Kalvskiljning

Det är dags att ta hem kalvarna från betena. Korna får vänta ett tag till. Således kopplade husbonden traktorn för djurtransporten och lastade i alla ranschgrindar. Grindarna inhandlades för ett par år sedan för just sådana här tillfällen men har hittills endast använts till andra ändmål.

Just som vi stod i begrepp att bege oss iväg till den största kogruppen för att påbörja kalvskiljningen ringde husbondens mobiltelefon. Det var hyresgästen som bor granne med vår yngre kogrupp (busfröna ni vet). Hyresgästen hade närgånget besök av en ko utanför kökstrappen. Fordonsbyte! Från traktor till personbilsturbo och iväg i en herrans fart. Måtte det verkligen bara vara en ko som förirrat sig! Lyckligtvis var det verkligen bara en ko som var på rymmen, och hon lät sig snällt motas in i hagen igen. För säkerhets skull patrullerade vi av stängslet i den andra hagen och kunde därefter flytta över djuren dit. Allt gick smärtfritt men större delen av förmiddagen hann förflyta utan att vi ens påbörjat det dagen skulle ägnas åt.

Hem igen för en snabbfika på stående fot och sedan iväg till nästa gäng. Korna blev i det närmaste hysteriska när traktorn kom och till och med hade djurkärran på släp. De är inte så dumma som de ibland kan verka, de där korna. Traktorn betyder att det är husfolket som är på väg och att något speciellt är på gång. Djurkärran betyder antingen att det kommer någon ny kompis (en stilig tjur kanske?) eller att de ska få åka iväg till något bättre ställe.

Korna flockades runt traktorn och kärran och de ropade förväntansfulla glädjerop ut i tomma intet. De kunde ju inte gärna veta att vi skulle lura av dem deras kalvar. När baklemmen till kärran öppnades och grindarna skulle bäras ut var det trängsel bland de ivriga korna. En ko var upp och bökade runt bland grindarna och husbonden tre gånger innan vi kunde stänga igen. Då ställde hon sig så nära baklemmen hon kunde komma och stod sedan snällt längst fram i kön och lät sig byggas in av grindarna som vi arrangerade efter bästa förmåga. Jag kan nästan lova att den dag det är dags att köra hem korna kommer ingen av dem att vilja kliva upp på transporten!

Med bibehållet lugn och gott humör lyckades vi valla alla kalvarna så att det till slut befann sig i den lilla provisoriska inhägnaden bakom djurkärran. På köpet hade vi fått med oss tre kor som stod i fin kö och vägrade lämna sina platser. Övriga kor och Herr Avelstjur modell Jättestor stod nyfiket och tittade på och bistod med muntra tillrop till den milda grad att det var stört omöjligt att kommunicera med husbonden på vanligt sätt. Vi fick använda oss av ett hemsnickrat teckenspråk och kvalificerade gissningar för att göra oss förstådda.

Vi lyckades till slut baxa ut de tre korna och påbörja insläppet av kalvar på kärran. De tuffaste och modigaste stod längst fram och var snart på plats. De något mer tveksamma lät sig med hjälp av en klapp i baken övertalas att kliva ombord. Återstod några stycken som inte under några som helst omständigheter tänkte byta ut gräsvallen under klövarna mot något annat. Det började dessutom bli trångt ombord på kärran erftersom ingen ville stå längst fram, alla hade placerat sig från mitten och bakåt.

Husbonden och jag är inte så insnöade som man kanske kan förledas att tro. Vi är riktigt internationella och har sett på TV hur de gör för att fylla tunnelbanevagnarna i Tokyo. Vi gjorde likaledes och pressade in de sista kalvarna med hjälp av en grind. Till slut fann de med främre placeringar det för gott att ta några ytterligare kliv framåt och då blev det plats även för eftersläntrarna.

Alla kalvar på plats och inte minsta lilla gnutta irritation hos husfolket. Nu skulle korna byta hage dels för att få bättre bete och dels för att markägarna skulle slippa höra den kommande klagolåten efter kalvskiljningen. Dessvärre var det bara Herr Avelstjur modell Jättestor och fem av korna som visade intresse för ett hagbyte. Hos övriga kor är modersinstinkterna uppenbarligen starkare än matbegäret. Vi var tvugna att flytta hela traktorlasset med kalvar för att få med oss alla kor till den nya hagen.

Vi kom så småningom hem med vår dyrbara last och påbörjade avlastningen i de iordningsställda ströbäddarna som stod och väntade. Direkt i samband med avlastningen lyckades vi också utan större ansträngning skilja på tjur- och kvigkalvar och få in dem i rätt box.
Mycket nöjda med oss själva kommenterade husbonden och jag att vi börjar få bra grepp om hur vi ska hantera olika situationer med djuren och att vi lyckats hitta smidiga och praktiska lösningar som underlättar vårt arbete enormt mycket.

Vi ringer och meddelar markägaren att vi delat på kor och kalvar för den händelse de skulle undra över kornas oavbrutna gapande, som vi av erfarenhet vet är en oundviklig följd av kalvskiljningen. Markärgarna tackar för omtanken med hagbytet och för informationen. Tjugo minuter förflyter. Husbondens mobiltelefon ringer. Det är en bekant från andra sidan sjön (en inte särskilt liten sjö) som undrar vad det är för fel på korna. På hela sommaren har han inte hört dem en enda gång med nu ekar deras klagosång över hela socknen. Husbonden förklarar vad det beror på, bedyrar att det inte är någon fara och tackar för deras uppmärksamhet. Samtalet har inte mer än avslutas när nästa påringning kommer. Det är markägaren. Mer än halva koflocken har på eget bevåg förflyttat sig tillbaka till den ursprungliga hagen där de skiljdes från sina kalvar. De har alltså sprängt eltråden, tagit sig genom den oinhägnade vallgatan till nästa hage som har en öppen grind i var ände!

PANIK! Vi har turligt nog besök av en vän som är en rejäl karl och utan tvekan följer med oss i det tilltagande mörkret och den allt tätare dimman. Markägaren har stängt grinden närmast boningshuset, ett gäng kor står där och ropar ut sin nöd. Vi åker snabbt förbi, jag blir avsläppt vid nästa grind och husbonden och den rejäla vännen åker vidare till den hage det var tänkt att alla kor skulle befinna sig i. Jag hinner stänga grinden innan korna hunnit dit. De känner igen vår bil och har sprungit efter oss längs vägen.

Husbonden kan konstatera att de rymmande korna forcerat grinden så att övertråden brustit. Herr Avelstjur modell Jättestor och de fem korna med starkare matlust än modersinstinkt är kvar i den nytilldelade hagen. Vi monterar, så snabbt det går i ett nästan kompakt mörker, eltrådarna i vallgatan genom skogen. Vi har för den här gången fått markägarens tillåtelse att låta det stå öppet mellan hagarna via vallgatan, trots att markägarna då inte obehindrat kan passera för att ta sig till sin båt-, grill- och badplats. Vi öppnar grindarna som via vallgatan förbinder hagarna med varandra och plötsligt har vi i mörkret råmande kor på väg åt alla håll.

Det är med olustkänslor vi lämnar korna för att åka hem. Kommer de att hålla sig på rätt sida om trådarna? Kommer alla närboende på båda sidor om sjön ligga sömnlösa?

I morse kunde vi konstatera att korna befann sig inne i den hage vi tänkt att de skull gå, och att klagolåten dämpats avsevärt. Imorgon är det nog över, måtte det gå vägen.

Sedan är det dags för nästa omgång kalvar....