Att köpa en helt ny traktor tar sin rundliga tid. Det ska funderas och förhandlas och extrautrustas. Sedan ska papper skrivas, ägarbyten göras, traktorn anlända till närmaste verkstad för att utrustas och leveransservas. Husbonden visade prov på ett oväntat stort tålamod. Själv frågade jag varje dag när traktorn egentligen skulle komma hem, jag som tyckte att den "gamla" dög bra.
Så småningom anlände nyförvärvet. Jag provkörde redan första kvällen, med husbonden sittande på det pyttelilla passagerarsätet. Han pratade hela tiden om alla finesser och visade mig knappar och displayer och rattar och spakar. Jag hade fullt sjå att hålla traktorn mitt på vägen i någorlunda jämn hastighet.
Efter ytterligare några dagar var husbonden fullt upptagen med annat och då tog jag chansen! Jag körde ut ensilage till korna med den nya traktorn. Det passade ju bra nu när jag fick hålla på för mig själv och det bästa av allt var att halmrivaren var frånkopplad och stod parkerad inne på logen. Det behövs inte lika mycket vingelmån om det bara är själva traktorn som ska framföras.
Jag hade stängt in korna så jag skulle få vara ifred runt foderhäckarna. Jag hade också startat och kört fram traktorn till ensilagebalarna - det gick väldigt smidigt, den är verkligen lättkörd. Sedan blev jag sittande i flera minuter medan jag försökte klura ut hur man hanterar lastaren. På den gamla traktorn kan jag. Jag lyckades hissa lastaren både upp och ner, jag lyckade också tilta den både upp och ner. Däremot lyckades jag inte få balgripen att öppna sig. Jag provade alla möjliga och omöjliga kombinationer av spakrörelser och knapptryckningar. Det MÅSTE ju gå att räkna ut! Det gjorde det inte. Till slut var jag tvungen att krypa till korset och ringa till husbonden. Han förklarade lugnt att det sitter ytterligare några knappar på baksidan av fästet till joysticken. Jag muttrade för mig själv om idiotiska placeringar och avslutade samtalet.
Efter att ha hittat de hemliga knapparna blev foderhäckarna fyllda och jag utfodrade ungdjuren av bara farten. Traktorn är verkligen löjligt lättkörd, och de små väl dolda knapparna gjorde arbetet med lastaren väldigt lätt att utföra. Jag körde omkring bland byggnader och djur som om jag aldrig gjort annat (?) och om någon sett mig skulle personen i fråga blivit djupt imponerad..... Det tog visserligen tre gånger så lång tid som det gör för husbonden och ungdjuren skrek i högan sky medan jag halkade omkring på isen, men ändå!
När det inte fanns fler djur som behövde matas med hjälp av traktorn kom jag på att det var hög tid att skrapa gångarna rena från dynga. Husbonden var fortfarande upptagen. Balgripen behövde bytas ut mot en rejäl skopa - en skopa är nämligen ett betydligt bättre redskap för dyngskrapning än vad en balgrip är.
Lastaren har ett redskapslås som ska förhindra att man råkar tappa redskapet man har fäst i lastaren. På den "gamla" traktorn hade jag vissa problem med redskapslåset, men på den här nya traktorn skulle ju allt vara så enkelt och fullt av finesser. Finesser är som sagt bra. Om man vet vad man håller på med. Trots åtskilliga minuters tänkande, ytterligare försök med spak- och knappkombinationer och ett idogt letande efter ytterligare dolda knappar rörde sig inte redskapslåset ur fläcken. Det är minsann ingen risk att man tappar något här! Jag nödgades ringa husbonden igen. Den här gången kom han ut och visade mig mystiska symboler på en liten display och knappar som skulle tryckas in i en viss ordning. Jag kommer ha problem med redskapslåset på den här traktorn också.
Husbonden placerade sig ännu en gång på det pyttelilla passagerarsätet och instruerade mig i dyngskrapningens ädla konst efter att först ha skiftat redskapen. Jag körde mitt i skrapgången, med en meter till godo på båda sidor av traktorn. Jag tippade av dyngan på därför avsedd plats. Sedan skulle jag backa hela vägen tillbaka, fortfarande med en hel meter till godo på båda sidor av traktorn. Jag har aldrig riktigt lärt mig det där med att backa och enbart titta i backspeglarna. Jag vill helst vända mig om och se allt från "rätt" håll. Det går bra om man inte ska backa så långt. Två meters vingelmån var inte nog. Jag backade som en slingrande orm och var farligt nära stolparna på både höger och vänster sida, fast inte samtidigt förstås. När vi till slut befann oss i början av skrapgången igen bytte vi plats. Husbonden fick avsluta skrapningen.
Efteråt fick jag en genomgång av hur halmrivaren först kopplas på och sedan manövreras. Nu kan jag nog klara att sprida ut halmen, men att få fast rivareländet på traktorn är en helt annan femma. Slangar och sladdar och kopplingar och kulor och tryckstänger som ska vara på precis rätt ställe av olika självklara anledningar som inte går att komma ihåg.
Husbonden har smyckat sin nya fina traktor med en liten virkad kopia, som han för övrigt fått av mig.
