Försvarstalet som uteblev

Jag hade bestämt mig för att skriva ett litet försvarstal för Rickys räkning. Folk lämnar ibland kommentarer som antyder att han inte alltid är så smart och därför skulle jag alltså försvara honom och visa på exempel där faktiskt har imponerat. Nu blir det inget av med något försvarstal.

Han har varit OERHÖRT olydig. Han har trotsat mig TOTALT. Negligerat och nonchalerat min auktoritet. Överträdit sina befogenheter.

Jag hade tagit med mig hundarna till en stor, fin och nytröskad stubbåker. Vinden låg på från rätt håll, från sjön. En ensam fasantupp befinner sig ibland på och intill åkern vi skulle beträda. Tanken var att jag och Tor Tax skulle vandra över stubben medan Ricky Fågelhund skulle söka av åkern i fina slag och med perfekt reviering för att så småningom om visa mig var den ensamma fasantuppen befann sig. För naturligtvis skulle tuppen vara där just den kvällen. Allt var alltså perfekt.

Ricky tyckte också att allt var perfekt. Perfekt för att vara extremt olydig. Han började söket bra och i högt tempo gjorde han några fina slag och vände fint mot vinden. Sedan tyckte jag att han drog iväg lite för långt och visslade i pipan för att få honom att vända och jobba närmare mig. Han vände omedelbart och jag hann tänka att han faktiskt blivit väldigt lyhörd och följsam. Tor, som alltid sköter sig exemplariskt i koppel, hade förvandlats till ett väsande monster och drog ihärdigt i kopplet. Maken till koppeldrag trodde jag inte var möjligt från en liten tax. Medan jag för några korta ögonblick ägnade mig åt att få fason på det raggiga lokomotivet hade Ricky observerat min bristande uppmärksamhet. När jag tittade efter honom nästa gång såg jag hur han sneglade på mig med samma blick som ett barn som planerar hyss. Jag visslade i pipan för att kalla in honom. Hans reaktion kom ögonblickligen. Han ökade till maxfart och försvann till skogs.



Det är tur att han är så söt....

 Min ilska och frustration visste inga gränser, men vad hjälper det? Det hjälper inte heller att varken skrika sig hes eller tjuta i visselpipan, det skulle bara förstärka olydnaden. Arg som ett bi stövlade jag över åkern och upp mot vägen igen. Tor uppfattade min sinnesstämning och trippade följsamt vid min sida. Efter några hundra meter såg jag en liten prick som närmade sig i hiskelig fart. Innan jag med säkerhet såg att det var Ricky som kom tillbaka hörde jag hans flåsande. Han lät som en andfådd valross.  Klokt nog insåg han att det inte var läge att fortsätta trotsa matte utan han gick fot värdig en lydnadschampion.

Efter lite drillningar för att friska upp hans minne om hur man beter sig skyfflade jag in hundarna i bilen och åkte hem. Jag är fortfarande sur. Därför blir det inget försvarstal. Inte vet jag om den eftertraktade tuppen var där heller. (Jag skulle väldigt gärna vilja se att han skaffat sig en fru eller två.)
*