Fula skjul

Vi har ett gammalt skjul med öppna väggar och knöligt plåttak stående på gården. Det är ruskigt fult. Skjulet har flyttats runt på gårdsplanen ett antal gånger men nu funnit sin rätta plats och sedan några år också haft en funktion. Vi förvarar cyklarna där, och skottkärran och gräsklipparen och cykellik och några krattor och spadar och diverse skrot. Tillsammans med allt detta en ansenlig mängd frodigt ogräs. Det är som sagt ruskigt fult.

Jag har gått och sneglat på detta fula skjul samtidigt som jag försökt att inte se det. Till slut slogs jag av den briljanta idéen att jag skulle klä in det med virke och måla det falurött. Husbonden har under en tid bearbetats och inte kommit med några direkta protester, däremot har han snabbt övergått till andra samtalsämnen som rört mycket viktigare saker.

När så husbonden insåg att min inklädnad av det mycket fula skjulet var väldigt nära förestående dök det upp ett flertal hinder för att omedelbart sätta igång. Skjulet måste först lyftas upp på stenar, dels för att få bättre höjd och dels för att stålkonstruktionen annars riskerar att sjunka alltför djupt ner i myllan. Suck och stön. Jag släpar med mig den på gården sommararbetande tonårssonen till Byn och baxar in sex betongstenar i bilen. Jag hade först kontrollerat med husbonden hur många stenar som kunde anses lämpligt att använda. Sonen får sedan baxa stenarna ur bilen.

Stenarna har legat i en prydlig trave vid skjulets ena knut i några veckor. För att kunna få in dem under skjulet krävs hjälp av traktorn. Gärna med tillhörande husbonde. Det visade sig dock mycket svårt att få hjälp av både traktorn och husbonden samtidigt. Jag fick nöja mig med traktorn, och dottern.

Första problemet uppstod när jag skulle byta redskap på traktorlastaren. Jag vet precis hur det ska gå till. När husbonden utför dylika åtgärder tar det ett fåtal sekunder. Jag höll på i säkert trettio minuter. Inte blev det bättre av att några sommargäster kom och ställde sig för att beskåda mina förehavanden. Dottern bistod mig under hela processen med glada tillrop och muntra leenden.

Sommargästerna promenerade vidare, det fanns väl inte så mycket mer av intresse att se nu när redskapet var på plats. Trodde de ja!

Utan tvekan körde jag fram traktorn till det fula plåtskjulet och stack in pallgafflarna under takbjälken och lyfte. Det gick strålande! Dottern kunde med några raska grepp placera den ena långsidans betongstenar på exakt position. Hon hade fått utförliga instruktioner om deras placering och om sin egen säkerhet innan arbetet påbörjades.

Glad i hågen körde jag traktorn runt det fula skjulet för att lyfta den andra långsidan. Jag fick knixa lite mellan staket och äppelträd men det gick förhållandevis bra. Med stärkt självförtroende kör jag återigen in pallgafflarna under skjulet och påbörjar lyftet. I samma ögonblick ser jag i ögonvrån att de båda sommargästerna kommit tillbaka. Det fula skjulet ramlar av stenarna.

Sommargästerna visar sig nu vara vänligt sinnade och åtminstone inte öppet skadeglada. De hjälper villigt till att få det hela på plats och resultatet blir tillfredsställande. Som tack för hjälpen bjuder jag på kaffe i trädgården.

Husbonden kommer hem på kvällen och märker inte att skjulet blivit upplyft på stenarna förrän jag påtalar det. Han har vissa synpunkter på stenarnas placering så han hämtar traktorn och gör några smärre justeringar. Ingenting krånglar för honom under arbetets gång.

Nästa dag är det dags att borra i stålkonstruktionen för att få fast spikreglar längs långsidorna. Jag funderar och mäter och tänker. Jag tar fram de verktyg som krävs. Jag börjar borra. Det visar sig vara en tidsödande process. Armmusklerna skriker i protest mot den felaktiga arbetsställningen. En borr går av. Det visar sig att tumstocken jag mätit med är av och därför kan visa fel längd beroende på från vilket håll man mäter. Hålen har hamnat på olika höjd. Batteriet till den sladdlösa borrmaskinen ger upp. Jag går in och dricker kaffe.

Efter någon timme är både batteriet och armmusklerna fräscha igen och jag fortsätter borrandet. Det är ett himla nötande. Husbonden kommer hem. Han tycker att det behövs tre reglar per långsida, jag har gjort hål för två. Avstånden mellan hålen passar inte för tre reglar. Jag mäter igen, märker ut var hålen ska vara och börjar borra. Igen. Husbonden slår ensilage.

Han kommer så småningom tillbaka och studerar mig ett tag, försvinner för några minuter och kommer tillbaka med en liten burk.

Burken visar sig ha ett magiskt innehåll. Husbonden doppar borren i burkens grumliga vätska och provborrar ett hål. Det är som att sticka en tandpetare i ett smörpaket. Husbonden borrar resterande hål och är klar innan jag hunnit hämta mig.

Det är nu en ny dag och jag ska gå upp på skullen för att släpa ner regelvirke som sedan ska kapas, skarvas och bultas fast i några av det fula skjulets alltför många borrhål.

*