Husvagnssemestern; 3 Vistelsen

Var så goda! Del 3:

Under uppackningen visar det sig att campingägaren just den här kvällen arrangerar ett litet jippo för sina gäster. Vid restaurangen, knappt tio meter från kvinnans husvagn, har uppförts en scen med två gigantiska högtalare. Baren har fullständiga rättigheter och är redan överbefolkad. Scenen äntras av en man som låter sin stämma ljuda i de välfungerande högtalarna till långt in på småtimmarna.

Fäljande dag ägnas åt bad, fika, glassätning och minigolf. Solen gassar och allt fungerar perfekt. Barnen badar igen och modern promenerar menlöst omkring med ett marsvin i koppel. Kvinnan får plötsligt en idé! De ska naturligtvis hyra en båt och ro ut på sjön. Då kan de både fika, fiska, sola och slippa marsvinspassningen.

Båten bokas, flytvästar hämtas ut (bara en kom att användas). Den sommar det här utspelades hade varit ovanligt regnig och det här var de första riktigt varma dagarna på länge. Därför hade ingen tidigare intresserat sig för att ro ut på den lilla sjön. Således var båten till bredden fylld med vatten. Efter dryga trettio minuters ösning är båten brukbar igen och kvinnan genomvåt av såväl svett som regn- och sjövatten. Sin ena sko har hon till barnens stora förtjusning förlorat ner i vattnet.

Lugnet lägrar sig åter över trion och de båda barnen får turas om att ro under moderns ömma överinseende. Dottern envisas dock med att hävda att modern bara gnäller på sitt äldsta barns teknik vid årorna när det i själva verket rör sig om goda och välmenande råd.

Mitt ute på sjön låter man båten driva medan den medhavda matsäcken intas och sonens kastspö packas upp. Tanken är nu att dottern ska sola, sonen lugnt fiska och modern med raska tag ro ut runt en udde för att se vad som där döljer sig. Några envetna vattenskidåkare stör emellanåt idyllen men inte värre än vad som går att överse med.

Medan kvinnan med vägvinnande årtag (och felfri teknik) sätter kurs längre ut på sjön kommer så ett fiskedrag flygande genom luften. Modern blir här lite skärrad och vispar till med årorna så att den solande dottern dränks i en vattenkaskad. Dottern upphäver nu sin stämma så att den fiskande sonen rycker till i sitt spö och rispar sin mors hud innan reven trasslar in sig i den ena åran.

Så småningom har lugnet åter lagt sig och rodden fortsätter med nya friska tag. Det är då det händer. En av årorna klarar inte den hårda belastningen utan knäcks helt enkelt. Dottern påstår, naturligtvis helt felaktigt, att det är moderns fel då modern varit tvungen att ro så långt ut för att våga ta av sig och sola eftersom hon glömt att ta på sig bikinin.

Sonen struntar fullständigt i diskussionen och ropar på hjälp. Kvinnan är nu tvungen att ge sig i dikussionen med dottern för att få tyst på den unge mannen. Här ska minsann inte ropas på hjälp. Familjen har redan utmärkt sig så det räcker.

Dottern tvingas bemanna den fungerande åran medan modern använder sig av den avbrutna som en paddel. Den visar sig dock vara ett livsfarligt verktyg då den inte delats i två delar utan mer liknar ett upp-och-nedvänt "V". För att kunna användas som paddel måste den alltså greppas ganska långt ner vilket får till följd att den andra (friviftande) änden plötsligt träffar den frenetiskt roende dottern i huvudet. Sonen ropar återigen på hjälp. Dottern saknar för första gången i sitt liv ord.

Nu tappar kvinnan slutligen kontrollen över sig själv. Hon skrattar hysteriskt med tårarna rinnande tills hon inte längre kan hålla sig upprätt. De båda barnen blir väldigt oroliga och ber sin mor att få tillkalla hjälp.Vattenskidåkarna har försvunnit. Långt bort syns badande barn och ännu en bit bort den brygga båten ska förtöjas vid.Modern kan inte tala. Hon skrattar lika hysterikst som tidigare, ända tills dottern helt sonika klappar till henne.

Fyrtiofem minuter senare står de utanför receptionen för att betala hyra för sin minnesvärda roddtur. Barnen vägrar bli vittnen till moderns förklaringar över den avbrutna åran, och flyr under falska påståenden om att de genast måste uppsöka toaletterna. Campingägaren visar sig dock vara en mycket ödmjuk man i sina bästa år som nästan fjäskande undrar vad han kan göra för att sona sitt slarv med underhåll. Kvinnan låtsas här inte om att det finns vissa brister i hennes eget underhåll av utrustning, utan påpekar bara att det hela ju slutade väl men att sonen ett tag varit VÄLDIGT orolig.

Resten av tiden på campingen förflyter utan missöden och kvinnan går omkring och ser ut som om hon vet allt om camping och dess utövande.

*