Hungerstrejk

Tor är en bestämd och egensinnig taxherre med stor personlighet. Hans aptit är svår att förstå sig på. För det mesta äter han sin mat i en svårbegriplig procedur. Han går sällan fram och börjar äta efter ett första "Var så god". Oftast krävs ett "Ät maten!". Då går han och hämtar en matkula som han springer in och lägger under TV-bordet. Sedan småhoppar han med eller på kulan innan han äter upp den. Ibland upprepas proceduren med kula nummer två och tre. Sedan äter han normalt en liten stund innan han måste kröka rygg ett par gånger, som om han trycker maten längre in i kroppen. Därefter kan han äta lite igen. När han börjar få nog lägger han två eller tre kulor utanför matskålen som han sedan lägger sig ner för att vakta. Det händer att han inte äter alls.

Ricky har ett helt annat motto när det gäller mat och ätande. Han äter ALLT och så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. Han sitter som en stenstod så fort matskålen närmar sig hans plats och vid "Var så god" finns inte minsta tvekan. Ni har säkerligen förstått att han är klar långt före Tor trots att han får mer än dubbelt så mycket mat. När Rickys skål är tom och ordentligt renslickad tar han ett varv till skafferiet och bänkarna för den händelse matte skulle ha råkat tappa någon liten kula när hon serverade maten. Sedan faller han pladask ner bredvid Tor och hans skål, på det avstånd som han av erfarenhet vet tolereras.

Om Tor ätit upp all sin mat tar Ricky ytterligare ett varv i köket på jakt efter tappade kulor. Har Tor lämnat bara lite mat brukar jag ge Ricky tillåtelse att äta upp det. Har Tor istället lämnat mycket mat ställs matskålen in i skåpet till nästa måltid. Ibland uppstår gränsdragningsproblem och Ricky har svårt att förstå logiken.

Ricky är också en riktig mattjuv. Han stjäl allt han kommer över. Tidigare i somras stal han en halv kastrull köttfärssoppa. Dottern hade fått cortisonsprutor i käken och stränga order från läkaren om att bara äta flytande föda under en veckas tid. Således ställde hon sig och gjorde storkok på köttfärssoppa som skulle räcka i många dagar. Hela familjen satt i trädgården och åt den mustiga soppan. Soppan själv befann sig på spisen för att svalna. Ricky tyckte inte det var nödvändigt, han åt med glupande aptit en ansenlig mängd efter att ha lyckats pilla av kastrullocket.

Han blev avslöjad direkt när vi kom in eftersom han hade lite sopprester i morrhåren. Sedan fick jag se att hans midjemått ökat dramatiskt. Jag hann få ut honom innan han blev dålig, men han blev inte dålig på det viset jag hade förväntat mig. Gångmarschen orsakade direkt vågrörelser i hans mage och vi hade inte mer än hunnit utanför dörren när soppan helt enkelt läckte ut. Den bara rann ut ur hans mun, utan att han kräktes eller ens hulkade. Han var överfylld. Resten av kvällen fick vi njuta av kryddiga hundfisar.

Jag har många gånger sagt att den dag Ricky inte äter kommer jag att bli riktigt orolig. Nu har den dagen kommit. Han har inte så mycket som tittat på kvällsmaten. Tor åt enligt sitt omständliga manér och Ricky gjorde ingenting. På alla andra sätt är han precis som vanligt; busig och glad och med en massa spring i benen. Jag tog till och med ut honom på en extrasväng, dels för att kolla om han var dålig i magen och dels för att se om aptiten skulle komma tillbaka efter lite fysisk aktivitet. Det har den inte gjort. Jag har inte bytit foder, inte ens öppnat en ny säck. Provade med en godisbit och den ville han gärna ha.

Vi får se om matlusten återkommit i morgon bitti.
*

Skogsfågeljakt

Sedan den 25 augusti är det tillåtet att jaga skoghöns, det vill säga järpe, orre och tjäder. Detta gör man enligt mitt tycke företrädesvis över stående fågelhund, helst av rasen breton. Det vill säga Ricky. Trots att jag för tillfället bara har en hand att använda mig av kunde jag i morse inte låta bli att ta med honom ut för att vandra på Dianas stigar.

Tors besvikelse var enorm. Hans spända förväntan och tilltagande iver när bössan plockades fram övergick i glädjehopp och gnällningar när ett koppel togs ner från kroken. Kopplet sattes runt Rickys hals och Tor satt så fint han kunde och väntade på att även hans koppel skulle komma fram. Det gjorde det inte. Istället fick han sitta kvar på hallmattan när matte gick iväg med bössan på axeln och Ricky malligt travandes bredvid sig.

Ricky var som sagt mallig. Fastän han ännu inte varit med om någon jakt där fågel fällts så tycker han tydligen att det är något alldeles speciellt när bössan är med. Han hade ju dessutom fått ett klargult band runt sin hals. Han vred inte ens på huvudet när vi gick förbi grannhuset fastän alla fem tikarna var ute på gräsmattan.

När han fick sitt sökkommando i skogen bar det av i en vanssinnig fart. Att han inte slår sig fördärvad är ett under. Alldeles för stor i sitt sök var han också men efter att ha toksprungit över en myr några gånger dämpades han i både tempo och sökvidd. Han höll relativt god kontakt med mig och lät sig både dirigeras och kallas in.

Några skogshöns hittade vi inte, men det var ändå en lyckad jaktdag. Jag vet inte vem av oss som njöt mest. Det var första gången jag var ut med bössan helt på egen hand, vädret var bra och Ricky tillmötesgående.

Dagen har fortsatt varit bra. Sandra har fått sin bil såld och håller nu på att baka empanadas. Senare ska hon tillsammans med Louise, gårdens 13-åring, baka blåbärspaj.

Snart ska vi åka och hämta Linnéa vid tågstationen. Hon ska följa med oss på kräftskiva ikväll där vi förutom att äta kräftor, empanadas och blåbärspaj också ska lyssna på tonårssonen som ska svara för kvällens underhållning med hjälp av bland annat sin gitarr.

*

Husvagnssemester; 2 Ankomsten

Här kommer andra delen i berättelsen om husvagnsäventyret:

Vid ankomsten visar det sig dock att campingplatsen har förändrats under de tio år som gått sedan kvinnan senast var här, då tillsammans med endast ett barn, men med en bilkörande make vid sin sida. Den fräcke campingägaren har planterat träd och häckar på den stora gräsplan kvinnan har tänkt glida in på. Dessutom finns där en och annan lykstolpe, varav den ena är strategiskt placerad precis bredvid den plats kvinnan blivut anvisad.

Det yngre barnet sjunger nu oavbrutet på diverse slagdängor och tycks helt oberörd av stundens allvar. Det äldre barnet håller marsvinet i sitt knä och talar hela tiden om för sin mor hur hon INTE får göra. Det stackars flickebarnet anar antagligen att det finns viss risk för att hon ska behöva skämmas för sin mors pinsamma beteende.

En kort stund sitter så kvinnan kvar i bilen, mitt emellan alla flotta välparkerade husvagnar, och betraktar solande, badande, ätande och promenerande semesterfirare som plötsligt finns i överflöd runt just hennes bil.

Resolut öppnar hon bildörren under dotterns högljudda protester och ropar ut sin nöd över campingplatsen. Sonen sjunger fortfarande slagdängor. Dottern är pionröd i ansiktet. Hennes värsta farhågor har besannats. Modern är inte vid sina sinnens fulla bruk!

Fem medelålders gentlemän kommer genast rusande till undsättning. Alla är de översvqllqnde i sin iver att hjälpa den arma kvinnan. Kvinnan dras ut ur bilen och en man tar hennes plats bakom ratten. Sonen sjunger. Dottern försöker göra sig osynlig. Kvinnan ler oskyldigt mot alla trevliga män.

Nu är det dessvärre dags för en bekännelse inför de fortfarande överseende männen. Parkeringsproblemen beror inte så mycket på kvinnans köroduglighet, hon KAN faktiskt backa med bil och släp. Problemet beror snarare på att husvagnens elektriska broms envisas med att slå till med full kraft lite då och då under backningsövningar. Männen är fortfarande överseende i sin förvissning om att denna stackars förvirrade kvinna förmodligen inte riktigt vet vad hon talar om. Mannen bakom ratten ersätts av en annan man.

Sonen sjunger.Dottern har nästan hasat ner på golvet. Kvinnan står omgiven av män som nu helt gett upp försöken att backa. Det går helt enkelt inte att rubba husvagnen bakåt. Framåt går det inte heller, där tronar ett monster till husvagn.

Männen beslutar sig nu för att lyfta husvagnen av bilen och rulla den på plats. Den äldste mannen börjar arbeta med veven för att få loss vagnen från dragkroken. Kvinnan rusar nu fram, ursäktar sig för säkert hundrade gången, mumlar osammanhängande om trasiga vevar och lyfter helt sonika av den rullande bostaden. Atmosfären har nu förändrats en aning. Hon känner blickar av misstro riktas mot sig men försöker skaka av sig olustkänslan.

Sonen sjunger med hög och klar röst visor som inte lämpar sig för barn. Dottern stirrar med oseende blick rakt fram. Marsvinet visslar. Svetten rinner.

Männen har nu arrangerat sig för att knuffa husvagnen på plats. Kvinnan är för en kort stund handlingsförlamad. Det är nu dags för nästa bekännelse. Hjulet under husvagnsdraget är obrukbart. För att slippa avslöja även denna brist i utrustningen rusar hon fram och tränger sig våldsamt igenom muren av manliga ryggar. Medan männen, med sina egon fortfarande i behåll, knuffar husvagnen i rätt riktning bär hon så runt på det nu hatade objektet. På telepatisk väg sänder hon hårda och fula ord till den frånvarande maken som monterat ett GRÄSKLIPPARHJUL under stödbenet. Plötsligt måste hon ursäktande be männen att vänta lie för nu måste hon faktiskt få släppa ner bördan och få räta på ryggen. De vänder sig om stirrar klentroget på henne.

"BÄR DU PÅ DEN?????" Den av männen som först upptäcker vad hon håller på med, och sedan får syn på det demolerade gräsklipparhjulet, bara vänder på klacken och går. Förmodligen hade hans manliga självkänsla fått nog. I alla fall var det vad kvinnan försökte intala sig själv. Hon kände nu adrenalinet flöda till och innan det hela blev alltför pinsamt hade hon fått husvagnen på plats. Männen viftade bort hennes tacksamhet och troppade av utan att vända sig om. Hon såg dem inte mer.

Bilen parkerades, dottern tog sin tillflykt till husvagnen och vägrade komma ut före mörkrets inbrott. Sonen slutar plötsligt sjunga och frågar sin hårt prövade mor om de inte är framme snart.

Husvagnssemester; 1 Avresan

Följande utspelades och nedtacknades för drygt tio år sedan. Det är en ganska lång berättelse så jag delger er den i flera delar. Håll till godo!

En företagsam kvinna beslöt sig för att ta med sina två barn på en semestertripp för att ge dem något att berätta för sina skolkamrater efter sommarlovet. Inte kunde hon ana att de skulle få en så minnesvärd semester!

Det hela började med att husvagnens skattemärke inte gick att finna, ett nytt beställdes men det skulle ta några dagar. Istället medfördes postkvitto och besiktningsprotokoll för den händelse man skulle bli stoppad av polisen. Därefter visade det sig att takluckan på husvagnen stått på glänt under 350 mm regnande. Resan försenades därför med ett dygn då husvagnen skulle torka och vädras ur.

Väl iväg kom ekipaget bara några mil hemifrån innan en osedvanligt vårdslös lastbilschaufför riskerade liv och lem på sina medtrafikanter genom en dödsföraktande omkörning. Kvinnans nerver var nu satta i svallning, axlarna spända och händerna i ett krampaktigt grepp om ratten. Endast några kilometer senare sattes hennes sinnesfrid på ytterligare prov då hon och barnen blev vittne till en våldsam motorcykelolycka som dessbättre fick en relativt lycklig utgång. Kvinnan började nu allvarligt ifrågasätta det lämpliga med att ge sig ut med barn (och marsvin!) under en av landets stora trafikhelger. Barnen blev så tagna att de faktiskt var tysta under flera sekunder. Bara marsvinet gnydde över att ha kastats in i burväggen under den häftiga inbromsningen.

Ekipaget tog sig utan vidare missöden till en medelstor stad där proviant skulle införskaffas. Muttrande motades sedan barn och rymmande marsvin åter in i bilen för vidare färd de få återstående milen. Svetten rinner ner för både rygg och panna innan samtliga passagerare på olika sätt befinner sig fastsurrade i bilen. Nyckeln vrids om, bilen startar. Ljuset slås på, ljuset tänds inte. Istället trillar lysknappen ljudlöst ner på bilgolvet tillsammans med ett antal små, små fjädrar. Nåväl. Än är det fullt dagsljus och resans mål inte alltför avlägset.

Ymnigt svettandes och med bultande huvudvärk lyckas den hulda modern underhålla sina barn (och marsvinet) ända fram till slutdestinationen. Hittills har hon bara brusat upp mot dem ett fåtal gånger, och hon känner att hon kan slappna av.

Fortsättning följer...

HEMMA IGEN!

Akademiska sjukhuset i all ära, men nog är det bra skönt att få komma hem! Husbonden slog sig fri från gårdens sysslor och hämtade mig vid sjukhusportarna. Själva hemresan tog sin rundliga tid för vi tog alla möjliga omvägar, bland annat förbi fädernesgården Vedby. En snabbvisit hos Sandra och Nicklas hann vi också med, och det var skönt att få träffa dem igen även om det bara var några dagar sedan sist.

Ricky och Tor var också med och hämtade mig. Ricky grät bak i bilen när jag klev in. Tor kan inte hälsa klart. Ricky pysslar om mina armbågar och Tor sköter fötterna. Båda två har erbjudit sig att ta hand om mitt nyopererade finger, men den hjälpen har jag avböjt.

Fingret mår för övrigt bra, men är svullet och gör ONT! Nu gäller det bara att träna på ordentligt med alla sträck- och böjövningar.

Ha det!
*

Duvor

Idag har Ricky varit med på sin första duvjakt. Vi lyckades inte få med oss någon duva hem, men en bra träning på lugn i flog och skott blev det. Han var nu inte helt lugn hela tiden, men till en början förstod han heller inte alls vad vi höll på med. Varför skulle han vara tvungen att sitta still när vi hade hela skogen bakom oss och en stor åker framför?

Efter första skottet, som dessvärre var ett bomskott, satt han i alla fall still som en staty. Efter andra skottet kom vissa släktdrag fram. Precis som moster Tindra reste han sig på bakbenen och kramade mattes lår hårt och spanade ut över nejderna. Sedan ville han ha bössan! Jag var tvungen att bli ordentligt osams med honom innan han förstod att den är min.

Nu ikväll har vi tränat lite inkallning, stoppsignaler, dirigering och apportering. Han har varit duktigare än någonsin! Han tänkte strunta i min inkallning vid ett tillfälle men kom på bättre tankar när jag trätte på honom, trots att det var på långt håll. Efter det gick det att styra honom hur som helst, som om det var den naturligaste sak i världen.

Apporteringen gick över förväntan. Jag har varit lite för feg för att gå vidare i träningen, jag är så rädd att göra fel. Idag tog vi i alla fall nästa steg och det gick som sagt strålande, om än inte i så högt tempo. För att få upp farten lite fick han bära duvan (som kom från frysen efter gårdagens jakt) och så sprang vi tillsammans över åkern. Han såg så stolt ut och viftade på svansen hela tiden. Ännu stoltare blir jag! Han fick bära sin duva ända upp till husse på bygget och travade på vid min sida utan koppel både genom pölar och över diken och grushögar. Det finns nog ett litet hopp för oss också.

*

Akademiska sjukhusets stolar

Torsdagen tillbringade jag till största delen sittande på stolar utplacerade på olika ställen på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Jag var där för att bli inskriven inför måndagens operation. Jag blev skickad åt olika håll och anvisad otaliga stolar att sitta och vänta på. Jag hann bli nära bekant med alla dessa stolar eftersom jag tillbringade så mycket tid med var och en av dem. Däremot hann jag inte alls bli bekant med personalen.

Korridorerna på de olika våningsplanen i de olika huskropparna har jag absolut inte blivit bekant med. Några av dem såg jag bara som hastigast, en korridor tillbringade jag ganska mycket tid i, springande fram och tillbaka, men där skulle jag över huvud taget inte ha varit. Jag hittade helt enkelt inte tillbaka.

I kallelsen utlovades både lunch och fika under dagen. Jag fick inte ens en mugg vatten. Stolarna jag befann mig på var aldrig i närheten av de ställen lunchen och kaffet serverades på. Vi gick liksom om varandra, serveringsvagnen och jag.

Efter ett antal provtagningar och några samtal med berörd personal fick jag till sist åka hem med blixtrande huvudvärk och enorm abstinens efter kaffe. Jag ska infinna mig på avdelningen igen på söndag kväll för scrub, pre-medicinering och fasta. Någon gång under måndagen blir operationen av om inget oförutsett inträffar. Förhoppningsvis är jag tillbaka på hemmaplan under torsdagen.

Nu låter det här ganska allvarligt. Det är det inte. Jag ska bara operera ett litet pekfinger. Några senor ska lossas från ärrvävnad efter operationen för fyra år sedan. Tämligen odramatiskt. Däremot kräver det lite planering eftersom jag under några veckor kommer att vara begränsad i min förmåga att utföra diverse sysslor.

Så nu ska huset storstädas, trädgården putsas, sista hagen stängas in, dörrarna till det fula skjulet snickras, balkongräcket bytas ut och ensilaget pressas. (Om jag inte hade lyckats köra av kraftöverföringsaxeln igår så skulle det ha varit klart nu!)Veden får vänta för vedtravning går att utföra med en hand, likaså fönstermålning.

Jag har en känsla av att jag inte kommer att ha gjort allt det här till på söndag eftermiddag och det irriterar mig. Jag har ju haft gott om tid på mig och ändå inte fått det gjort. Att man aldrig kan lära sig! Nu ska jag i alla fall ut och klippa gräs innan regnet kommer.
*

Kaxig tax

Tor är en kaxig tax. Han har inte förstått hur hierarkin i familjen är uppbyggd. Jag tror att det lättast kan beskrivas som om Tor och jag ständigt leker "Herre på täppan". Det är nog i alla fall så Tor ser på saken. Eller så låter han mig för husfridens skull under långa perioder leva i villfarelsen att det är jag som bestämmer. När han tycker att jag börjar sticka upp tar han itu med saken på taxars vis.

Själv anser jag att det står bortom allt rimligt tvivel att det är JAG som är familjens överhuvud, åtminstone hundarnas. (Husbonden har nu varit in och läst över axeln på mig och tycker att jag ska stryka "åtminstone hundarnas". Vet inte riktigt hur jag ska tolka det.) Ricky gör inga anspråk på tronen, han är bara den ständigt glada och hyperenergiska Ricky. Tor blir kaxig i perioder, när jag slagit mig till ro i min föreställning om att hundarna ser mig som sin ledare. Jag borde vid det här laget ha lärt mig att det vid sådana tendenser från Tors sida kan vara lämpligt att provocera fram en liten maktdemonstration för att få maktkampen avklarad. Det har jag alltså inte lärt mig.

För några dagar sedan hade vi en ordentlig maktkamp, återigen på köksgolvet. Tor tänkte verkligen inte ge efter, och jag gör det då rakt inte! Naturligtvis var det jag som tog hem spelet, men det tog åtskilliga minuter innan den lilla kaxiga taxen till fullo visade att han förstått vad som gäller.

Sedan dess har lydit min minsta vink, han fogar sig som ett fromt lamm och han ber om lov innan han gör saker. På köpet har också Ricky blivit snabbare och villigare följa min vilja. De är riktigt behagliga att ha att göra med båda två. Hoppas att det håller i sig.

*

Kolugn

Vi har en avelsbesättning herefordkor på gården. För närvarande är de uppdelade i tre betesgrupper med sina respektive kalvar och en stor fin avelstjur per grupp. Hereford är en köttras och de är kända för sitt lugn. Flera av våra tidigare tjurköpare har återkommit när det blivit dags för dem att köpa ny avelstjur eftersom de anser att våra djur är så otroligt lugna och fogliga. Det ser vi som ett gott betyg som vi gärna framhåller i våra affärskontakter.

I måndags kväll var det återigen dags att visa upp våra djur för nya hugade spekulanter. Just dessa eventuella köpare var intresserade av en tjur och ett par kvigor. Vi började således med att titta på ungtjurarna som finns kvar hemma på gården. De visade sig från sin allra bästa sida; lugna, nyfikna och tillgivna. Vi fortsatte till vår minsta betesgrupp och tog med oss intressenterna in i hagen. Alla djur kom fram och nosade nyfiket, även tjuren. Spekulanterna var imponerade, och vi passade på att berätta olika anekdoter om hur våra fina och lugna djur uppfört sig i olika situationer, och om återkommande köpare.

Färden fortsatte till den största gruppen för att spekulanterna även skulle få se föräldradjuren. Här är både djuren och hagen större. Tjuren är gigantisk, han väger uppskattningsvis 1200 kg.

Spekulanterna var nu något tveksamma till att kliva in i hagen men efter att vi bedyrat att vi inte skulle ta några som helst risker följde de med. De här korna är enormt fogliga. Några av dem vill gärna bli kliade bakom öronen, andra står mest och blänger på oss. Ytterligare andra bevärdigar oss inte med en blick. Kalvarna är lekfulla och nyfikna, några av dem nästan tama.

Spekulanterna blev ytterligare imponerade. Vi hittade tjuren i ett buskage. Han iddes inte kliva fram till oss. Husbonden gick istället fram till honom och kliade honom mellan skinkorna och bakom öronen. Tjuren stod orörlig. Spekulanterna var nu så imponerade att vi kände att affären så gott som var i hamn.

Av någon anledning beslutade vi oss för att även titta på den sista av kogrupperna. Husbonden och jag hade nu drabbats av hybris och överöste de eventuella köparna med exempel på djurens förträfflighet och lovordar vårt eget avelsarbete. "Vi avlar bara på djur som visar prov på utomordentligt gott temperament." "Så fort en ko eller en tjur visar minsta antydan till avvikande beteende tar vi bort dem. Vi vill inte sälja eller avla på djur som vi själva inte vill ha."

Innan vi gick in till den sista gruppen sansade jag mig något och berättade att dessa djur är betydligt yngre. Det är första- och andragångskalvare plus några kvigor som går sin första säsong med tjur. Vi har dock placerat våra tre äldsta kor i den gruppen för att de ska hålla lite ordning på ungdomarna. Även tjuren är förhållandevis ung. Jag berättade att det är lite mer fart på de här djuren. Om de bestämmer sig för att visa oss sitt intresse kan det gå ganska fort. Spekulanterna tror att jag överdriver. De andra djuren har ju nästan stått som fastgjutna i backen.

Koflocken var till synes helt ointresserade av oss när vi kom släntrande genom hagen. Efter ett tag lyfte någon på huvudet, en annan reste sig, ett par kalvar började ta några steg mot oss. Plötsligt kom hela flocken sättande i högsta fart! 30 skenande, hoppande och bakutsparkande helvilda kor! Spekulanterna började skrika, husbonden gjorde front mot flocken, jag försökte lugna de alltmer nervösa besökarna. Egentligen var jag minst lika nervös själv, men det kunde jag inte gärna låtsas om. Vi tryckte ihop oss och skred sakta genom den hoppande hjorden, tjuren höll sig i bakgrunden. Klövar for genom luften, marken gungade och luften gemonsyrades av högljudda glädjebröl från korna och nervösa pip från de nu inte lika hugade spekulanterna.

Vi tog oss till staketet, men ingen av oss hade någon lust att pressa oss igenom eltrådarna så vi promenerade i sakta mak längs stängslet för att inte verka nervösa inför korna. De hade lugnat sig en aning och småjoggade nu bredvid oss. Husbonden bildade eftertrupp med ett öga över axeln: Var i gruppen befann sig tjuren? Så småningom började vi känna oss säkrare igen, det gick ju riktigt bra det här. Man får ju ha förståelse för att de unga djuren är ystra och busiga.

Plötsligt hade tjuren fått nog. Han började hota husbonden! Husbonden är nu inte den som låter sig skrämmas i första taget. Han talade med myndig stämma om för den hormonstinne och vaktande tjuren vem som är herre på täppan. Framför våra ögon utspelades en mental maktkamp där husbonden gick segrande ur striden. Tjuren lommade iväg och gömde sig skamset bakom sitt unga harem.

Jag och spekulanterna hade vid det här laget fullständigt glömt vår respekt för eltrådar! Med dödsförakt hävde vi oss ner i det våta gräset och rullade under trådarna. Promenaden tillbaka till bilen blev en balansgång på dikeskanten mellan eltrådarna och det vattenfyllda krondiket. Husbonden strosade lugnt på andra sidan stängslet och fick vara helt i fred för tjuren.

Vårt prat om våra lugna och pålitliga djur var vid det här laget glömt. Spekulanterna höll visserligen modet uppe och lovade höra av sig när de funderat lite och låtit alla intryck sjunka in.

Vi har ännu inte hört något ifrån dem.

Igår kväll blev en bonde i södra Sverige ihjälstångad av sin tjur. Tjurar är verkligen inte att lite på. Man ska aldrig vända ryggen till dem och tro att de är säkra, hur snälla de än har varit. De kan slå om i huvudet på dem från den ena dagen till den andra. Det vet både vi och våra spekulanter, och vi fick en påminnelse om det i måndags.

*

Vemod

Den 8 augusti är vemodets dag. Det har det varit i 14 år men för varje år som går känns det lite lättare.

Högsommarvärme, prunkande blomster, rosagnistrande floxia och augustimåne. Betagande vackert. Jag försöker få hänförelsen över allt detta vackra att vara starkare än vemodet. Jag tror att jag har lyckats i år.

Det har trots allt varit en fin dag på flera sätt. Jag har levt mitt liv som vanligt. Haft mina fina barn omkring mig. Alla tre. Sandra och Nicklas rent fysiskt. Skrattat och bjäbbat med dem. Lilla Alexander har varit i mina tankar.

*