Hjälpredor

Jag har en massa frivilliga hjälpredor mitt i julstöket, fem stycken närmare bestämt. Det kan ju tyckas bra, men de är så lynniga, mina hjälpredor. De har extremt svårt att ta instruktioner och samarbete är i princip omöjligt.

Två av hjälpredorna är hundarna, och den enda som visar ett visst mått av intrese för vad jag faktiskt vill ha hjälp med är Ricky. Tor är mest i vägen, när han inte flyttar runt på grejer som jag alldeles nyss plockat undan. Inte vill han lämna dem i från sig heller. Igår fick vi ha en uppgörelse om en bit maskeringstejp som jag tyckte att han skulle lämna ifrån sig frivilligt.

Ricky kör ner nosen vid mina händer för att verkligen se vad jag gör, så han kan hjälpa till ordentligt. Häromdagen kom han klättrande efter mig på stegen. Jag brukar kunna avleda honom med att han får bära omkring på saker. Visserligen skulle det ha gått fortare om jag gjort det själv, men han blir så nöjd när han "gör nytta".

De tre övriga hjälpredorna är katterna. De är verkligen mest i vägen. Jag vet inte vad det är med dem, men de har blivit helt hopplösa. Sonja blir sur om de andra katterna är där hon är och hon både spottar och fräser åt dem. Ricky får sig en dask lite då och då, vare sig han gjort sig förtjänt av det eller inte. Svante slänger sig raklång var helst han tycker det passar. Han har blivit trampad på flera gånger men det bekommer honom inte alls. Sanfrid trotsar numer hundarna, åtminstone om någon har öppnat kylskåpet eller pysslar med något som eventuellt kan tänkas vara ätbart. Han stjäl allt han kommer över, ibland mitt framför ögonen på oss.

Katterna är mycket missnöjda med kattmaten jag köpte senast. Den är tydligen oätlig. Igår var de så utsvultna så Sonja och Sanfrid, som normalt passar sig för hundarna, gick fram och åt ur Rickys matskål med torrfoder samtidigt (utan att Sonja spöade Sanfrid) och medan Ricky redan stod och åt!!! Ricky blev alldeles bestört men eftersom han är snällheten själv gjorde han inte annat än att kastade i sig maten. Jag hade fullt sjå att få bort katterna, de var som hala, slingrande ålar. När jag vände mig om stod Svante och åt ur Tors matskål, och kaxiga Tor hade backat undan och stod och tittade på mig.

Katterna kontrollerar flera gånger om dagen om slasken är ordentligt rengjord. De fördiskar gärna om det står disk på bänken. Ricky är fena på att öppna diskmaskinen och då kan det finnas två, tre fördiskare där. Eventuellt någon inne i diskmaskinen också. Sandfrid älskar sopsortering, Ricky hjälper gärna till.
Ricky älskar också att väcka barn. Barn älskar inte att Ricky väcker dem. Katterna vill gärna hjälpa till att söva barn.

Svante vill alltid hjälpa till att pyssla med marsvinen. Roligast tycker han att det är att motionera dem. Han tror också att han måste passera genom en dörr så fort den öppnas. Ibland kanske det bara har gått sekunder sedan förra passagen, men öppnas dörren måsta Svante passera. Sanfrid ska npg bli sekreterare i nästa liv. Det går inte att läsa eller skriva utan att han vill vara med, och värst är det om man sitter vid datorn. Sonja är egentligen gårdens rättare. Vad vi än gör utomhus är hon med och kontrollerar. Kommer det en ny maskin inspekteras den noga. Hon sitter uppflugen någonstans och iakttar oss medan vi arbetar. I samma ögonblick vi står still utan att ha något i händerna kommer hon och hoppar upp i famnen. Hon ska klias. När pausen är slut kan hon vägra hoppa ner. Om man släpper ner henne ändå kan hon hoppa upp på ryggen och hålla sig fast med klorna medan man försöker göra det man ska.

Igår hade jag alla fem hjälpredorna i släptåg vad jag än gjorde. Tor fann till slut för gott att gå och lägga sig, men de övriga följde mig tappert i julstöket. Nu har jag slängt ut katterna och placerat hundarna i hundgården. Kanske kan jag få arbeta ifred.
*

Hemligheter!

Jag håller på med hemlisar. Jag tänker inte avslöja vad det är. Däremot kan jag avslöja att tiden börjar bli knapp! Jag har inte påbörjat det stora julstöket ännu och nu är det bara en dryg vecka kvar till den stora dopparedagen. Till råga på allt har jag en till STOR hemlis som jag ska hinna med, och helst en till, en lite mindre.

Det är ingen idé att ni försöker pressa mig att avslöja vad det är jag håller på med, och jag kommer att ge alla samma svar, oavsett om den frågvise är berörd av hemlisen eller inte: "Inga kommentarer."

Så nu vet ni det, och varför jag mestadels är okontaktbar.
*

Ärkefiende eller Räddare i nöden?

*
Tor Tax och jag har ett märkligt förhållande. Det har jag berättat om tidigare. För det mesta råder inga problem och han lyder alldeles utmärkt. Lite då och då uppstår det dock konflikter, som idag till exempel.

Ögonstenarna sommaren 2009.

Jag hade båda hundarna lösa på backen och med Ricky medför det inga problem. Han kan vara ganska yvig i svängarna men lyder snabbt. Tor måste man däremot passa hela tiden, så fort han märker att man brister i uppmärksamhet tar han tillfället i akt och då går de små korta taxbenen i hundra knyck. Idag bestämde han sig för att jaga katten istället för att hoppa in i bilen, trots att han var tvungen att passera bara en halvmeter ifrån mig, och trots att jag röt åt honom att stanna. Ricky blev alldeles paff när jag röt och stannade fastän han var på betydligt längre avstånd ifrån mig. Tor ökade bara farten.

Utan att tänka fällde jag ut benet, som för att ta krokben för honom, och det är väl knappast att rekommendera egentligen. Tor störtdök ner i snön och blev JÄTTEARG. Det är MYCKET förnärmande i ett taxsinne att RAMLA. Han kravlade sig dock snabbt upp och fortsatte med kattjakten. Nu var det jag som blev JÄTTEARG. Ricky förstod inte vad han gjorde för fel (han gjorde ju heller inget fel) utan kom svansande efter mig och följde mig hack i häl. När jag ropade (skrek?) åt Tor att komma försvann taxuslingen i snön borta hos grannarna och Ricky tyckte att han ju redan hade kommit, men för att behaga mig ytterligare hoppade han upp i famnen på mig. Närmare kunde han ju inte gärna komma. Jag befriade mig från de långa bretonbenen och rusade efter rymlingen, med stövlar vars skaft inte nådde över snötäcket, och med en hoppande breton runt benen. Till slut insåg Tor att det kanske var bäst att lomma matte till mötes, och resten av dagen har han fjäskat som bara den.

Det är inte ofta jag ber någon av de övriga familjemedlemmarna gå ut med hundarna, men idag gjorde jag det. Jag har nämligen arbetat lite för hårt idag, och de två tonåringarna erbjöd sig omgående att ta hand om kvällsrastningen när de såg min matta och utarbetade uppenbarelse. Själv placerade jag mig liggandes i TV-soffan med förhoppningar om ett snabbt tillpiggnande.

När Ricky har varit ute tycker han att det är viktigt att han springer runt till alla familjemedlemmar och talar om att han har kommit in igen. Det går i ett fasligt tempo som alltid när han ska göra något. Helst ska han pussas också, allra helst i ansiktet. Tor brukar under tiden avvakta under hallbyrån. Ikväll blev Tor insläppt först och han smög fram till mig och kikade över soffkanten. Sedan parkerade han nedanför mig med blicken riktad ut mot köket. Både han och jag hörde när Ricky var i antågande.

Ricky kom runt hörnet i full fart men Tor släppte inte fram honom längre än till mattkanten. Två gånger blev busen bortmotad. Tor satte sig återigen på pass nedanför mig och Ricky låg på andra sidan tröskeln och såg olycklig ut. Jag är övertygad om att Tor insåg att hans hopplösa och ganska jobbiga matte inte mådde riktigt bra, och eftersom odågan Ricky inte är så finkänslig så skulle han helt enkelt hållas på avstånd.

Samma sak hände en gång när jag halkade omkull på en isfläck och faktiskt slog mig ordentligt. Ricky trodde att jag busade och tyckte det var jättekul med matte kravlandes i snön. Tor kom också då till min undsättning och höll Ricky på behörigt avstånd tills jag frustande och stönande kommit på benen igen. Både då och nu förblev Ricky helt stilla efter Tors ganska bryska tillrättavisningar, ända tills jag kallade honom till mig.

Håll dig undan!

Tor tröstar gärna den som är ledsen eller nedstämd. Han slickar tårarna från kinden och viskar tröstande ord i örat. Det är faktiskt sant! Om man viskar i hans öra så svarar han med små korta flåsningar i ens eget öra, det är jättemysigt. Vi har en himla massa hemlisar han och jag.

Ricky tar mig faktiskt i försvar ibland han också. Inte för att det egentligen har behövts men han har trott att jag har varit i nöd. Det har varit gånger när någon försökt att till exempel kittla mig (vilket jag verkligen ogillar). Ricky har vid sådana tillfällen uppmärksammat min tilltagande frustration och kommit störtande till min hjälp. Han har inte gett sig på min plågoande (som ju alltid varit någon han känner) utan trängt sig emellan och uppfordrande och frågande sökt min blick som för att få reda på vad som förväntas av honom. En klapp på huvudet och några lugnande ord brukar räcka för att han lugnad ska backa undan igen. Jag undrar just vad han skulle göra om det var allvar.

Det här var ett tag sedan, Ricky har vuxit till sig en hel del men kan fortfarande konsten att fullständigt slappna av.

Jag tror nog att jag kan känna mig trygg med mina två små livvakter. De gör nog vad som krävs, om och när det krävs, trots våra små dispyter.
*