onsdag 13 januari 2010

Kajor och apportering

Vi har en enorm koloni av kajor på gården. De är som flygande råttor. I deras värld är nog vår gård och djurhållning rena lyxhotellet. Obegränsat med föda, gott om skydd, bra natthärbärge. Korna har helt resignerat. Det lyfter inte ens på ögonlocken fastän kajorna sitter på deras ryggar, flyger emellan och under dem och dessutom äter av deras goda mat (ibland drar de strån ur kornas munnar!).

En bekant var med när jag skulle gå ut och fodra ungdjuren. Som vanligt var Ricky med, som vanligt var han framme vid foderbordet före mig och som vanligt förmörkades hela himlen när en del av kajflocken tog till vingarna när vi närmade oss. Ricky reagerar inte på deras flykt. Den bekante frågade mig lite ironiskt om inte Ricky är en fågelhund (och borde bli alldeles till sig inför åsynen av hundratals flygande fåglar). Ricky är helt avtrubbad när det gäller kajorna. De finns inte. Dessutom är det inte meningen att Ricky ska jaga flygande fågel! När fågel lyfter ska han tvärnita och sitta helt still. Det gör han inte inför kajorna, eftersom han som sagt inte "ser" dem. Om han skulle vara tvungen att sitta så fort de kommer flygande skulle han inte kunna röra sig här ute.

Husbonden bedriver en ojämn kamp mot kajorna. Kråkfåglar är väldigt intelligenta och läraktiga. De är irriterande orädda ända tills bössan hänger på axeln. Varje gång husbonden gått ut för att decimera stammen har varenda kaja varit som bortflugen, bokstavligt talat. Men husbonden är en envis man och i förhoppning om att åtminstone få dem att tycka att gården är ett otrevligt ställe att bo på har han oförtrutet bedrivit sin smygande jakt. Några har han också lyckats fälla men kajorna tycks leva efter måttot att "lite svinn får man räkna med" och de bor alla kvar.

En av kajorna som husbonden lyckades fälla blev liggande i den djupa snön i kohagen. Jag tog tillfället i akt och bestämde mig för att det var dags för nästa steg i Rickys apporteringsträning: att få gå ut på apportsök där han inte tidigare sett fågeln, faktiskt inte visste alls vad som var i görningen.

Eftersom det är oerhört viktigt att hundarna inte misslyckas under träningen så gäller det att ha rätt svårighetsgrad på övningarna. I bakhuvudet gnagde en tanke om att det kanske skulle bli för svårt för honom men jag ignorerade farhågorna.

Ricky satt fint vid min sida och tittade på mig med undrande ögon. Jag skickade iväg honom på apportsök och var beredd att stötta honom. Det behövdes inte. Förmodligen hade han redan vittringen i näsan när han fick kommandot. Fågeln låg dessutom närmare än vad jag väntat mig. Han rusade genom snön rakt fram till kajan, greppade den och kom stolt tillbaka och satte sig framför mig. Det verkade faktiskt som om det var lite för lätt!

Jag är i alla fall oerhört stolt och mallig över att han klarade det så bra. Vi gjorde några kastapporter också och det gick med en himla fart, jag måste nog bromsa honom lite om det fortsätter så här. Det är riktigt, riktigt roligt att han klarar det så bra och tycker att det är så roligt. Det har varit lite upp och ner med arbetsglädjen i hans apporteringar men nu tycks det ha vänt. Jag har tidigare behövt busa upp honom ordentligt för att han ska tända till men det behövdes verkligen inte den här gången.

Nästa gång ska jag försöka komma ihåg att ta med mig kameran och hoppas på att jag kan få bildbevis på hur duktig han är. (Vi har i alla fall ögonvittnen för husbonden och Tor satt i köksfönstret och tittade!)
*

Nyetablerat vargpar

Nu är det officiellt. Länsstyrelsen har idag gått ut och meddelat att ett nytt vargpar har etablerat sig här där vi bor. De uppmanar djurägare att se över sina staket och jägare att ha uppsikt över sina hundar.

Det svåraste är faktiskt att ha stängslen i sådant skick att vargen inte kommer in till korna. Speciellt oroande är det nu när kalvningssäsongen snart drar igång. Dels är kalvarna väldigt utsatta även om de beskyddas av sina mödrar så långt det är möjligt. Dels kan lukten av efterbörder dra till sig rovdjur. Vi ser till exempel väldigt mycket räv under kalvningsperioden men räven är ofarlig för kalvarna. Korna brukar också vara väldigt snabba med att jaga ut dem ur hagen.

Eftersom vi under betesperioden byter hagar ofta till djuren är det inte praktiskt möjligt att ha alla hagar inhägnade med vargsäkert stängsel. Att vargsäkra beten på arrenderad mark blir i princip en omöjlighet. Jag vet inte hur vi ska lösa det. Beten på egen mark kan vi till viss del vargsäkra och hoppas på stöd från länsstyrelsen.

Att ha lösspringande hundar i skogen känns inte aktuellt. Det känns faktiskt lite bittert att bo med stora skogar in på knutarna och mitt i jaktmarken och inte våga släppa hundarna där. Det är ju faktiskt två jakthundar vi har, båda med ett stort jaktbehov och ett ännu större behov av att få mycket motion och rörelse. Långa promenader i all ära, men det räcker inte långt jämfört med att ha dem i arbete (jakt) under flera timmar. Själva jaktfångsten är av underordnad betydelse.

Värst är det nog med hundar av drivande ras. Vi får helt enkelt söka nya jaktmarker för att kunna jaga med Tor. Bittert, eftersom vi som sagt har egen mark med god rådjurstillgång. Ricky, som ju är en stående fågelhund, jagar på ett helt annat sätt och jakten på fältfågel ser jag som riskfri vad gäller hotet från vargarna. Det är motionen i skogen och jakten på / söket efter skogsfågel som måste inskränkas för hans del.

Nåväl. Det är bara att anpassa sig. Speciellt eftersom jag hör till den grupp som anser att vi ska värna våra inhemska arter, däribland de stora rovdjuren. Jag anser också att frågan om hur vi ska samexistera med dem är långt ifrån löst. Det finns mycket kvar att göra på den fronten.

Det blir nog fler inlägg om varg här på bloggen. Förhoppningsvis kommer det inte att behöva bli några dystra rapporter.
*

fredag 8 januari 2010

Vargen kommer!


Vargens vara eller icke vara är ett känsligt ämne som kan leda till oerhört hetsiga och infekterade debatter. De två motståndarsidorna tycks stå mycket långt ifrån varandra. Naturligtvis finns det många människor vars åsikt och ståndpunkt i vargfrågan ligger någonstans i mitten av spektrat.

Det här är inte tänkt som ett debattinlägg utan mer som ett uttryck för en tilltagande oro. Vi bor i utkanten av ett av landets kända vargdistrikt, faktiskt det minsta. Ett av föräldradjuren har varit försedd med sändare och man har via "vargtelefonen" kunnat ringa och få vetskap om var vargen befunnit sig under en viss tidpunkt det senaste dygnet. Den här informationen går inte längre att få. Antingen har sändaren slutat fungera eller så har något hänt själva vargen.

Under senhösten har vi istället fått andra rapporter om var vargar iakttagits, flera gånger utanför det tidigare kända reviret. Rapporterna har haft olika status vad gäller trovärdighet och tillförlitlighet. Ett par av uppgifterna har talat om varg i det skogsfågelområde jag brukar släppa och träna Ricky. Alltså har jag inte släppt honom där.

Igår fick vi rapporter om varg på betydligt närmare håll. En man var ut på promenad alldeles intill sitt hem med två större hundar som han hade okopplade. Hundarna kom plötsligt rusande i högsta fart och med svansarna mellan benen. Efter dem kom det en varg. Mannen tjoade och skrek och vargen gjorde en lov och gav sig iväg. Mannen och hundarna gick in.

Nu vet jag inte om jag vågar släppa hundarna här hemma heller. Jag har tidigare försökt intala mig att det inte är någon större fara för Rickys del eftersom han hela tiden befinner sig inom ett ganska kort avstånd från mig. Tor, som är en drivande hund, kan under jakt vara väldigt långt ifrån oss. Jag kommer nog ha dem kopplade båda två. Tyvärr går det inte att förklara för hundarna varför den roliga jakten plötsligt tagit slut.

Jag får väl åka till fädernesgården istället. Där finns ingen varg. Där finns ingen skogsfågel. Fasanerna har försvunnit därifrån. Lodjuren har haft många av rådjuren till middag. Men det finns skog där jag kan släppa hundarna. En och annan hare går nog att hitta för lilla Tor också. Till våren får jag skaffa egna fältfåglar att träna på med Ricky. Sedan gäller det att strama åt predatorerna (räv och kråkfåglar).
*

lördag 2 januari 2010

Födelsedag och nyårsraketer

Husbonden har fyllt år. Vi firade honom med presenter och chokladtårtor - han ÄLSKAR choklad. Familjen och några vänner samt levande ljus förgyllde födelsedagsfikat i köket. Han såg ut att trivas och må bra och uppskatta de små presenterna, men jag tror att det som gjorde honom gladast var samvaron runt bordet och ett telefonsamtal från den utflyttade sonen.

Nyåret har också passerat. Det brukar inte vara några fyrverkerier att tala om i byn om vi inte står för det själva. Förra nyåret kunde vi således med gott samvete lämna gården och fira hemma hos goda vänner. På nyårsdagen fick vi höra att det varit rena kalabaliken i byn. De "nya" grannarna, som tidigare smällt någon enstaka raket tidigt på kvällen för att kort därefter ta kväller, hade stor nyårsfest och fyrvekerier lämpade för milleniefirande i storstadsdjungeln. Himlen lystes upp som om det vore dagsljus och alla våra stackars kor löpte amok i ren panik i natten. Som tur var skadade ingen sig, och det var heller ingen som kastade sin kalv. Korna har ju inte så långt kvar av sin dräktighetstid så här års.

I år valde vi av förklarliga skäl att stanna hemma. Vid tolvslaget pälsade vi på oss och gick ut i kylan. Hundarna tog vi med oss ut. Fyrverkerierna i år var måttliga, för oss människor riktigt trevliga. Korna var inte riktigt av samma åsikt, de började oroligt att röra på sig, några började springa ut i hagen för att komma så långt bort från smällarna som möjligt. Husbondens närvaro tycktes dock lugna dem och de gick in i ligghallen igen.

Själv vakade jag över hundarna. Tor var först uppspelt och förväntansfull. Eftersom det smäller måste det ju ligga rådjur någonstans. Han gnydde och gnällde och klagade i en tilltagande frustration över att inte få springa bort till smällarna och se vad som stod på. Husbonden hade dessutom bössan på axeln för att skjuta in det nya decenniet med 10 spårljus; alltså skulle det jagas antog Tor. Han grät förtvivlat när skotten gick och han inte blev befriad från kopplet.

Ricky tittade storögt på grannens fyrverkerier med viss skepsis. Han var inte rädd men reserverad. Han satt större delen av tiden klistrad vid min sida. Husbondens skott brydde han sig inte nämnvärt om.

Det är kontroversiellt, det vet jag, men jag önskar att man kunde förbjuda raketer annat än på vissa utvalda platser, hur vackert det än är att titta på. Jag har en god vän som tillbringar alla sina nyårsaftnar i stallet som hon tidigare på dagen har mörklagt. Hon har också en radio som står och spelar för att minska ljuden som kommer utifrån. Hur många är inte de hundar som varje nyår blir panikslagna av allt smällande? I städerna kan det ju dessutom börja smälla tidigt på dagen och alltså pågå väldigt länge.

Både vi och våra djur har i alla fall klarat det här nyåret bra. Det största problemet var faktiskt barnens väldigt kalla fingrar efteråt.

Må så gott och ha ett fint 2010!
*