Kajor och apportering

Vi har en enorm koloni av kajor på gården. De är som flygande råttor. I deras värld är nog vår gård och djurhållning rena lyxhotellet. Obegränsat med föda, gott om skydd, bra natthärbärge. Korna har helt resignerat. Det lyfter inte ens på ögonlocken fastän kajorna sitter på deras ryggar, flyger emellan och under dem och dessutom äter av deras goda mat (ibland drar de strån ur kornas munnar!).

En bekant var med när jag skulle gå ut och fodra ungdjuren. Som vanligt var Ricky med, som vanligt var han framme vid foderbordet före mig och som vanligt förmörkades hela himlen när en del av kajflocken tog till vingarna när vi närmade oss. Ricky reagerar inte på deras flykt. Den bekante frågade mig lite ironiskt om inte Ricky är en fågelhund (och borde bli alldeles till sig inför åsynen av hundratals flygande fåglar). Ricky är helt avtrubbad när det gäller kajorna. De finns inte. Dessutom är det inte meningen att Ricky ska jaga flygande fågel! När fågel lyfter ska han tvärnita och sitta helt still. Det gör han inte inför kajorna, eftersom han som sagt inte "ser" dem. Om han skulle vara tvungen att sitta så fort de kommer flygande skulle han inte kunna röra sig här ute.

Husbonden bedriver en ojämn kamp mot kajorna. Kråkfåglar är väldigt intelligenta och läraktiga. De är irriterande orädda ända tills bössan hänger på axeln. Varje gång husbonden gått ut för att decimera stammen har varenda kaja varit som bortflugen, bokstavligt talat. Men husbonden är en envis man och i förhoppning om att åtminstone få dem att tycka att gården är ett otrevligt ställe att bo på har han oförtrutet bedrivit sin smygande jakt. Några har han också lyckats fälla men kajorna tycks leva efter måttot att "lite svinn får man räkna med" och de bor alla kvar.

En av kajorna som husbonden lyckades fälla blev liggande i den djupa snön i kohagen. Jag tog tillfället i akt och bestämde mig för att det var dags för nästa steg i Rickys apporteringsträning: att få gå ut på apportsök där han inte tidigare sett fågeln, faktiskt inte visste alls vad som var i görningen.

Eftersom det är oerhört viktigt att hundarna inte misslyckas under träningen så gäller det att ha rätt svårighetsgrad på övningarna. I bakhuvudet gnagde en tanke om att det kanske skulle bli för svårt för honom men jag ignorerade farhågorna.

Ricky satt fint vid min sida och tittade på mig med undrande ögon. Jag skickade iväg honom på apportsök och var beredd att stötta honom. Det behövdes inte. Förmodligen hade han redan vittringen i näsan när han fick kommandot. Fågeln låg dessutom närmare än vad jag väntat mig. Han rusade genom snön rakt fram till kajan, greppade den och kom stolt tillbaka och satte sig framför mig. Det verkade faktiskt som om det var lite för lätt!

Jag är i alla fall oerhört stolt och mallig över att han klarade det så bra. Vi gjorde några kastapporter också och det gick med en himla fart, jag måste nog bromsa honom lite om det fortsätter så här. Det är riktigt, riktigt roligt att han klarar det så bra och tycker att det är så roligt. Det har varit lite upp och ner med arbetsglädjen i hans apporteringar men nu tycks det ha vänt. Jag har tidigare behövt busa upp honom ordentligt för att han ska tända till men det behövdes verkligen inte den här gången.

Nästa gång ska jag försöka komma ihåg att ta med mig kameran och hoppas på att jag kan få bildbevis på hur duktig han är. (Vi har i alla fall ögonvittnen för husbonden och Tor satt i köksfönstret och tittade!)

*