Motvilliga fotomodeller

*
Tjurarna Walle och Obama ska förevigas för att deras bilder ska läggas ut på hemsidan. Husfolket tycker att det skulle passa bra med fina bilder där tjurarna går på grönbete. Snart har hela sommaren gått och tjurarna har inte blivit fotograferade. Det är således dags.


Husfolket tog med sig kameran och åkte till den första betesgruppen där Walle går med sina damer. Jag höll mig hela tiden nära husbonden för den händelse Walle skulle bli närgången. Han börjar bli stor trots sina blott två levnadsår.

Korna tycker alltid att det är roligt när vi kommer och hälsar på dem. Oftast börjar de råma i ostämda stämmor och sedan springer de oss till mötes. Det skrämmer mig inte det minsta. Jag blir glad av att de blir glada när vi kommer. Några vill alltid bli klappade och några kalvar brukar smyga upp bakom ryggen och börja dra i kläderna på oss, och vartefter minuterna går blir de allt mer framfusiga. Om någon av tjurarna kommer oss springandes till mötes känner jag mig inte lika lugn. Walle har på senare tid närmat sig med allt mer bestämda steg och för varje gång har tempot ökat en smula. Lite oroad blir jag men han har alltid siktet inställt på husbonden. Jag har noterat att husbonden inte är helt oberörd av närmandet.

Det som lockar Walle till sådan brådska är varken ilska eller irritation över att vi kommer. Kanske heller inte en stark längtan efter omvårdnad och kel. Det är husbondens skor som har så stark dragningskraft. Walle kommer skyndsamt och kör ner sitt stora huvud och slickar omsorgsfullt och ihärdigt husbondens skor. Mina skor tycks helt ointressanta och mig som person tror jag inte att han ens lägger märke till.

Walle uppvaktar husses skor

Som ni kanske förstår så måste jag agera fotograf när Walle ska förevigas. Husbonden får så konstig bildvinkel från sin position. Någon riktigt bra bild lyckades vi inte få. Jag får nog åka dit utan husbonden för att få till en stilig bild där Walle sträcker upp sig ordentligt.

Vi åkte vidare till den andra gruppen för att få några bra kort på Obama. Vi passade också på att släppa över korna i en ny hage och deras lycka visste inga gränser. Det visade sig omöjligt att få en stilig bild på Obama också. Han for omkring som en gazell och lurade med sig hela flocken på sina skenturer. Jag väntade tålmodigt på att de skulle tröttna och lugnt börja beta. Det var jag som tröttnade först och åkte hem istället. Visserligen fick jag många roliga bilder men ingen som passar till att visa vilken ståtlig avelstjur Obama är.

Obama i lyckorus

"Kom så springer vi!"

Det är en fröjd att få se djuren så glada, och att få se stora tunga kor och tjurar sparka bakut och göra krumsprång. Det borde fler få uppleva. Både kor och människor.
*

Försvarstalet som uteblev

Jag hade bestämt mig för att skriva ett litet försvarstal för Rickys räkning. Folk lämnar ibland kommentarer som antyder att han inte alltid är så smart och därför skulle jag alltså försvara honom och visa på exempel där faktiskt har imponerat. Nu blir det inget av med något försvarstal.

Han har varit OERHÖRT olydig. Han har trotsat mig TOTALT. Negligerat och nonchalerat min auktoritet. Överträdit sina befogenheter.

Jag hade tagit med mig hundarna till en stor, fin och nytröskad stubbåker. Vinden låg på från rätt håll, från sjön. En ensam fasantupp befinner sig ibland på och intill åkern vi skulle beträda. Tanken var att jag och Tor Tax skulle vandra över stubben medan Ricky Fågelhund skulle söka av åkern i fina slag och med perfekt reviering för att så småningom om visa mig var den ensamma fasantuppen befann sig. För naturligtvis skulle tuppen vara där just den kvällen. Allt var alltså perfekt.

Ricky tyckte också att allt var perfekt. Perfekt för att vara extremt olydig. Han började söket bra och i högt tempo gjorde han några fina slag och vände fint mot vinden. Sedan tyckte jag att han drog iväg lite för långt och visslade i pipan för att få honom att vända och jobba närmare mig. Han vände omedelbart och jag hann tänka att han faktiskt blivit väldigt lyhörd och följsam. Tor, som alltid sköter sig exemplariskt i koppel, hade förvandlats till ett väsande monster och drog ihärdigt i kopplet. Maken till koppeldrag trodde jag inte var möjligt från en liten tax. Medan jag för några korta ögonblick ägnade mig åt att få fason på det raggiga lokomotivet hade Ricky observerat min bristande uppmärksamhet. När jag tittade efter honom nästa gång såg jag hur han sneglade på mig med samma blick som ett barn som planerar hyss. Jag visslade i pipan för att kalla in honom. Hans reaktion kom ögonblickligen. Han ökade till maxfart och försvann till skogs.



Det är tur att han är så söt....

 Min ilska och frustration visste inga gränser, men vad hjälper det? Det hjälper inte heller att varken skrika sig hes eller tjuta i visselpipan, det skulle bara förstärka olydnaden. Arg som ett bi stövlade jag över åkern och upp mot vägen igen. Tor uppfattade min sinnesstämning och trippade följsamt vid min sida. Efter några hundra meter såg jag en liten prick som närmade sig i hiskelig fart. Innan jag med säkerhet såg att det var Ricky som kom tillbaka hörde jag hans flåsande. Han lät som en andfådd valross.  Klokt nog insåg han att det inte var läge att fortsätta trotsa matte utan han gick fot värdig en lydnadschampion.

Efter lite drillningar för att friska upp hans minne om hur man beter sig skyfflade jag in hundarna i bilen och åkte hem. Jag är fortfarande sur. Därför blir det inget försvarstal. Inte vet jag om den eftertraktade tuppen var där heller. (Jag skulle väldigt gärna vilja se att han skaffat sig en fru eller två.)
*

Korapport

Årets kalvningssäsong är förstås sedan länge avklarad. Tyvärr förlorade vi en kalv, och en ko fick sluta sina dagar efter en fläkningsskada. Det är hemskt trist, men ännu värre var att se henne lida. Det var en äldre ko, oerhört lugn och tillgiven och en utmärkt kalvmamma. In i det sista pysslade hon om sin kalv fastän hon inte kunde ta hand om sig själv.

Resterande kor och kalvar är utsläppta på bete och lever livets glada dagar. För året har vi införskaffat en ny avelstjur med det välklingande namnet Yoda. Han har fått en liten grupp med kvigor och ungkor att pyssla om på egen hand. Några kvigor har periodvis haft lite svårt att hålla sig på rätt sida om stängslet men (peppar, peppar) nu har de hållit sig inne i hagen i flera veckor, och Yoda har inte vid något tillfälle valt att följa med dem ut på äventyr. Tack för det!

Vi har också sålt en del 1-åriga avelstjurar. Bland annat sålde vi tjuren Båtsman till Herr Söderman! Ni förstår kopplingen till Saltkråkan, eller hur?

Det dröjer inte länge förrän det är dags att ta hem alla djur igen. Var har sommaren tagit vägen? Det är bäst att passa på att njuta av sol och fågelsång så länge det finns möjlighet.

Lev väl!
*

Vintersport

Husbonden och jag är inga flitiga vintersportutövare. Vi följer gärna med i rafflande TV-sändningar och skidskytte och längdskidåkning står högt i kurs. Jag har ju berättat om mina taffliga försök till skidåkning så ni kanske redan har förstått hur det står till med vintersportandet. Däremot vistas vi ofta och länge utomhus även under vintern, det går liksom inte att undvika när man lever och bor som vi gör. Korna vill ha mat i magarna och rent under fötterna oavsett årstid och väderlek. Hundarna går inte heller i ide. Dessutom är vi ibland utomhus utan någon annan anledning än att vi vill vara ute i friska luften. Men vi sportar inte.

Många av grannarna, både sportarna och icke-sportarna, innehar snöskoter. Det gjorde husbonden också i sina yngre dagar. Under den gångna vintern påtalade han ibland att snöskoteråkning var ett trevligt nöje och ett bra sätt att komma ut i vinterlandskapet. Jag började lägga märke till att det tittades ofta och ingående på annonser där någon ville sälja sin snöskoter. En vacker vinterdag kom så husbonden hemåkandes på en snöskoter. Den var inte av någon nyare årsmodell och hade helt klart sett sina bästa dagar, men den fungerade. Husbonden var väldigt noga med att omgående poängtera att den bara var till låns. Det var en av alla våra snöskoterägande grannar som funderade på att sälja sin trotjänare. En liten varningsklocka pinglade så smått i mitt bakhuvud. Den tystades ner av husbondens långa utläggningar om vad han skulle kunna ha för användning av detta enastående exemplar, och till vilket bra pris han skulle kunna få den.

Till min förvåning blev det bara ett par turer med skotern innan husbonden en dag kom in och berättade att han bestämt sig för att han inte behövde någon skoter. Han skulle lämna tillbaka den redan samma dag. Först skulle han bara ta en sista tur ute i djupsnön på åkern och han försökte få med sig sonen ut på avskedsturen. De åkte ett varv på gården innan de skulle ut och leka på riktigt, men då ville sonen absolut kliva av. Han lät sig inte övertalas till vidare färd men stod småhuttrande kvar på backen för att betrakta sin far på åkern. Själv stod jag i köket och fixade med fika till de nyanlända gästerna.

Plötsligt hör jag ett motorvrål som ökar till ett öronbedövande dån. Jag stannar upp i det jag gör. Sedan smäller det. Hela huset ruskar till. Allt blir knäpptyst. Törs jag titta ut? Någon måste ha krockat med den stora tallen strax bredvid vår infart. Och gjort sig illa. Att det skulle kunna vara husbonden hade jag inte en tanke på. Jag vågade knappt titta ut genom fönstret men den äldste sonen är modigare än jag (eller stod i alla fall närmare) och var snabbt framme och kunde rapportera.

I en stor rykande snöhög vid husknuten låg en omkullvält snöskoter och bredvid krälade husbonden. Snöskotern var trasig. Husknuten var trasig. Husbonden var trasig. Vi rusade ut och på skakiga ben och med darr på rösten försökte vi bringa klarhet i vad som hänt och hur illa det egentligen var ställt med framför allt husbonden. Han rörde ju i alla fall på sig. Så småningom hade han lyckats kravla sig upp och började genast rycka och slita i skotern istället för att svara på våra frågor. Sonen som stått på ladugårdsbacken, och turligt nog valt att inte följa med sin far ut på åkern, hade hunnit fram och förhördes om vad han bevittnat. Det tog en god stund att reda ut alla begrepp och räta ut alla frågetecken.

Snöskotrar är utrustade med en liten handledssnara som alltså ska sitta runt handleden på föraren. Om föraren till exempel faller av skotern ska tändningen slås av och motorn stanna. Husbonden hade inte fäst snaran runt handleden. Trots att han visste att gasreglaget ibland hakade upp sig på skotern som ju som sagt sett sina bästa dagar. Han hade busat runt i djupsnön på åkern och till sist bestämt sig för att avbryta. För att komma upp på vägen och igenom den höga snödrivan hade han gasat på ordentligt. Gasreglaget hakade upp sig. Husbonden försökte sträcka sig fram och nå tändningsnyckeln men farten var alltför hög och han var istället tvungen att försöka styra snövidundret.

Ekipaget flög över snödrivan, över byvägen (tack och lov var det ingen som färdades precis där precis då), genom häcken, över ett dike,  förbi stålröret med fågelstugan och med full fart rakt in i husknuten. Skotern såg inte ut som en snöskoter ska göra. Husbonden såg ut som en snögubbe. Husknuten hade hål som husknutar inte ska ha. Sonen stod under hela intermezzot på behörigt avstånd.

Han missade i alla fall kohagen!

Snöskotern kunde med visst besvär lagas och återlämnas till sin ägare. Husbonden behövde plåstras om och hade under någon vecka en markant hälta. Husknuten har kvar sina hål men huset står kvar.

Det är nog både lugnare och hälsosammare att skida med bretoner.
*

Vad har hänt?

Ja, det kan man ju verkligen fråga sig. Här på bloggen har det ju inte hänt något alls. Har det inte hänt något i livet eller på gården heller? Jo, det har det förstås, och en hel del också. Jag ska försöka uppdatera er med godbitarna från de senaste 7 (!) månaderna. Det kan ju hända att det inte blir i kronologisk ordning eftersom minnet har en tendens att svika mig. Uppdateringarna kommer att komma i tät följd de närmaste dagarna så var beredda!

Jag börjar med att rapportera att Ricky idag skött sig utmärkt genom att bära in ägg från hönsgården. Han klarade det galant utan att det blev äggröra eller ens minsta lilla skada. Bra jobbat! Hans relation till hönsen är lite speciell men den historien berättar jag en annan gång.

Lev väl!