Kolugn

Vi har en avelsbesättning herefordkor på gården. För närvarande är de uppdelade i tre betesgrupper med sina respektive kalvar och en stor fin avelstjur per grupp. Hereford är en köttras och de är kända för sitt lugn. Flera av våra tidigare tjurköpare har återkommit när det blivit dags för dem att köpa ny avelstjur eftersom de anser att våra djur är så otroligt lugna och fogliga. Det ser vi som ett gott betyg som vi gärna framhåller i våra affärskontakter.

I måndags kväll var det återigen dags att visa upp våra djur för nya hugade spekulanter. Just dessa eventuella köpare var intresserade av en tjur och ett par kvigor. Vi började således med att titta på ungtjurarna som finns kvar hemma på gården. De visade sig från sin allra bästa sida; lugna, nyfikna och tillgivna. Vi fortsatte till vår minsta betesgrupp och tog med oss intressenterna in i hagen. Alla djur kom fram och nosade nyfiket, även tjuren. Spekulanterna var imponerade, och vi passade på att berätta olika anekdoter om hur våra fina och lugna djur uppfört sig i olika situationer, och om återkommande köpare.

Färden fortsatte till den största gruppen för att spekulanterna även skulle få se föräldradjuren. Här är både djuren och hagen större. Tjuren är gigantisk, han väger uppskattningsvis 1200 kg.

Spekulanterna var nu något tveksamma till att kliva in i hagen men efter att vi bedyrat att vi inte skulle ta några som helst risker följde de med. De här korna är enormt fogliga. Några av dem vill gärna bli kliade bakom öronen, andra står mest och blänger på oss. Ytterligare andra bevärdigar oss inte med en blick. Kalvarna är lekfulla och nyfikna, några av dem nästan tama.

Spekulanterna blev ytterligare imponerade. Vi hittade tjuren i ett buskage. Han iddes inte kliva fram till oss. Husbonden gick istället fram till honom och kliade honom mellan skinkorna och bakom öronen. Tjuren stod orörlig. Spekulanterna var nu så imponerade att vi kände att affären så gott som var i hamn.

Av någon anledning beslutade vi oss för att även titta på den sista av kogrupperna. Husbonden och jag hade nu drabbats av hybris och överöste de eventuella köparna med exempel på djurens förträfflighet och lovordar vårt eget avelsarbete. "Vi avlar bara på djur som visar prov på utomordentligt gott temperament." "Så fort en ko eller en tjur visar minsta antydan till avvikande beteende tar vi bort dem. Vi vill inte sälja eller avla på djur som vi själva inte vill ha."

Innan vi gick in till den sista gruppen sansade jag mig något och berättade att dessa djur är betydligt yngre. Det är första- och andragångskalvare plus några kvigor som går sin första säsong med tjur. Vi har dock placerat våra tre äldsta kor i den gruppen för att de ska hålla lite ordning på ungdomarna. Även tjuren är förhållandevis ung. Jag berättade att det är lite mer fart på de här djuren. Om de bestämmer sig för att visa oss sitt intresse kan det gå ganska fort. Spekulanterna tror att jag överdriver. De andra djuren har ju nästan stått som fastgjutna i backen.

Koflocken var till synes helt ointresserade av oss när vi kom släntrande genom hagen. Efter ett tag lyfte någon på huvudet, en annan reste sig, ett par kalvar började ta några steg mot oss. Plötsligt kom hela flocken sättande i högsta fart! 30 skenande, hoppande och bakutsparkande helvilda kor! Spekulanterna började skrika, husbonden gjorde front mot flocken, jag försökte lugna de alltmer nervösa besökarna. Egentligen var jag minst lika nervös själv, men det kunde jag inte gärna låtsas om. Vi tryckte ihop oss och skred sakta genom den hoppande hjorden, tjuren höll sig i bakgrunden. Klövar for genom luften, marken gungade och luften gemonsyrades av högljudda glädjebröl från korna och nervösa pip från de nu inte lika hugade spekulanterna.

Vi tog oss till staketet, men ingen av oss hade någon lust att pressa oss igenom eltrådarna så vi promenerade i sakta mak längs stängslet för att inte verka nervösa inför korna. De hade lugnat sig en aning och småjoggade nu bredvid oss. Husbonden bildade eftertrupp med ett öga över axeln: Var i gruppen befann sig tjuren? Så småningom började vi känna oss säkrare igen, det gick ju riktigt bra det här. Man får ju ha förståelse för att de unga djuren är ystra och busiga.

Plötsligt hade tjuren fått nog. Han började hota husbonden! Husbonden är nu inte den som låter sig skrämmas i första taget. Han talade med myndig stämma om för den hormonstinne och vaktande tjuren vem som är herre på täppan. Framför våra ögon utspelades en mental maktkamp där husbonden gick segrande ur striden. Tjuren lommade iväg och gömde sig skamset bakom sitt unga harem.

Jag och spekulanterna hade vid det här laget fullständigt glömt vår respekt för eltrådar! Med dödsförakt hävde vi oss ner i det våta gräset och rullade under trådarna. Promenaden tillbaka till bilen blev en balansgång på dikeskanten mellan eltrådarna och det vattenfyllda krondiket. Husbonden strosade lugnt på andra sidan stängslet och fick vara helt i fred för tjuren.

Vårt prat om våra lugna och pålitliga djur var vid det här laget glömt. Spekulanterna höll visserligen modet uppe och lovade höra av sig när de funderat lite och låtit alla intryck sjunka in.

Vi har ännu inte hört något ifrån dem.

Igår kväll blev en bonde i södra Sverige ihjälstångad av sin tjur. Tjurar är verkligen inte att lite på. Man ska aldrig vända ryggen till dem och tro att de är säkra, hur snälla de än har varit. De kan slå om i huvudet på dem från den ena dagen till den andra. Det vet både vi och våra spekulanter, och vi fick en påminnelse om det i måndags.

*