Veterinärer

Veterinärer är bra att ha. Vi har en egen husveterinär som vi vänder oss till så fort det inte är några akuta problem, utan något som kan planeras i förväg. Det handlar då oftast om dräktighetsundersökningar, vaccinationer eller provtagningar (det krävs en del prov när man är med i olika hälsoprogram med djuren). Det är jätteskönt att kunna ha samma veterinär varje gång, vi känner henne och hon känner både oss och våra djur. Hon tar också hand om de vanligaste veterinärbestyren när det gäller både hundar och katter. Väldigt praktiskt.

Ibland händer det dessvärre att det uppstår akuta problem. De inträffar sällan på kontorstid. Även veterinärer måste få vara lediga och sova någon gång ibland, och då gäller det att snabbt få tag i jourhavande veterinär och hoppas att denne inte är alltför upptagen och inte alltför långt bort. De har stora distrikt.

Förra veckan var det en av våra kalvar som började bli hängig. Vi var i kontakt med husveterinären och fick via telefon råd och tips om hur vi skulle agera. Kalven piggnade till och vi ansåg att faran var över och att det var dags att släppa ut ko och kalv ur sjukboxen. Vi hann inte. Kalven blev väldigt snabbt väldigt dålig. Efter flertalet telefonsamtal fick husbonden till slut tag i den veterinär som hade jour. Hon var upptagen, och skulle så snabbt som möjligt vidare till en annan orolig djurägare med sjukt djur. Inga apotek öppna inom rimligt avstånd.

Eftersom hon inte skulle kunna komma till oss förrän efter flera timmar, som vi ansåg att vi inte hade, bestämde vi träff i en stad några mil bort. Där skulle vi få ta emot mediciner och intstruktioner.

Av denna anledning befann jag mig på lördagskvällen på en halvtom parkering i utkanten av staden. Jag fick diverse medikamenter i olika förpackningar och ett fullklottrat papper med doseringsanvisningar. När jag var på väg tillbaka till min egen bil såg jag två unga män i en sportig bil som storögt tittade på mig. Först förstod jag inte, men sedan gick det upp ett ljus.

Vad ska de ha trott? En stressad och av oro jagad medelålderskvinna ilar över parkeringen i snålblåsten. I hennes bil sitter två tonåringar och väntar otåligt. Kvinnan har famnen full av olikfärgade glasburkar och ampuller. I händerna sprutor och kanyler som hon är dum nog att inte ens försöka dölja.

Nåväl. Det blev inte värre en så. Ingen polis larmades och ingen försökte heller råna mig. Kalven mår lite bättre men är fortfarande oroande hängig. Veterinären tyckte att det "inte är något att jobba med" om den inte svarar på den här behandlingen. Alltså springer jag där åtskilliga gånger om dagen för att försöka få i den så mycket mat som möjligt och för att ge den sprutor. Snart är kuren slut och till dess måste han ha fått fart på aptiten. Snart är det bara sondmatning som återstår. Jag tyckte att den såg ANINGEN piggare ut på ögonen på eftermiddagen, och den sög lite bättre ur flaskan.

Vi har blivit av med att par kalvar i samband med kalvningen. Det är jobbigt på flera sätt och det värsta är nästan kornas reaktioner. Deras sorg är hjärtskärande. Jag ska göra vad jag kan för att få fart på den här lilla kalven och förskona hans mamma från stor sorg.

Vi har under eftermiddagen fått en ny kalv. Det har gått precis enligt instruktionsboken och det blev en otroligt pigg kvigkalv. Hon stod på benen innan hon var fem minuter gammal, och inom 30 minuter stod hon och diade. Så ska det se ut!