lördag 31 december 2011

Nyår

Gott Nytt År!

fredag 9 december 2011

Pippisockor

En mycket stor del av min tid upptas av pippisockor. Jag stickar febrilt, jag stickar rätt, jag stickat fel, jag stickar om. De har blivit oerhört populära och beställningarna kommer på löpande band. Som tur är måste inte alla vara klara till jul.

Städning, julbak och julmys får stå tillbaka ett tag till. Det brukar liksom lösa sig till slut. Kanske ska jag skruva ner kraven ytterligare inför årets julfirande. Jag blir bättre och bättre på det för varje år som går, så visst kan man lära gamla hundar sitta!

Apropå hundar så är de inte lika förtjusta i pippisockor. De vill bara vara ute i snön och busa, ända tills det blir för kallt i tassarna och små isklumpar fastnat mellan trampdynorna. Kanske blir de gladare om jag stickar små pippisockor till dem också?


tisdag 1 november 2011

Rustning inför julen

Det har gått trögt med bloggandet. Däremot är det full fart på julförberedelserna i butiken. Både nätbutiken och den fysiska butiken har fått påfyllning med lite julsaker. Och fler kommer det att bli! Den riktiga julpyntningen i caféet får vänta lite till men kommer när vi närmar oss advent.

Gammaldags julkänsla!

tisdag 30 augusti 2011

Motvilliga fotomodeller

*
Tjurarna Walle och Obama ska förevigas för att deras bilder ska läggas ut på hemsidan. Husfolket tycker att det skulle passa bra med fina bilder där tjurarna går på grönbete. Snart har hela sommaren gått och tjurarna har inte blivit fotograferade. Det är således dags.


Husfolket tog med sig kameran och åkte till den första betesgruppen där Walle går med sina damer. Jag höll mig hela tiden nära husbonden för den händelse Walle skulle bli närgången. Han börjar bli stor trots sina blott två levnadsår.

Korna tycker alltid att det är roligt när vi kommer och hälsar på dem. Oftast börjar de råma i ostämda stämmor och sedan springer de oss till mötes. Det skrämmer mig inte det minsta. Jag blir glad av att de blir glada när vi kommer. Några vill alltid bli klappade och några kalvar brukar smyga upp bakom ryggen och börja dra i kläderna på oss, och vartefter minuterna går blir de allt mer framfusiga. Om någon av tjurarna kommer oss springandes till mötes känner jag mig inte lika lugn. Walle har på senare tid närmat sig med allt mer bestämda steg och för varje gång har tempot ökat en smula. Lite oroad blir jag men han har alltid siktet inställt på husbonden. Jag har noterat att husbonden inte är helt oberörd av närmandet.

Det som lockar Walle till sådan brådska är varken ilska eller irritation över att vi kommer. Kanske heller inte en stark längtan efter omvårdnad och kel. Det är husbondens skor som har så stark dragningskraft. Walle kommer skyndsamt och kör ner sitt stora huvud och slickar omsorgsfullt och ihärdigt husbondens skor. Mina skor tycks helt ointressanta och mig som person tror jag inte att han ens lägger märke till.

Walle uppvaktar husses skor
Som ni kanske förstår så måste jag agera fotograf när Walle ska förevigas. Husbonden får så konstig bildvinkel från sin position. Någon riktigt bra bild lyckades vi inte få. Jag får nog åka dit utan husbonden för att få till en stilig bild där Walle sträcker upp sig ordentligt.

Vi åkte vidare till den andra gruppen för att få några bra kort på Obama. Vi passade också på att släppa över korna i en ny hage och deras lycka visste inga gränser. Det visade sig omöjligt att få en stilig bild på Obama också. Han for omkring som en gazell och lurade med sig hela flocken på sina skenturer. Jag väntade tålmodigt på att de skulle tröttna och lugnt börja beta. Det var jag som tröttnade först och åkte hem istället. Visserligen fick jag många roliga bilder men ingen som passar till att visa vilken ståtlig avelstjur Obama är.

Obama i lyckorus
"Kom så springer vi!"

Det är en fröjd att få se djuren så glada, och att få se stora tunga kor och tjurar sparka bakut och göra krumsprång. Det borde fler få uppleva. Både kor och människor.
*

måndag 29 augusti 2011

Försvarstalet som uteblev

Jag hade bestämt mig för att skriva ett litet försvarstal för Rickys räkning. Folk lämnar ibland kommentarer som antyder att han inte alltid är så smart och därför skulle jag alltså försvara honom och visa på exempel där faktiskt har imponerat. Nu blir det inget av med något försvarstal.

Han har varit OERHÖRT olydig. Han har trotsat mig TOTALT. Negligerat och nonchalerat min auktoritet. Överträdit sina befogenheter.

Jag hade tagit med mig hundarna till en stor, fin och nytröskad stubbåker. Vinden låg på från rätt håll, från sjön. En ensam fasantupp befinner sig ibland på och intill åkern vi skulle beträda. Tanken var att jag och Tor Tax skulle vandra över stubben medan Ricky Fågelhund skulle söka av åkern i fina slag och med perfekt reviering för att så småningom om visa mig var den ensamma fasantuppen befann sig. För naturligtvis skulle tuppen vara där just den kvällen. Allt var alltså perfekt.

Ricky tyckte också att allt var perfekt. Perfekt för att vara extremt olydig. Han började söket bra och i högt tempo gjorde han några fina slag och vände fint mot vinden. Sedan tyckte jag att han drog iväg lite för långt och visslade i pipan för att få honom att vända och jobba närmare mig. Han vände omedelbart och jag hann tänka att han faktiskt blivit väldigt lyhörd och följsam. Tor, som alltid sköter sig exemplariskt i koppel, hade förvandlats till ett väsande monster och drog ihärdigt i kopplet. Maken till koppeldrag trodde jag inte var möjligt från en liten tax. Medan jag för några korta ögonblick ägnade mig åt att få fason på det raggiga lokomotivet hade Ricky observerat min bristande uppmärksamhet. När jag tittade efter honom nästa gång såg jag hur han sneglade på mig med samma blick som ett barn som planerar hyss. Jag visslade i pipan för att kalla in honom. Hans reaktion kom ögonblickligen. Han ökade till maxfart och försvann till skogs.


Det är tur att han är så söt....
 Min ilska och frustration visste inga gränser, men vad hjälper det? Det hjälper inte heller att varken skrika sig hes eller tjuta i visselpipan, det skulle bara förstärka olydnaden. Arg som ett bi stövlade jag över åkern och upp mot vägen igen. Tor uppfattade min sinnesstämning och trippade följsamt vid min sida. Efter några hundra meter såg jag en liten prick som närmade sig i hiskelig fart. Innan jag med säkerhet såg att det var Ricky som kom tillbaka hörde jag hans flåsande. Han lät som en andfådd valross.  Klokt nog insåg han att det inte var läge att fortsätta trotsa matte utan han gick fot värdig en lydnadschampion.

Efter lite drillningar för att friska upp hans minne om hur man beter sig skyfflade jag in hundarna i bilen och åkte hem. Jag är fortfarande sur. Därför blir det inget försvarstal. Inte vet jag om den eftertraktade tuppen var där heller. (Jag skulle väldigt gärna vilja se att han skaffat sig en fru eller två.)
*

onsdag 24 augusti 2011

Korapport

Årets kalvningssäsong är förstås sedan länge avklarad. Tyvärr förlorade vi en kalv, och en ko fick sluta sina dagar efter en fläkningsskada. Det är hemskt trist, men ännu värre var att se henne lida. Det var en äldre ko, oerhört lugn och tillgiven och en utmärkt kalvmamma. In i det sista pysslade hon om sin kalv fastän hon inte kunde ta hand om sig själv.

Resterande kor och kalvar är utsläppta på bete och lever livets glada dagar. För året har vi införskaffat en ny avelstjur med det välklingande namnet Yoda. Han har fått en liten grupp med kvigor och ungkor att pyssla om på egen hand. Några kvigor har periodvis haft lite svårt att hålla sig på rätt sida om stängslet men (peppar, peppar) nu har de hållit sig inne i hagen i flera veckor, och Yoda har inte vid något tillfälle valt att följa med dem ut på äventyr. Tack för det!

Vi har också sålt en del 1-åriga avelstjurar. Bland annat sålde vi tjuren Båtsman till Herr Söderman! Ni förstår kopplingen till Saltkråkan, eller hur?

Det dröjer inte länge förrän det är dags att ta hem alla djur igen. Var har sommaren tagit vägen? Det är bäst att passa på att njuta av sol och fågelsång så länge det finns möjlighet.

Lev väl!
*

Vintersport

Husbonden och jag är inga flitiga vintersportutövare. Vi följer gärna med i rafflande TV-sändningar och skidskytte och längdskidåkning står högt i kurs. Jag har ju berättat om mina taffliga försök till skidåkning så ni kanske redan har förstått hur det står till med vintersportandet. Däremot vistas vi ofta och länge utomhus även under vintern, det går liksom inte att undvika när man lever och bor som vi gör. Korna vill ha mat i magarna och rent under fötterna oavsett årstid och väderlek. Hundarna går inte heller i ide. Dessutom är vi ibland utomhus utan någon annan anledning än att vi vill vara ute i friska luften. Men vi sportar inte.

Många av grannarna, både sportarna och icke-sportarna, innehar snöskoter. Det gjorde husbonden också i sina yngre dagar. Under den gångna vintern påtalade han ibland att snöskoteråkning var ett trevligt nöje och ett bra sätt att komma ut i vinterlandskapet. Jag började lägga märke till att det tittades ofta och ingående på annonser där någon ville sälja sin snöskoter. En vacker vinterdag kom så husbonden hemåkandes på en snöskoter. Den var inte av någon nyare årsmodell och hade helt klart sett sina bästa dagar, men den fungerade. Husbonden var väldigt noga med att omgående poängtera att den bara var till låns. Det var en av alla våra snöskoterägande grannar som funderade på att sälja sin trotjänare. En liten varningsklocka pinglade så smått i mitt bakhuvud. Den tystades ner av husbondens långa utläggningar om vad han skulle kunna ha för användning av detta enastående exemplar, och till vilket bra pris han skulle kunna få den.

Till min förvåning blev det bara ett par turer med skotern innan husbonden en dag kom in och berättade att han bestämt sig för att han inte behövde någon skoter. Han skulle lämna tillbaka den redan samma dag. Först skulle han bara ta en sista tur ute i djupsnön på åkern och han försökte få med sig sonen ut på avskedsturen. De åkte ett varv på gården innan de skulle ut och leka på riktigt, men då ville sonen absolut kliva av. Han lät sig inte övertalas till vidare färd men stod småhuttrande kvar på backen för att betrakta sin far på åkern. Själv stod jag i köket och fixade med fika till de nyanlända gästerna.

Plötsligt hör jag ett motorvrål som ökar till ett öronbedövande dån. Jag stannar upp i det jag gör. Sedan smäller det. Hela huset ruskar till. Allt blir knäpptyst. Törs jag titta ut? Någon måste ha krockat med den stora tallen strax bredvid vår infart. Och gjort sig illa. Att det skulle kunna vara husbonden hade jag inte en tanke på. Jag vågade knappt titta ut genom fönstret men den äldste sonen är modigare än jag (eller stod i alla fall närmare) och var snabbt framme och kunde rapportera.

I en stor rykande snöhög vid husknuten låg en omkullvält snöskoter och bredvid krälade husbonden. Snöskotern var trasig. Husknuten var trasig. Husbonden var trasig. Vi rusade ut och på skakiga ben och med darr på rösten försökte vi bringa klarhet i vad som hänt och hur illa det egentligen var ställt med framför allt husbonden. Han rörde ju i alla fall på sig. Så småningom hade han lyckats kravla sig upp och började genast rycka och slita i skotern istället för att svara på våra frågor. Sonen som stått på ladugårdsbacken, och turligt nog valt att inte följa med sin far ut på åkern, hade hunnit fram och förhördes om vad han bevittnat. Det tog en god stund att reda ut alla begrepp och räta ut alla frågetecken.

Snöskotrar är utrustade med en liten handledssnara som alltså ska sitta runt handleden på föraren. Om föraren till exempel faller av skotern ska tändningen slås av och motorn stanna. Husbonden hade inte fäst snaran runt handleden. Trots att han visste att gasreglaget ibland hakade upp sig på skotern som ju som sagt sett sina bästa dagar. Han hade busat runt i djupsnön på åkern och till sist bestämt sig för att avbryta. För att komma upp på vägen och igenom den höga snödrivan hade han gasat på ordentligt. Gasreglaget hakade upp sig. Husbonden försökte sträcka sig fram och nå tändningsnyckeln men farten var alltför hög och han var istället tvungen att försöka styra snövidundret.

Ekipaget flög över snödrivan, över byvägen (tack och lov var det ingen som färdades precis där precis då), genom häcken, över ett dike,  förbi stålröret med fågelstugan och med full fart rakt in i husknuten. Skotern såg inte ut som en snöskoter ska göra. Husbonden såg ut som en snögubbe. Husknuten hade hål som husknutar inte ska ha. Sonen stod under hela intermezzot på behörigt avstånd.

Han missade i alla fall kohagen!

Snöskotern kunde med visst besvär lagas och återlämnas till sin ägare. Husbonden behövde plåstras om och hade under någon vecka en markant hälta. Husknuten har kvar sina hål men huset står kvar.

Det är nog både lugnare och hälsosammare att skida med bretoner.
*

söndag 21 augusti 2011

Vad har hänt?

Ja, det kan man ju verkligen fråga sig. Här på bloggen har det ju inte hänt något alls. Har det inte hänt något i livet eller på gården heller? Jo, det har det förstås, och en hel del också. Jag ska försöka uppdatera er med godbitarna från de senaste 7 (!) månaderna. Det kan ju hända att det inte blir i kronologisk ordning eftersom minnet har en tendens att svika mig. Uppdateringarna kommer att komma i tät följd de närmaste dagarna så var beredda!

Jag börjar med att rapportera att Ricky idag skött sig utmärkt genom att bära in ägg från hönsgården. Han klarade det galant utan att det blev äggröra eller ens minsta lilla skada. Bra jobbat! Hans relation till hönsen är lite speciell men den historien berättar jag en annan gång.

Lev väl!

fredag 7 januari 2011

TV-kväll

Idag har vi inte gjort mycket men ändå har det hänt massor. Igår sålde vi Toyotan och idag har vi efter idogt letande köpt en annan bil. Diskussionerna och letandet har egentligen pågått ganska länge men aktualiserades när Toyotan lämnat gården.

Den nya bilen är en jättefin Passat kombi och hundburen får plats! Vi har lärt oss att man inte ska ta för givet att hundburar går in bara för att bilen är av kombimodell.

Vi har också inhandlat och installerat en ny router. Den gamla gav upp och nuförtiden kan man ju inte vara utan internet, inte ens på vischan. Tonårssonen höll på att flippa ur under installationsarbetet. Han har med tiden stärkts i sin förvissning om att det inte är meningen att vi ska ha tekniska moderniteter i huset eftersom det ändå aldrig fungerar som det ska. Vi nödgades ringa en kunnig och kompetent vän för att få hjälp. Han klev in genom dörren och VIPS så fungerade det. !!!!! Han gjorde verkligen ingenting förutom att klicka igång webläsaren! (Det hade till och med vi försökt med innan vi sökte hjälp.) Det räckte med hans blotta närvaro. Han guidade mig också rätt så att husets samtliga datorer kan använda samma (den enda) skrivaren via nätverket. Undrens tid är trots allt inte förbi.

Hundarna och katterna har TV-kväll. 


Helt borta för omvärlden.

 
De är ganska borta de här också.




*

måndag 3 januari 2011

Bildbeviset

Här kommer en bild på den fina skylten som husbonden fick i 50-årspresent. Den gör sig riktigt bra på ladugårdsväggen tycker jag.



Lyckligtvis finns det inga bildbevis på dagens händelser. Jag har så smått börjat introducera Ricky i hunddragsportens ädla konst. Vi väntar fortfarande på att den riktiga selen ska komma hem och har under tiden fått nöja oss med modifiering av hans spårsele. Eftersom han bara dragit en tom och med skaklar försedd pulka i promenadtakt har det gått riktigt bra. Jag har emellertid insett att antingen måste vikten på pulkan ökas, eller så måste tempot höjas. Vikten på pulkan vill jag inte öka förrän han har den riktiga selen så därför återstod bara tempoökningen. Jag springer varken lika fort, långt eller lätt som Ricky. Inte heller lika gärna.

Vad gör man då? Jo, man letar fram skidor och pjäxor och utrustar både sig själv och hunden för ett snabbt motionspass. I tankarna, innan vi började, hade jag gått igenom hur det skulle gå till och jag såg inom mig hur vi tillsammans susade fram i snön. Jag hade glömt att jag är en tämligen oduglig skidåkare, och att Ricky är en orutinerad draghund.

Tempot var det inga fel på, inte Rickys dragvilja heller. Det behövdes inte mycket för att mana på honom att börja dra. Det var däremot stora fel på min följsamhet och balans. Jag höll mig visserligen på fötterna men hela min koncentration gick åt till att inte ramla. Jag hade inte tänkt att det skulle gå så fort. Meningen var ju att han skulle dra lite lagom och jag fint skida på bakom honom. Jag hade inte heller tänkt på att jag inte har lärt Ricky något kommando för att sakta ner. "Stanna" vet han vad det är, men eftersom jag inte kunde få hejd på skidorna vågade jag inte kommendera honom att stanna, för då hade jag antagligen åkt in i honom trots att jag hade en riktigt lång lina. Till slut förstod han vad jag menade och vi lyckades sakta ner farten någorlunda synkroniserat. Vi lyckades till och med vända utan att trassla in oss eller ramla.

På vägen tillbaka, i betydligt lugnare takt, mötte vi Dottern som var ute med Tor. Hon vände när hon fick syn på oss och började springa i vägkanten samtidigt som hon manade på Tor. Tor trodde att hans uppgift nu var att hjälpa henne med farthållningen så han löpte så fort de små taxbenen bar, med reservmatte i andra änden av kopplet. "Gud vad kul!" tänkte Ricky och drog på för glatta livet. Farten ökade avsevärt. Jag hade fortfarande ingen broms, och därtill stora problem med balansen. Dottern kastade ett öga över axeln och insåg att vi kom rätt emot henne i samma vägkant. Hon böt snabbt sida av vägen. Det gjorde Ricky också, och jag kunde inte styra tillbaka honom. Jag kunde ju knappt stå på benen.

Ricky glidtacklade omkull Dottern som föll pladask rakt ner över honom. Jag såg vad som hände men kunde varken stanna eller mer än påbörja undanmanövern. Det slutade dock väl. Jag höll mig på benen och körde inte över de två sprattlande figurerna på marken. Ricky såg mest förvånad ut, och Dottern var lite blåslagen men brast ut i ett hejdlöst gapskratt. Tor flög i en vid båge vid tvärstoppet och ansåg att allt var Rickys fel så han kom farande och läxade upp honom.

Vi kunde i alla fall avsluta övningen med att de sista hundratalet meter förflytta oss i maklig takt och stort samförstånd. Innan nästa försök ska jag åka lite på egen hand för att bli bättre vän med skidorna. Jag ska också lära in kommando för att sakta ner, samt införskaffa en elastisk lina och ett midjebälte att fästa linan i. Kanske ska jag också skida över åkermark eller i skogen där underlaget inte är lika snabbt. Allra bäst vore det att jag lärde mig åka skidor i fristil men det ser jag som en total omöjlighet. Hur kan det se så lätt ut när man tittar på Kalla, Hellner & c/o? I verkligheten är det ju nästan omöjligt.
*

lördag 1 januari 2011

Gott slut och gott nytt!

Då är ett år till ända igen och ett nytt stundar. Slutet på det här året har varit lite mer hektiskt än vanligt. Mitt i advent bestämde jag mig för att renovera köket och ha det klart till jul. Det blev ett fasligt slit med långa arbetsdagar och korta nätter. Jag hade också bestämt mig för (varför vet jag egentligen inte) att hålla det hemligt för dottern i Spanien så att hon skulle få en överraskning när hon kom hem. Jag lyckades i mina föresatser och fick köket klart under stort hemlighetsmakeri så att dottern mitt i det tårfyllda återseendet och välkomnandet förundrades över vårt gemytliga kök. Det blev verkligen ett kök i min smak och konstigt vore det väl annars eftersom jag självt valt färger, tapeter och inredning. Husbonden installerade dessutom en köksfläkt, den första i huset sedan det byggdes år 1916! Vilket lyft! Vi firade renoveringen och fläktinstallationen med att grädda pannkakor utan att allt osade igen! Här kommer några köksbilder som jag "stulit" av Dottern:

Visst blev det väl fint?


Sista handen vid julmaten.

När julen var slut närmade sig husbondens 50-årsdag med stormsteg. Ännu mer hemlighetsmakeri! Som vanligt krånglade både det ena och det andra och i normalfallet skulle husbonden ha rådfrågats men det var av förklarliga skäl otänkbart. Andra personer rådfrågades och till slut var presenten klar och monterad. Självfallet är resultatet strålande! Jag har med hjälp av flera närstående personer konstruerat, målat och monterat en stor belyst skylt på ladugårdsgaveln. Motivet är husbondens företagslogotyp. Bildbevis saknas ännu men kommer snart.

50-årsdagen firades med familj och vänner med god mat och fikabröd i mängder. Jag ber att få framföra Husbondens varma tack för gratulationer och presenter! Tor Tax underhöll med en egenkomponerad konsert från sovrummet. Han var missnöjd och kränkt över att inte få närvara vid firandet i den utsträckning han själv valt. Stackars Ricky satt på första parkett och önskade sig nog hörselskydd. Efter lång tid var konserten tack och lov slut och hundarna kunde lite senare delta i gratulationerna, när skaran av gäster tunnats ut en aning och ingen av de kvarvarande var uttalat hundrädd.

Dagen efter det stora kalaset var det dags för nyårsfirande. Husfolket var en aning spaka och tillbringade nyårsaftonen halvliggande i TV-soffan. Barnen tyckte vi var urtråkiga och lämnade oss åt vårt öde och firade istället med sina andra föräldrar samt kamrater och flickvänner. Vid tolvslaget var det dags att ge sig ut i kohagen för att hålla de dräktiga korna så lugna som möjligt. Ingen av dem vågade vara kvar i ligghallen utan de begav sig ut i hagen så långt från smällarna de kunde komma. De var smått oroade men ingen av dem föll i sken och några av dem stod till och med helt oberört och åt.

Nu är det nyårsdagen och jag planerar att göra minsta möjliga nytta. Jag avslutar med en "stulen" bild på julfina hundar.