Vintersport

Husbonden och jag är inga flitiga vintersportutövare. Vi följer gärna med i rafflande TV-sändningar och skidskytte och längdskidåkning står högt i kurs. Jag har ju berättat om mina taffliga försök till skidåkning så ni kanske redan har förstått hur det står till med vintersportandet. Däremot vistas vi ofta och länge utomhus även under vintern, det går liksom inte att undvika när man lever och bor som vi gör. Korna vill ha mat i magarna och rent under fötterna oavsett årstid och väderlek. Hundarna går inte heller i ide. Dessutom är vi ibland utomhus utan någon annan anledning än att vi vill vara ute i friska luften. Men vi sportar inte.

Många av grannarna, både sportarna och icke-sportarna, innehar snöskoter. Det gjorde husbonden också i sina yngre dagar. Under den gångna vintern påtalade han ibland att snöskoteråkning var ett trevligt nöje och ett bra sätt att komma ut i vinterlandskapet. Jag började lägga märke till att det tittades ofta och ingående på annonser där någon ville sälja sin snöskoter. En vacker vinterdag kom så husbonden hemåkandes på en snöskoter. Den var inte av någon nyare årsmodell och hade helt klart sett sina bästa dagar, men den fungerade. Husbonden var väldigt noga med att omgående poängtera att den bara var till låns. Det var en av alla våra snöskoterägande grannar som funderade på att sälja sin trotjänare. En liten varningsklocka pinglade så smått i mitt bakhuvud. Den tystades ner av husbondens långa utläggningar om vad han skulle kunna ha för användning av detta enastående exemplar, och till vilket bra pris han skulle kunna få den.

Till min förvåning blev det bara ett par turer med skotern innan husbonden en dag kom in och berättade att han bestämt sig för att han inte behövde någon skoter. Han skulle lämna tillbaka den redan samma dag. Först skulle han bara ta en sista tur ute i djupsnön på åkern och han försökte få med sig sonen ut på avskedsturen. De åkte ett varv på gården innan de skulle ut och leka på riktigt, men då ville sonen absolut kliva av. Han lät sig inte övertalas till vidare färd men stod småhuttrande kvar på backen för att betrakta sin far på åkern. Själv stod jag i köket och fixade med fika till de nyanlända gästerna.

Plötsligt hör jag ett motorvrål som ökar till ett öronbedövande dån. Jag stannar upp i det jag gör. Sedan smäller det. Hela huset ruskar till. Allt blir knäpptyst. Törs jag titta ut? Någon måste ha krockat med den stora tallen strax bredvid vår infart. Och gjort sig illa. Att det skulle kunna vara husbonden hade jag inte en tanke på. Jag vågade knappt titta ut genom fönstret men den äldste sonen är modigare än jag (eller stod i alla fall närmare) och var snabbt framme och kunde rapportera.

I en stor rykande snöhög vid husknuten låg en omkullvält snöskoter och bredvid krälade husbonden. Snöskotern var trasig. Husknuten var trasig. Husbonden var trasig. Vi rusade ut och på skakiga ben och med darr på rösten försökte vi bringa klarhet i vad som hänt och hur illa det egentligen var ställt med framför allt husbonden. Han rörde ju i alla fall på sig. Så småningom hade han lyckats kravla sig upp och började genast rycka och slita i skotern istället för att svara på våra frågor. Sonen som stått på ladugårdsbacken, och turligt nog valt att inte följa med sin far ut på åkern, hade hunnit fram och förhördes om vad han bevittnat. Det tog en god stund att reda ut alla begrepp och räta ut alla frågetecken.

Snöskotrar är utrustade med en liten handledssnara som alltså ska sitta runt handleden på föraren. Om föraren till exempel faller av skotern ska tändningen slås av och motorn stanna. Husbonden hade inte fäst snaran runt handleden. Trots att han visste att gasreglaget ibland hakade upp sig på skotern som ju som sagt sett sina bästa dagar. Han hade busat runt i djupsnön på åkern och till sist bestämt sig för att avbryta. För att komma upp på vägen och igenom den höga snödrivan hade han gasat på ordentligt. Gasreglaget hakade upp sig. Husbonden försökte sträcka sig fram och nå tändningsnyckeln men farten var alltför hög och han var istället tvungen att försöka styra snövidundret.

Ekipaget flög över snödrivan, över byvägen (tack och lov var det ingen som färdades precis där precis då), genom häcken, över ett dike,  förbi stålröret med fågelstugan och med full fart rakt in i husknuten. Skotern såg inte ut som en snöskoter ska göra. Husbonden såg ut som en snögubbe. Husknuten hade hål som husknutar inte ska ha. Sonen stod under hela intermezzot på behörigt avstånd.

Han missade i alla fall kohagen!

Snöskotern kunde med visst besvär lagas och återlämnas till sin ägare. Husbonden behövde plåstras om och hade under någon vecka en markant hälta. Husknuten har kvar sina hål men huset står kvar.

Det är nog både lugnare och hälsosammare att skida med bretoner.
*