båda sina mammor. Ibland uppstår lite förvirring, som till exempel när den ena mamman tycker att det är läggdags men den andra mamman har hittat något riktigt mumsigt att smaska på. Enda gången man kan se lite konkurrens är när det är läggdags för alla. Albert och de fyra hönorna utan moderskänslor makar sig till rätta på sina sittpinnar under lågmält kuckilur. De båda mammorna bråkar om vem som ska ligga längst in i hörnet. Kycklingarna irrar runt, ut och in under mammornas fjädrar. Ibland lägger sig den ena mamman uppepå den andra för att komma längst in. Högljudda protester från den understa hönan, gälla pip från kycklingarna, flaxande vingar och sågspån som yr. Till slut kommer de i alla fall till ro och lugnet lägrar sig.

Avslutar med en bild från själva kläckningsdagen. Må gott!

Ryska fjortisar

Det har hänt massor sedan jag sist skrev. Konstigt vore det väl annars, det har ju gått en ansenlig tid sedan jag uppdaterade er om  tilldragelserna här hemma.

Alla årets 1-årskvigor har blivit dräktiga så Yoda har gjort ett bra jobb den här sommaren också. Det märks att han mognat lite trots sin relativt blygsamma ålder, han är ju bara två år. Hans harem förra året bestod av en grupp kvigor som ledsagades av två äldre och erfarna kor som kunde styra upp ynglingarna. I år har Yoda varit äldst i sin grupp, och bara haft småtjejer med sig. Det märks som sagt att han varit med ett år. Han kan rutinerna vid hagbyten och transporter där det annars nästan alltid är en äldre ko som tar täten och liksom dirigerar de övriga. Tjurarna brukar avvakta till slutet.

Yoda har alltså inte haft någon ledarko vid sin sida i sommar. När det har varit aktuellt med till exempel hagbyten har "fjortiskvigorna" (de bär sig faktiskt åt som nippriga fjortisar) inte begripit ett smack. De har antingen irrat omkring som fån eller stått och starrbligat på oss, också då som fån. Till slut har man nästan kunnat se hur Yoda liksom suckat och med hängande axlar (Jag vet! Tjurar har inga axlar, det är bilden av resignation jag vill förmedla!) sakta börjat lufsa framåt och snällt gått in i nya hagen. Det syns på honom att han inte anser att det är hans jobb, han är ju TJUR! Det är KOGÖRA att gå först. Men vad har han för alternativ när fjortisarna inte begriper något? Så fort Yoda visat vägen har kvigorna stormat efter likt yra höns.

Hönsen (de riktiga hönsen, de som kacklar och har fjädrar) har också haft lite äventyr för sig i sommar men de får ett eget inlägg senare. Yoda fick flytta hem med sitt harem från sommarbetet ovanligt tidigt i år. Tjejerna ska nämligen flytta till Ryssland och få sina bebisar på en stor gård (enligt uppgift ett mönsterjordbruk) utanför Moskva. För säkerhets skull har de med sig en tjurkompis hemifrån som kan vakta dem tills de gjort sig hemmastadda. Ytterligare ca 300 dräktiga herefordkvigor och 10-talet tjurar från andra svenska uppfödare ska följa med dem på deras livs resa. Just nu står alla i karantän men ska snart påbörja den långa färden i stora lyxutrustade transportbilar.

Yoda går ensam kvar i hagen hemma och undrar var tjejerna blev av. En liten stund i början kanske han rent av tyckte det var skönt att slippa trängas med fjollorna men nu tycks han sakna dem. Han har andra kompisar. Alldeles bredvid går några stöddiga 1-årstjurar och spänner på sig och brölar efter honom. Så fort han tittar på dem viker de undan med blicken och liknar mest små hundvalpar. Snart kommer de andra stora tjurarna hem och då får Yoda gå tillsammans med dem, men då måste de ju mäta sig lite med varandra först. Har jag berättat hur det gick till förra hösten när vi släppte ihop stortjurarna? Det var en syn för gudarna, och om jag inte skrivit om det tidigare ska jag försöka komma ihåg att göra det nu istället. Kanske i samband med att vi klarat av ihopfösandet för den här gången också, det är allt lite spännande varje gång det ska ske.

Jag saknar de ryska fjortisarna. Några av dem var lite extra tillgivna och sugna på gos. Sista kvällen de var hemma stod jag inne i hagen hos dem och sa hej då, och talade om hur de förväntas uppföra sig. De stod i en ring runt mig och några trängdes och bökade för att få öron och halsar kliade. De som inte var riktigt lika modiga stod bakom mig och drog mig i kläderna, de mest försiktiga bara stod och deltog i samkvämet, idogt idisslande. Nog kändes det i hjärtat. Jag hoppas att de får det bra, att det verkligen är en mönstergård de kommer till och att vi får möjlighet att följa upp hur det går för dem.

Här följer några bilder på Yoda och hans ryska fjortisar.

Puss! (Yoda är den högra pussaren i bild.)

Jag vill också vara med!

Va? Sa ni nå´t?

Hela gänget!