Kollisionskurs

Igår kväll befann sig hundarna bokstavligt talat på kollisionskurs. Vi var ute på en sen promenad och det hade hunnit bli ordentligt mörkt. Tor var kopplad men Ricky sprang lös när vi genade över åkern för att ta oss hem.

Eftersom det var så mörkt kallade jag in Ricky med täta intervaller så jag skulle vara helt säker på var han befann sig. Han kom snabbt som blixten varje gång. Flåsandet och rasslet i gräset avslöjade hans belägenhet innan han kunde urskiljas med blotta ögat. Det går med en otrolig fart när han kommer sättandes, han borde inte kunna springa så fort.

Tor och jag lufsade på i det fuktiga och ganska höga gräset när jag ännu en gång kallade på Ricky. Jag hörde honom ganska omgående. Frust och flås och rassel och prassel och dunder i backen. Både Tor och jag stannade och lyssnade för nu lät det som om det var en skock vildsvin som kom framrusande och inte en ganska liten breton! För sent insåg vi vad som höll på att hända. Det var Ricky (och inte vildsvinsflock) som kom i allra högsta turbofart i det tilltagande mörkret med kurs rakt på Tor! Mig hade han uppenbarligen koll på men lilla Tor försvann ju nästan i gräset. Ingen hann reagera. Kollisionen var ett faktum.

Tänk dig en sportbil komma i trehundra kilometer i timmen och frontalkrocka med en betongsugga. Sportbilen (läs Ricky) flög i en båge i luften, betongsuggan (Tor) mejades ner och vräktes åt sidan. Sportbilen klarade sig utan minsta repa i lacken och fortsatte oförtrutet sin vansinnesfärd ytterligare en bit. Betongsuggan skrek i högan sky och räddningsmanskapet (jag) var snabbt på plats med ficklampa och miljoner otäcka fjärilar i magen. Betongsuggan slutade inte skrika. Sportbilen fick hejd på sig själv och insåg situationens allvar, stängde av motorn och drog i handbromsen. Betongsuggan ylade fortfarande men inte lika ihärdigt.

När jag väl fått ficklampan att bete sig på önskvärt sätt (det är en sådan där som kan ställas in med olika ljusken; stora, små, skarpa, diffusa eller blinkande ljuskäglor) kunde jag till min stora lättnad konstatera att betongsuggan åtminstone hängde ihop i ett stycke. Den vägrade dock att stödja på ena frambenet och blickade upp på mig med stora bedjande ögon. Det kändes väldigt långt hem. När jag i ficklampsskenet klämt och känt och nogsamt undersökt den raggiga lilla varelsen i gräset kunde jag på ett amatörmässigt sätt konstatera att ingenting verkade vara brutet eller ur led. Medan jag funderade över hur vi skulle ta oss hem började Tor plötsligt gå. De första stegen var lite stapplande men sedan knatade han på i sakta mak. Knappt styrfart. Sportbilen puttrade på tomgång på min andra sida.

Väl hemma var Tor som vanligt igen. Till en början såg han till att inte vara alltför nära Ricky, men efter några minuter bjöd han upp till lek. Det slutade alltså lyckligt, men de hade kunnat slå sig fördärvade båda två. Kanske fick Ricky sig en liten tankeställare, för på sista kvällskissningen hade han större koll än vanligt på var Tor befann sig, och jag lovar att både Tor och jag hade stenkoll på Ricky. Då var de ändå kopplade båda två.
*