De var nästan värpfärdiga när vi fick hem dem, och det dröjde inte länge förrän de började erbjuda oss färska frukostägg. Duktiga hönor! Det dröjde tyvärr inte heller länge förrän de tyckte att det fick vara nog med matproduktionen. Först skulle de rugga och inte ett ägg gick att uppbringa. Sedan började det återigen komma ett litet ägg någon gång ibland. Då bestämde de sig för att de skulle ha bebisar. Envist och envetet låg den ena efter den andra och ruvade sina eftertraktade ägg. De hade missat en viktig detalj. De hade ju ingen pappa till sina bebisar. Kanske har de tagit del av den feministiska debatten och slagord som "Bra höna reder sig själv!" Kanske tror de på jungfrufödsel.
Senare under fjolårets sommar blev vi (eller i vart fall hönorna) förärade med tuppen Albert. Han hade varit lite av en hackkyckling i sitt förra hem och förstod inte att han var en tupp. Hönorna glömde allt vad ruvning hette och fjäskade intensivt för Albert som snart fann sig själv och sitt rätta jag. Småförnöjt kuckel och kackel fyllde hönsgården men bebisar ville de inte längre ha. Däremot började de värpa med bättre ordning och vi kunde återigen avnjuta färska frukostägg.
I början av den här sommaren slog deras bebislängtan till igen. Vad bra, tänkte vi, eftersom Albert tycks sköta sina sysslor kanske vi kan få några kycklingar. Den första hönan som lade sig för att ruva valde att göra det i ett av värpredena. Vi tyckte inte att det var något bra ställe. Eventuella kycklingar skulle riskera att slå ihjäl sig om de skulle ramla ner när de på (antagligen) vingliga ben tar sig ur ägget. För att störa så lite som möjligt vidtogs försiktigt några mindre åtgärder för att skydda de kommande kycklingarna. Dagen efter hade hönskrället bytt värprede. Så småningom gav hon upp, hennes tålamod var inte stort nog.
En annan höna valde att ruva sina ägg på golvet under redena. Husbonden donade och fixade med en halmfylld liten låda som han placerade hönan och äggen i. Det såg riktigt mysigt ut. Det tyckte inte hönan. Hon sprätte ut alla ägg och vägrade fortsätta att ruva. Lådan fick stå kvar.
En tredje höna la sig efter en tid att ruva, bredvid lådan. Vi vågade inte göra någonting. De andra hönorna hjälpte snällt till att producera ägg till den ruvande blivande mamman. För att hon inte skulle få FÖR många ägg, och för att vi under tiden skulle veta vilka ägg som var nyvärpta, märkte jag lämpligt antal ägg med svart tuschpenna. Dagen efter var alla ägg utspridda i hela hönshuset och hönorna sura som ättika. Det skulle minsann inte vara ritat på deras ägg! Än är det långt till påsk.
Ytterligare en tid gick och hönan (hon med kragen och som tidigare fick sina ägg målade) la sig på nytt att ruva. Den här gången gjorde vi ingenting, absolut ingenting. Vi tittade inte ens på henne. Veckorna gick. För många veckor. Vi gav upp hoppet. Men så plötsligt en dag kröp en liten kyckling fram under mammas fjädrar! Under dagen utökades syskonskaran med ytterligare fyra små dunbollar. De andra hönorna och pappa Albert tittade nyfiket på de små raringarna som för varje dag vistades allt mer utanför mammas skyddande fjäderskrud.
När det gått ungefär en vecka bestämde sig en av de andra hönorna (hon med tofsarna) för att det var dags även för henne att bli mamma. Men hon visste ett bättre sätt. Istället för att ligga mer eller mindre orörlig i flera veckor, och riskera att utsättas för våra dumheter, kunde hon ju ta de kycklingar som redan fanns, som en slags fostermor. Sagt och gjort. Hon la beslag på kycklingarna. Trodde hon. Hon hade inte tagit med i beräkningen att en god mor ALDRIG ger upp sina skyddslingar utan strid med både näbbar klor. Så mycket till strid blev det nu inte. Som goda väninnor kom de överens om att dela på ansvaret och omvårdnaden, och vem vet, kanske är hon med tofsarna till och med biologisk mamma till någon eller några av kycklingarna?
De små fjunisarna springer lyckligt omkring i hönsgården, ständigt övervakade av båda sina mammor. Ibland uppstår lite förvirring, som till exempel när den ena mamman tycker att det är läggdags men den andra mamman har hittat något riktigt mumsigt att smaska på. Enda gången man kan se lite konkurrens är när det är läggdags för alla. Albert och de fyra hönorna utan moderskänslor makar sig till rätta på sina sittpinnar under lågmält kuckilur. De båda mammorna bråkar om vem som ska ligga längst in i hörnet. Kycklingarna irrar runt, ut och in under mammornas fjädrar. Ibland lägger sig den ena mamman uppepå den andra för att komma längst in. Högljudda protester från den understa hönan, gälla pip från kycklingarna, flaxande vingar och sågspån som yr. Till slut kommer de i alla fall till ro och lugnet lägrar sig.
Avslutar med en bild från själva kläckningsdagen. Må gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar