fredag 7 januari 2011

TV-kväll

Idag har vi inte gjort mycket men ändå har det hänt massor. Igår sålde vi Toyotan och idag har vi efter idogt letande köpt en annan bil. Diskussionerna och letandet har egentligen pågått ganska länge men aktualiserades när Toyotan lämnat gården.

Den nya bilen är en jättefin Passat kombi och hundburen får plats! Vi har lärt oss att man inte ska ta för givet att hundburar går in bara för att bilen är av kombimodell.

Vi har också inhandlat och installerat en ny router. Den gamla gav upp och nuförtiden kan man ju inte vara utan internet, inte ens på vischan. Tonårssonen höll på att flippa ur under installationsarbetet. Han har med tiden stärkts i sin förvissning om att det inte är meningen att vi ska ha tekniska moderniteter i huset eftersom det ändå aldrig fungerar som det ska. Vi nödgades ringa en kunnig och kompetent vän för att få hjälp. Han klev in genom dörren och VIPS så fungerade det. !!!!! Han gjorde verkligen ingenting förutom att klicka igång webläsaren! (Det hade till och med vi försökt med innan vi sökte hjälp.) Det räckte med hans blotta närvaro. Han guidade mig också rätt så att husets samtliga datorer kan använda samma (den enda) skrivaren via nätverket. Undrens tid är trots allt inte förbi.

Hundarna och katterna har TV-kväll. 


Helt borta för omvärlden.

 
De är ganska borta de här också.




*

måndag 3 januari 2011

Bildbeviset

Här kommer en bild på den fina skylten som husbonden fick i 50-årspresent. Den gör sig riktigt bra på ladugårdsväggen tycker jag.



Lyckligtvis finns det inga bildbevis på dagens händelser. Jag har så smått börjat introducera Ricky i hunddragsportens ädla konst. Vi väntar fortfarande på att den riktiga selen ska komma hem och har under tiden fått nöja oss med modifiering av hans spårsele. Eftersom han bara dragit en tom och med skaklar försedd pulka i promenadtakt har det gått riktigt bra. Jag har emellertid insett att antingen måste vikten på pulkan ökas, eller så måste tempot höjas. Vikten på pulkan vill jag inte öka förrän han har den riktiga selen så därför återstod bara tempoökningen. Jag springer varken lika fort, långt eller lätt som Ricky. Inte heller lika gärna.

Vad gör man då? Jo, man letar fram skidor och pjäxor och utrustar både sig själv och hunden för ett snabbt motionspass. I tankarna, innan vi började, hade jag gått igenom hur det skulle gå till och jag såg inom mig hur vi tillsammans susade fram i snön. Jag hade glömt att jag är en tämligen oduglig skidåkare, och att Ricky är en orutinerad draghund.

Tempot var det inga fel på, inte Rickys dragvilja heller. Det behövdes inte mycket för att mana på honom att börja dra. Det var däremot stora fel på min följsamhet och balans. Jag höll mig visserligen på fötterna men hela min koncentration gick åt till att inte ramla. Jag hade inte tänkt att det skulle gå så fort. Meningen var ju att han skulle dra lite lagom och jag fint skida på bakom honom. Jag hade inte heller tänkt på att jag inte har lärt Ricky något kommando för att sakta ner. "Stanna" vet han vad det är, men eftersom jag inte kunde få hejd på skidorna vågade jag inte kommendera honom att stanna, för då hade jag antagligen åkt in i honom trots att jag hade en riktigt lång lina. Till slut förstod han vad jag menade och vi lyckades sakta ner farten någorlunda synkroniserat. Vi lyckades till och med vända utan att trassla in oss eller ramla.

På vägen tillbaka, i betydligt lugnare takt, mötte vi Dottern som var ute med Tor. Hon vände när hon fick syn på oss och började springa i vägkanten samtidigt som hon manade på Tor. Tor trodde att hans uppgift nu var att hjälpa henne med farthållningen så han löpte så fort de små taxbenen bar, med reservmatte i andra änden av kopplet. "Gud vad kul!" tänkte Ricky och drog på för glatta livet. Farten ökade avsevärt. Jag hade fortfarande ingen broms, och därtill stora problem med balansen. Dottern kastade ett öga över axeln och insåg att vi kom rätt emot henne i samma vägkant. Hon böt snabbt sida av vägen. Det gjorde Ricky också, och jag kunde inte styra tillbaka honom. Jag kunde ju knappt stå på benen.

Ricky glidtacklade omkull Dottern som föll pladask rakt ner över honom. Jag såg vad som hände men kunde varken stanna eller mer än påbörja undanmanövern. Det slutade dock väl. Jag höll mig på benen och körde inte över de två sprattlande figurerna på marken. Ricky såg mest förvånad ut, och Dottern var lite blåslagen men brast ut i ett hejdlöst gapskratt. Tor flög i en vid båge vid tvärstoppet och ansåg att allt var Rickys fel så han kom farande och läxade upp honom.

Vi kunde i alla fall avsluta övningen med att de sista hundratalet meter förflytta oss i maklig takt och stort samförstånd. Innan nästa försök ska jag åka lite på egen hand för att bli bättre vän med skidorna. Jag ska också lära in kommando för att sakta ner, samt införskaffa en elastisk lina och ett midjebälte att fästa linan i. Kanske ska jag också skida över åkermark eller i skogen där underlaget inte är lika snabbt. Allra bäst vore det att jag lärde mig åka skidor i fristil men det ser jag som en total omöjlighet. Hur kan det se så lätt ut när man tittar på Kalla, Hellner & c/o? I verkligheten är det ju nästan omöjligt.
*

lördag 1 januari 2011

Gott slut och gott nytt!

Då är ett år till ända igen och ett nytt stundar. Slutet på det här året har varit lite mer hektiskt än vanligt. Mitt i advent bestämde jag mig för att renovera köket och ha det klart till jul. Det blev ett fasligt slit med långa arbetsdagar och korta nätter. Jag hade också bestämt mig för (varför vet jag egentligen inte) att hålla det hemligt för dottern i Spanien så att hon skulle få en överraskning när hon kom hem. Jag lyckades i mina föresatser och fick köket klart under stort hemlighetsmakeri så att dottern mitt i det tårfyllda återseendet och välkomnandet förundrades över vårt gemytliga kök. Det blev verkligen ett kök i min smak och konstigt vore det väl annars eftersom jag självt valt färger, tapeter och inredning. Husbonden installerade dessutom en köksfläkt, den första i huset sedan det byggdes år 1916! Vilket lyft! Vi firade renoveringen och fläktinstallationen med att grädda pannkakor utan att allt osade igen! Här kommer några köksbilder som jag "stulit" av Dottern:

Visst blev det väl fint?


Sista handen vid julmaten.

När julen var slut närmade sig husbondens 50-årsdag med stormsteg. Ännu mer hemlighetsmakeri! Som vanligt krånglade både det ena och det andra och i normalfallet skulle husbonden ha rådfrågats men det var av förklarliga skäl otänkbart. Andra personer rådfrågades och till slut var presenten klar och monterad. Självfallet är resultatet strålande! Jag har med hjälp av flera närstående personer konstruerat, målat och monterat en stor belyst skylt på ladugårdsgaveln. Motivet är husbondens företagslogotyp. Bildbevis saknas ännu men kommer snart.

50-årsdagen firades med familj och vänner med god mat och fikabröd i mängder. Jag ber att få framföra Husbondens varma tack för gratulationer och presenter! Tor Tax underhöll med en egenkomponerad konsert från sovrummet. Han var missnöjd och kränkt över att inte få närvara vid firandet i den utsträckning han själv valt. Stackars Ricky satt på första parkett och önskade sig nog hörselskydd. Efter lång tid var konserten tack och lov slut och hundarna kunde lite senare delta i gratulationerna, när skaran av gäster tunnats ut en aning och ingen av de kvarvarande var uttalat hundrädd.

Dagen efter det stora kalaset var det dags för nyårsfirande. Husfolket var en aning spaka och tillbringade nyårsaftonen halvliggande i TV-soffan. Barnen tyckte vi var urtråkiga och lämnade oss åt vårt öde och firade istället med sina andra föräldrar samt kamrater och flickvänner. Vid tolvslaget var det dags att ge sig ut i kohagen för att hålla de dräktiga korna så lugna som möjligt. Ingen av dem vågade vara kvar i ligghallen utan de begav sig ut i hagen så långt från smällarna de kunde komma. De var smått oroade men ingen av dem föll i sken och några av dem stod till och med helt oberört och åt.

Nu är det nyårsdagen och jag planerar att göra minsta möjliga nytta. Jag avslutar med en "stulen" bild på julfina hundar.