torsdag 22 oktober 2009

Tjurigt


Äntligen är alla djur hemma på gården! Husbonden har lyckats få tak på nybygget och alla djur har med förvånandsvärt lite besvär transporterats hem. Trötta och nöjda med vårt värv somnade vi igår ovaggade.

Jag har haft en växande ångestklump i bröstet inför blotta tanken på att släppa ihop de två stortjurarna med varandra. Den största, Herr Avelstjur modell Jättestor, ger ett flegmatiskt intryck medan den minsta, Herr Avelstjur modell Medium, ger ett nyckfullt och oerhört energiskt intryck. Deras olikheter i lynne har varit tydliga sedan den dag de först träffades.

Medium var bara ett år gammal när han flyttade till oss och ganska liten. Jättestor var vuxen och redan just jättestor. När Medium fick syn på Jättestor förstod han inte hur jättestor Jättestor faktiskt var. Jättestor insåg däremot hur liten Medium var. Alltså stod Jättestor lugnt och blängde på kors vis när Medium (som trodde att han var jättestor) kom rusande med rullande ögonvitor och fradgan stänkande ur munnen när han brölade sitt attackbröl. Jättestor brydde sig inte ens om att bröla tillbaka. Han stod still och lät Medium stånga sig trött. Sedan begick han ett stort misstag: Han råkade backa ett par steg. Medium såg detta som ett kvitto på att han var oöverträfflig och oslagbar. Han fick förnyade krafter och stångade och brölade ursinnigt. Till slut fick Jättestor nog. Han sänkte sitt jättestora huvud och skyfflade ut Medium ur hagen. Pjong! Pjong! Eltrådarna var av och två tjurar lösa på bygden. Husbonden och jag sprang och hoppade som två gaseller i snömodden för att genskjuta tjurarna innan de kom ut på byvägen. Vi mötte dem på andra sidan ladugården. De stirrade förvånat på oss när vi närmade oss, nu mer att likna vid två frustande valrossar, och lullade tillbaka in i hagen. Sedan var de goda kamrater där det inte rådde någon tvekan om vem som förde befälet.

Det kom en vår och en betesperiod där tjurarna fick gå på varsitt håll med varsitt harem. Hösten kom och tjurarna släpptes ihop igen. Jättestor begick samma misstag en gång till: Han väntade för länge med att visa sin styrka och Medium, som inte längre var så liten, kämpade tappert i flera dagar innan Jättestor fick nog och satte honom på plats. Hela vintern var de sedan de allra såtaste vänner.

Det kom en ny vår och en ny betesperiod. Jättestor har blivit ännu större och ännu mer flegmatisk. Medium har blivit allt mindre flegmatisk men allt mer lik Jättestor i storlek. Därav min tilltagande ångest över att släppa ihop dem.
Igår var det så dags. Jättestor kom hem först och började genast blåsa upp sig och gick brölande omkring och spanade av ströbädden och hagen utan att finna varken rivaler eller haremsdamer.

Lagom när han slagit sig till ro i ströbädden anlände vi med Medium. Medium började bröla hotfullt långt innan traktorn stannat. Han fick genast ett dovt svar och Jättestor visade sig i öppningen till logen där han fridfullt sovit. Min puls skenade, hjärtat slog som en stånghammare mot revbenen och det susade i öronen. Jag befann mig på behörigt avstånd och utanför eltrådarna.

Det visade sig att Jättestor har lärt sig sin läxa och inte tänker begå samma misstag en gång till. Han ställde sig demonstrativt och visade upp hela sin bredsida med tillhörande krök på nacken och tjurig blick. Medium höll sig länge avvaktande men fortsatte med sitt brölande, om än något dämpat. Till slut samlade han mod och gick till attack. Jättestor svarade emot direkt och knuffade medium framför sig. Ytterligare en gång försökte Medium bevisa sin styrka men Jättestor var beredd och parerade galant och oväntat smidigt - han väger i alla fall bortåt 1,5 ton. Resten av gårdagen stod Jättestor och visade hur stor han är och vilken enorm tjurnacke han har. Medium gjorde sig liten men fick trots det inte tillträde till maten. Jättestor vaktade.
Idag har de stått och tvättat varandras öron både länge och grundligt.
*

tisdag 13 oktober 2009

Ombytta roller


Idag fick Tor följa med ut i skogen när älgjakten avbröts och övergick i rådjursjakt. Tor grät av lycka i bilen hela vägen till det ställe han och husse skulle bli avsläppta på. Ricky låg hemma och grät, men det var olyckliga tårar. Ombytta roller alltså.

Själv har jag inte deltagit i jakten idag. Tycker inte att jag har tid, och ändå kan jag vid dagens slut inte se att jag uträttat speciellt mycket. Kunde nästan lika gärna ha följt med ut, det skulle garanterat ha varit roligare.

Imorgon bär det av till Uppsala för jag vet inte vilken gång i ordningen. Fingret ska inspekteras och böjas och bändas. Antagligen ska jag få lite skäll också för att jag använder det för mycket och tränar för lite.

Husbonden är numera att betrakta som antingen en primat eller möjligen Spiderman himself. Han har den senaste tiden tillbringat väldigt mycket tid nio meter upp i luften med att skruva takplåt. Det är tur att han inte har anlag för höjdrädsla. Förutom takskruvning är det en hel del annat som ska hinnas med till vintern, justering av forderfronter till exempel.
*

måndag 12 oktober 2009

Älgjakt


Har Sverige stannat? Idag har älgjakten dragit igång även på våra breddgrader och jag undrar hur många arbetsplatser som står mer eller mindre still när jägarkåren dragit till skogs.

Vi har inte lyckats fälla något byte men det kanske inte är så konstigt. Det ena grannlaget sköt en kalv innan vårt lag ens kommit ut i skogen. Av radoitrafiken att döma var resten av mellansveriges älgar inne hos det andra grannlaget. Samtliga av dessa älgar tycks ha klarat livhanken (även det av radiotrafiken att döma).

Vi fick nöja oss med en fin dag i skogen och det är ju inte så illa. Själv har jag agerat hundförare och traskat omkring i ris och snår och fört en massa väsen. Det är tur att det är just det som är meningen, så att det inte var smygjakt jag skulle ägna mig åt. Då hade de nog fått anlita någon annan...

Ricky har dagen till ära varit kamouflerad till älghund. Skulle tro att han slår de flesta "riktiga" älghundar med hästlängder. Inte många av dem, om ens någon, får med sig så mycket mark som Ricky. Han är fullständigt ointresserad av älgar, men far fram som ett jehu i skogen med sin lilla bjällra runt halsen och HAN TRÖTTNAR ALDRIG!! Hur långt och länge orkar han?? Terrängen var stundtals mycket besvärlig, själv tog jag mig knappt fram, men han löper outröttligt på i ett tempo som efter dryga fyra timmar knappast mattats alls. Han tröttnar inte heller av att inget speciellt händer, han är lycklig över att bara få springa. En och annan kort paus med tillhörande gos med matte är tillräcklig lön för mödan.

Det roligaste han hittade var ett gammalt rådjursben som han stolt kom sättandes med. Det otäckaste var en skällande grönklädd varelse i gransnåren (=husse) som han var tvungen att skälla ut ordentligt. Han hittade också de passkyttar som var utplacerade och hann med att rota i en och annan ryggsäck. Ingen av dem hade sett en ung bretonhanne i full aktion tidigare, och de var alla lika överrumplade, både av hans tempo, hans uthållighet och hans fräckhet när det gäller rotande i ryggsäckar. Att samma hund sedan kurade ihop sig i mattes famn och såg ut som vilken knähund som helst innan han någon minut senare fick fortsätta sitt dagsverke i hiskelig fart gjorde inte deras förvåning mindre.

Tor däremot har en svår dag. Han känner sig djupt kränkt av att Ricky återigen fått följa med bössan ut. Att han själv varit ut flera gånger den senaste tiden hör inte hit enligt hans uppfattning. Han fick i alla fall sitta med vid sista fikapausen och blev genast lite lyckligare av att sniffa på alla jägarklädda byxben.

Tor har för övrigt avancerat till grythund och lyckats jaga ut inte mindre än två grävlingar vid två skilda tillfällen. Husse gjorde processen kort med Tors första grävlig. Den andra slutade sina dagar som mitt första villebråd. Jag hade inte alls planerat att bli grävlingsjägare och absolut inte att släppa ner Tor i ett gryt (jag tycker det är alltför riskabelt) men Tor var inte av samma uppfattning. När husse och jag sedan lyssnat på ståndskall och tungviktsmötet Tor vs Grävling i en halvtimme hade jag för länge sedan fått nog. Grävlingen fick så småningom nog den också och kastade in handduken och lämnade sin ringhörna. Jag såg min chans att få slut på hela historien, få ut Tor ur grytet och äntligen få gå hem, och jag tog vara på den chansen.
*

torsdag 1 oktober 2009

Släng och fläng

Det har varit ganska hektiskt här hemma den sista tiden. Tiden är allt för knapp, orken för liten och kroppen för skral. Det tär. När jag nu satt och bläddrade bland gamla papper hittade jag en dikt som Dottern skrev till mig när hon var blott fjorton år. Den manar till eftertanke:

" Hit och dit
släng och fläng,
fram och åter
tills du gråter.
Stressa dit och
skynda dit,
allt blir bara fel och skit.
Så går det när man framåt tänker,
stressar så att svetten stänker.
Lugna ner dig, coola av
ett smart sätt att slippa skoskav!
Tänk på det imorgonbitti,
varje morgon fram till nittí!
Supertanten nummer ett,
blir du då på alla sätt!"
*

Husvagnssemester; 4 Hemresan

Här kommer till slut den avslutande delen om husvagnssemestern:

Det blir så småningom dags att bege sig av hemåt och då erinrar sig kvinnan plötsligt att hon inte har något lyse på bilen. Hon utkräver därför löfte från båda barnen att i händelse av poliskontroll får de inte yttra ett ord, vilka lögner som än skulle råka komma över hennes läppar. Turligt nog kan hon i smyg konstatera att blinkers och bromsljus fungerar på både bil och husvagn.

Ekipaget har inte ens hunnit lämna campingen när kvinnan erinrar sig nästa sak. Hon skulle ju ha tankat! Nåväl, bensinen räcker nog till den medelstora stad de tidigare passerat och där måste det ju finnas en lämplig mack. Hon utlovar glatt ett besök på MacDonalds som de också kommer att passera.

Lyckligtvis somnar sonen ganska omgående, för det blir återigen lite hetsigt i bilen. Den medelstora staden kan nämligen inte erbjuda medelstora bensinstationer, utan väldigt små och trånga stationer som skulle kräva vissa backningsövningar. Detta är helt uteslutet sedan dottern vägrat bistå sin mor när denna föreslog att de skulle koppla av husvagnen för att komma in på macken. Tre olika bensinmackar besöks utan att fordonet blir tankat. På en av stationerna finns det visserligen gott om svängrum vid pumparna , men dessa är ur funktion.

Nu får dottern syn på MacDonaldsskylten, och eftersom ett löfte är ett löfte är det bara för kvinnan att kasta sig ut i vänsterfilen, köra mot gult och svänga in mot parkeringen. Det visar sig nu att här är det om möjligt ännu trängre än på bensinmackarna och dessutom bara drive-throuhg. Bilen vänds under visst besvär åter ut på den stora genomfartsleden och kvinnan kan efter en snabb blick i backspegeln konstatera att hon har polisen efter sig. Sonen vaknar och börjar genast tjata om hamburgare, dottern suckar och kvinnans grepp om ratten hårdnar, ända tills polisbilen kör om. Så småningom får man åter syn på en mack och gör sig redo för att svänga. Då uppenbarar sig polisbilen vid en av pumparna, varvid högersvängen i sista stund avbryts och färden fortsätter.

Till slut blir faktiskt bilen tankad och barnen utfodrade. Maken har ringt flera gånger och oroligt undrat hur långt de hunnit. Särskilt många mil har de inte avklarat mellan hans påringningar.

Färden fortsätter på krokiga vägar på landsbygden där det enda problemet är en växande bilkö bakom husvagnen, vilket kvinnan fullständigt nonchalerar. Familjen småpratar och skrattar åt de olika händelser som utspelat sig under semestern. Plötsligt öppnar sig himlens portar och ett skyfall av sällan skådat like förmörkar hela landskapet. Kvinnan ser nu inte längre ut genom bilens ruta och befarar att hon själv inte syns alls eftersom hon inte har lyse på bilen. Alltså får man stanna och vänta ut de överjordiska makternas vrede innan färden tjugo minuter senare kan fortsätta. Vägbanan är då belagd med ett centimetertjockt lager hagelkulor som gör färden väldigt vådlig, innan den återigen lysande solen gjort sitt.

Vid en bensinmack nära hemmet stannar man för att göra vissa kompletterande inköp som maken beordrat. Kvinnan upptäcker då att det är oerhört lite luft i ett av husvagnens däck, men eftersom det bara är någon mil kvar hem beslutar hon sig för att pumpa i lite grand och raskt fortsätta färden. Innan hon hinner sätta sig har hon dock tappat en hink med stinkande ansjovis, som de hemmavarande grisarna skulle utfodras med, över sig själv. Barnen klagar högljutt över stanken som fyller kupén.

PANG! Det är bara fem kilometer kvar hem men nu är det bara att koppla av husvagnen och fortsätta utan den. Det är punktering.

Maken säger inte mycket när enbart bilen rullar upp framför huset. Han beger sig så småningom iväg för att lossa hjulet, reservdäck saknas nämligen. Följande dag åker han således och köper ett nytt däck, bara för att upptäcka att även det andra hjulet livit platt. Han lyckas dock pumpa det och få hem husvagnen till gården. Han säger heller inte mycket när barnen berättar om sin semesterresa.

Medan kvinnan trött går runt hemma i köket, lycklig över att de i alla fall kommit hem oskadda, får hon se ett brev från Vägverket adresserat till sig själv. Ja visst ja. Hon skulle ju förnya sitt körkort. Brevet har legat i köket sedan den tidiga våren. Kvinnan har till och med låtit fotografera sig, det är bara själva inlämnandet av körkortsunderlaget som återstår. Hon får en plötslig ingivelse och går för att kontrollera hur länge hennes körkort är giltigt.

Jaha.... Hon har dessutom gjort denna händelserika resa utan giltigt körkort.