onsdag 29 juli 2009

Fula skjul


Vi har ett gammalt skjul med öppna väggar och knöligt plåttak stående på gården. Det är ruskigt fult. Skjulet har flyttats runt på gårdsplanen ett antal gånger men nu funnit sin rätta plats och sedan några år också haft en funktion. Vi förvarar cyklarna där, och skottkärran och gräsklipparen och cykellik och några krattor och spadar och diverse skrot. Tillsammans med allt detta en ansenlig mängd frodigt ogräs. Det är som sagt ruskigt fult.

Jag har gått och sneglat på detta fula skjul samtidigt som jag försökt att inte se det. Till slut slogs jag av den briljanta idéen att jag skulle klä in det med virke och måla det falurött. Husbonden har under en tid bearbetats och inte kommit med några direkta protester, däremot har han snabbt övergått till andra samtalsämnen som rört mycket viktigare saker.

När så husbonden insåg att min inklädnad av det mycket fula skjulet var väldigt nära förestående dök det upp ett flertal hinder för att omedelbart sätta igång. Skjulet måste först lyftas upp på stenar, dels för att få bättre höjd och dels för att stålkonstruktionen annars riskerar att sjunka alltför djupt ner i myllan. Suck och stön. Jag släpar med mig den på gården sommararbetande tonårssonen till Byn och baxar in sex betongstenar i bilen. Jag hade först kontrollerat med husbonden hur många stenar som kunde anses lämpligt att använda. Sonen får sedan baxa stenarna ur bilen.
Stenarna har legat i en prydlig trave vid skjulets ena knut i några veckor. För att kunna få in dem under skjulet krävs hjälp av traktorn. Gärna med tillhörande husbonde. Det visade sig dock mycket svårt att få hjälp av både traktorn och husbonden samtidigt. Jag fick nöja mig med traktorn, och dottern.

Första problemet uppstod när jag skulle byta redskap på traktorlastaren. Jag vet precis hur det ska gå till. När husbonden utför dylika åtgärder tar det ett fåtal sekunder. Jag höll på i säkert trettio minuter. Inte blev det bättre av att några sommargäster kom och ställde sig för att beskåda mina förehavanden. Dottern bistod mig under hela processen med glada tillrop och muntra leenden.

Sommargästerna promenerade vidare, det fanns väl inte så mycket mer av intresse att se nu när redskapet var på plats. Trodde de ja!

Utan tvekan körde jag fram traktorn till det fula plåtskjulet och stack in pallgafflarna under takbjälken och lyfte. Det gick strålande! Dottern kunde med några raska grepp placera den ena långsidans betongstenar på exakt position. Hon hade fått utförliga instruktioner om deras placering och om sin egen säkerhet innan arbetet påbörjades.

Glad i hågen körde jag traktorn runt det fula skjulet för att lyfta den andra långsidan. Jag fick knixa lite mellan staket och äppelträd men det gick förhållandevis bra. Med stärkt självförtroende kör jag återigen in pallgafflarna under skjulet och påbörjar lyftet. I samma ögonblick ser jag i ögonvrån att de båda sommargästerna kommit tillbaka. Det fula skjulet ramlar av stenarna.

Sommargästerna visar sig nu vara vänligt sinnade och åtminstone inte öppet skadeglada. De hjälper villigt till att få det hela på plats och resultatet blir tillfredsställande. Som tack för hjälpen bjuder jag på kaffe i trädgården.

Husbonden kommer hem på kvällen och märker inte att skjulet blivit upplyft på stenarna förrän jag påtalar det. Han har vissa synpunkter på stenarnas placering så han hämtar traktorn och gör några smärre justeringar. Ingenting krånglar för honom under arbetets gång.

Nästa dag är det dags att borra i stålkonstruktionen för att få fast spikreglar längs långsidorna. Jag funderar och mäter och tänker. Jag tar fram de verktyg som krävs. Jag börjar borra. Det visar sig vara en tidsödande process. Armmusklerna skriker i protest mot den felaktiga arbetsställningen. En borr går av. Det visar sig att tumstocken jag mätit med är av och därför kan visa fel längd beroende på från vilket håll man mäter. Hålen har hamnat på olika höjd. Batteriet till den sladdlösa borrmaskinen ger upp. Jag går in och dricker kaffe.

Efter någon timme är både batteriet och armmusklerna fräscha igen och jag fortsätter borrandet. Det är ett himla nötande. Husbonden kommer hem. Han tycker att det behövs tre reglar per långsida, jag har gjort hål för två. Avstånden mellan hålen passar inte för tre reglar. Jag mäter igen, märker ut var hålen ska vara och börjar borra. Igen. Husbonden slår ensilage.

Han kommer så småningom tillbaka och studerar mig ett tag, försvinner för några minuter och kommer tillbaka med en liten burk.

Burken visar sig ha ett magiskt innehåll. Husbonden doppar borren i burkens grumliga vätska och provborrar ett hål. Det är som att sticka en tandpetare i ett smörpaket. Husbonden borrar resterande hål och är klar innan jag hunnit hämta mig.

Det är nu en ny dag och jag ska gå upp på skullen för att släpa ner regelvirke som sedan ska kapas, skarvas och bultas fast i några av det fula skjulets alltför många borrhål.
*

tisdag 28 juli 2009

En tuff brud


Jag känner en tuff brud. En tuff brud i lyxförpackning. En brud att se upp till och ha som förebild.

Hon är en kvinna i sina bästa år med en ljus framtid. Det är henne väl förunnat. Livet har inte alltid varit så varsamt med henne och hon har ibland knäat ordentligt. Men hon har aldrig gått ned helt för räkning, och hon har alltid kommit igen. Hon kanske inte alltid har känt sig så tuff men vi som känner henne vet att tuffheten finns där, även när den inte syns.

Hon är en kvinna med medfödd stil och elegans, hon har en positiv och humoristisk inställning till livet och sprider värme och glädje omkring sig. Hon delar med sig av sina kunskaper och livserfarenheter.

Det har hänt både en och två gånger att hon har retat gallfeber på sina nära och kära men det har säkerligen varit ömsesidigt. Ibland vet hennes tokigheter inga gränser och vad som helst tycks kunna hända runt henne.

Jag tror att hon har varit en vilsen själ och att hon många gånger känt sig ensam trots att hon haft många människor omkring sig. Nu har hon äntligen funnit sin själsfrände. Jag kommer att vara honom evigt tacksam för att han gör henne lycklig och finns där för henne.

Hon betyder så mycket för mig.

Min älskade lilla Mamma.


torsdag 23 juli 2009

INVASION!

Vi är invaderade!

Den lede fi inledde den första invasionsvågen under försommaren. Vi överrumplades något eftersom vi då helt nyligen vidtagit förebyggande åtgärder och viss mobilisering av trupperna. Vi kände därmed en viss tygghet. Detta första anfall klarade vi dock av med bravur även om striderna medförda stora påfrestningar och vissa slitningar inom de egna styrkorna.

Det har nu visat sig att den lede fi använder sig av falskspel. Eftersom vi motat inkräktarna på flykten tog vi för givet att invasionsstyrkorna var satta ur spel och/eller skrämda till reträtt. Detta visade sig vara ett ödesdigert antagande. Den första vågen var ingenting annat än rekognocering av fiendeland.

Häromdagen inleddes således den andra vågen med full styrka där ockupationsstyrkornas starkaste vapen var överraskningsmomentet. Lägg här till fiendens nyvunna kunskap om vår infrastruktur, logistik och kulturella vanor. De första trupperna kom smygande nattetid, för att åtföljas av dödsföraktande kamikazepiloter. De strider i bakhåll, de strider i grupper, de har en outsinlig armé som bara fylls på och aldrig tycks de behöva vila.

Trots våra rasåtskillnader har vi som sanna patrioter kämpat sida vid sida. Tveklöst har vi bistått varandra och gemensamt försvarat vårt hem. Den mänskliga armén har som bulldozers farit fram med sina vapen i högsta hugg. Hundplutonen ägnar sig åt smygande krigföring som åtföljs av häftiga attacker. Kattbataljonen är inte så sammansvetsad men oerhört effektiv på enmansuppdrag. Inget av detta har haft den minsta effekt på inkräktarna.

I stridens hetta visade befälhavaren (läs husbonden) till slut prov på bristande självkontroll. När inga andra medel fanns att tillgå gavs order om brott mot alla internationella konventioner: den kemiska krigföringen inleddes.

Hela vår bostad har nu besprutats med "KILL-IT", bekämpningsmedel mot flugor. För närvarande slickar vi våra sår och njuter av friden i vårt flugfria hem. Men vi har lärt av våra misstag, aldrig mer ska vi nedrusta eller låta oss överraskas! Säkerhetsspaningen ska upprustas, vapenförråden inventeras och trupperna drillas!
*

tisdag 21 juli 2009

DAGS...


*
...att skriva lite igen.

Det har varit några dagar fyllda av allehanda aktiviteter sedan sist.

I fredags var det till exempel dags att flytta dotterns bohag igen. Vi har räknat ut det är femte gången sedan hon flyttade hemifrån för knappt fyra år sedan! Förra gången utkrävde jag ett löfte om att hon skulle förbli på samma adress under överskådlig tid, men nu ett år senare är det alltså dags igen.

Bostaden som skulle tömmas ligger på tredje våningen, det finns ingen hiss och trapphuset ger inte mycket svängrum. Vi var dessutom en samling krymplingar som skulle utföra själva flytten: en med stukad fot, en med en obrukbar arm och en superstark men tillfälligt satt ur spel (=jag).

Möblerna skulle sedan upp på femte våningen på andra sidan staden, men där finns en HISS! Det gick oerhört och förvånandsvärt fort att tömma bilar och släpkärror och istället fylla den nya lägenheten. Tyvärr gick varken sängen eller soffan att på något vis knöla in i hissen. Flyttgruppena enda friska och starka medlemmar bestod av den flyttande dottern och hennes lillebror, det vill säga tonårssonen. Alltså fick de bära. Övriga medlemmar i flyttgruppen tog hissen upp och stod sedan och lyssnade på märkliga stön och gruffanden som i sakta mak närmade sig slutdestinationen.

I lördags var det stor internationell hundutställning och odågan Ricky skulle ställas ut igen. Jag hade i lönndom hoppats på att flytten skulle sätta så svåra spår i min kropp att jag skulle bli tvungen att kalla in en ersättare till själva visningen. Denna ersättare skulle i så fall bli den flyttande dottern, och hon skulle inte kunna säga nej till sin halta och lytta mor efter en hel dags flyttslit. Det var nog första gången i livet som jag i lördags morse med en gnutta besvikelse konstaterade att jag inte hade nämnvärt ont i kroppen hur noga jag än kände efter.

Hundutställningar är egentligen inte riktigt i min smak. Jag känner mig så uttittad. Alla andra ser så världsvana ut och deras hundar travar på som om de aldrig gjort annat. Själv far jag fram som en oformlig, flåsande massa med guppande tuttar och en hund som har uppmärksamheten på allt annat än sin matte. Vi erbjuder både hundcoachar och livsstilscoachar en rejäl utmaning!

Nu är det ju förvisso inte jag som ska bedömas utan hunden. Som tur är så har jag en vacker och stilig hund (vilket knappast är min förtjänst) och jag suger stolt i mig alla fina omdömen han får och låtsas att det till fullo beror på min heroiska insats i utställningsringen. (HA!)

Ricky ligger för övrigt i hårdträning. Jag har lovat både honom och mig själv att han ska startas på jaktprov under hösten och nu börjar det brinna i knutarna om jag ska få till det här med osviklig lydnad. Vet faktiskt inte hur det ska gå till. Somliga försöker trösta mig med att det ger sig med tiden, när han blir två år lugnar han kanske ner sig. I alla fall när han blir tre. Med största sannolikhet när han blir fyra. Men han är ju inte ens 1 1/2 än!

Suck.


*



torsdag 16 juli 2009

Jag och mitt "jag"

*
Vad är jag? Jag menar, var sitter "jaget"?

Är "jag" något ogripbart inom mig? Själen? Men i så fall, om jag slår i en tå och tycker att det gör ont så har ju "jag" egentligen inte gjort illa mig. Kan då "jag" och själen vara samma sak?

Är "jag" allt som finns innanför min hud? Då skulle alla hårstrån tillhöra någon annan och jag anmodar å det kraftigaste den rättmätige ägaren till alla dessa hårstrån att omedelbart omhänderta dem. Stråna på själva huvudsvålen kan jag dock åta mig att fortsätta ta hand om.

Mitt "jag" och jag kommer inte riktigt överens. Vi vill inte riktigt samma saker. "Jag" brukar dessutom medvetet sätta käppar i hjulen för mig. Vill ni ha exempel?

Jag är ute och går i skogen och kommer fram till ett vattenfyllt dike. För att ta mig över utan milsvida omvägar krävs ett ordentligt hopp, vilket jag också bestämmer mig för att genomföra. Så här långt är allt gott och väl. Problemen börjar vid själva ansatsen. När jag närmar mig platsen för själva avhoppet börjar "jag" plötsligt tveka. Snabba överläggningar där "jag" inte kan komma överens med mig själv. Tvärstopp. Fäktande armar för att inte tappa balansen. Jag svär åt mig själv, men vet inte vilket jag som svär åt vilket. Gemensamt studerar vi diket som plötsligt tycks ha blivit åtskilligt bredare och djupare. Det är "jag" som börjar få övertaget i diskussionen. Jag ser mig om efter ett lämpligare övergångsställe utan att finna något. Jag lyckas övertala "jaget" att hoppa och vi gör ett nytt försök. Ingen tvekan den här gången, det blir ett hopp. Det är bara det ett "jag" är så förb-nnat tjurskallig och måste ha sista ordet! Därför har "jag" sagt åt kroppen att bara hoppa halvvägs! Detta märker inte jag förrän vi landat mitt i vattnet och leran, "jaget" och jag.

Det händer ibland att jag ska bära någon liten pryl en löjligt kort sträcka. "Jag" protesterar inte alls utan slumrar i bakhåll. Helt utan förvarning släpper "jag" plötsligt föremålet i fråga så det slår i backen. I bästa fall var det ett robust ting, men "jag" kan vara riktigt lömsk och agera på samma sätt även när det är ömtåliga saker som ska förflyttas.

Ibland när något ska uträttas krävs långa diskussioner för att "jag" ska vara med på noterna. Oftare och oftare går "jag" som segrare ur striden och saker och ting förblir ogjorda. Det händer att "jag" låter mig övertalas och olika verksamheter påbörjas. Men "jag" tycks ganska slö och tröttnar alltför fort.

Min närmaste omgivning tycks oerhört road av alla grodor som hoppar ur min mun. Personligen tycker jag att det är oerhört frustrerande att inte ha kontroll över mitt tal, att talet har tagits i besittning av "jaget". Det kan ibland vara oansenliga felsägningar som nästan kan passera obemärkta, att "jag" till exempel byter ut ordet säng mot släng. Det kan ju tyckas oförargligt och smått roande. Ibland spelar "jag" mig större spratt. Eller vad sägs om den gången då sonens nya glasögon skulle hämtas ut. Med ett glatt och hurtigt leende vänder jag mig mot den väntande expediten med orden: "Jag ska be att få hämta ut min sons nakenkatter."!!!!!

Mitt "jag" kan också få mina ansiktsmuskler att utföra märkliga rörelser. Effekten kan bli groteska grimaser som kan få små barn att under lång tid drömma om monster och elaka häxor.

Så alla ni som kanske möter mig någon gång: Jag är inte drullig eller fumlig, jag är inte ovig eller slö, jag är heller inte ful eller fullständigt okontrollerad. Det är bara "jag" som försöker sabotera för mig. Mitt sanna jag är varm, vänlig och ömsint, vacker, stark, energisk och handlingskraftig.

Ifall ni undrar.

*

måndag 13 juli 2009

Långsamhet

Djurgrindarna är tvättade, gräsmattan klippt, yttertrappen inoljad, tvätten struken och hundarna motionerade. Blommorna har fått vatten, spillvirket är uppkapat och ungtjurarna är utfodrade. Om nu någon skulle drista sig till att tänka: "Det var tusan vilken handlingskraftig kvinna det där måste vara!", så måste jag erkänna att de flesta av dagens sysslor har någon annan än jag utfört, men ändå:

Jag är trött!

Känns skönt att slå sig ner ute i trädgården bland pelargoner och pioner och bara sitta ner en stund. Fridfullt. Rofyllt. Stillsamt. Ett ögonblick av eftertanke och harmoni.

Att få leva långsamt, om än bara för en kort stund.
*

Avklarat!

Så är då den stora koflyttardagen till ända för den här gången. Båda de större kogrupperna är nu flyttade till nya friska betesmarker. Korna är nöjda och husfolket likaså. Det hela passerade utan missöden och det råder en stillsam frid över nejden.

Den älskade dottern har varit här över helgen men har nu återvänt till stadslivet. Idag var vi sex personer runt middagsbordet. Ibland är vi två, ibland är vi tolv. Till hushållet hör fem barn i åldrarna 23, 18,15,13 och 11 år, men husfolket har inga gemensamma barn. Ibland är alla barn här, ibland inga, oftast några. När något av barnen är här brukar det tillkomma en, ett par eller flera kamrater till det ena, det andra eller till flera av barnen. Även husfolket har ett visst socialt umgänge så det kan dyka upp matgäster lite nu och då. Husfolket trivs med detta liv och vill helst ha nära och kära omkring sig. Ibland äter vi i skift eftersom det finns en begränsning för hur många som ryms runt köksbordet.

Diskmaskinen och tvättmaskinen får verkligen göra rätt för sig. Jag brukar säga att tvättmaskinen är en av mina bästa vänner. Om jag bara ids mata den och byta på den så gör den grovgörat åt mig medan jag kan ägna mig åt något annat, förhoppningsvis mycket roligare. Den klagar aldrig, och kräver ingenting, inte ens den allra minsta lilla muta.

Under helgen har jag också lyckats städa fram min symaskin. Den har under en period varit begravd under ett strykberg och att annat berg av kläder som ska lagas. Ett par av byxorna som skulle lagas finns det inte längre något barn som kan ha. På sybordet hittade jag alla möjliga saker som i rimlighetens namn inte har något på ett sybord att göra, eller vad sägs om skiftnyckel, hammare, två tumstockar, en kasse hästböcker, tapetrullar, skruvar, ett pass (dessvärre var det mitt eget), en sil, två handväskor, en hästsko, fotoramar .......

Man skulle nu kunna tro att jag har ett ENORMT stort sybord men så är inte fallet. Det mäter cirka 60 x 100 cm och är ett väldigt vackert gammalt skrivbord som verkligen förtjänar att få synas. Nu är det i alla fall både rensat, rengjort och fullt synligt och förhoppningsvis skall det så förbli.

Har också cyklat en lite längre runda med Ricky för att göra av med åtminstone en del av all hans otroliga energi. Efter cykelturen ägnade vi oss åt lite apporteringsträning och inkallningsövningar. Han skötte sig riktigt bra men det gör han ju så gott som alltid när vi tränar hemma. Problemen uppstår när vi har en massa störningar omkring oss, och det är ju egentligen då det är som viktigast att han lyder. Efter dagens övningar har han i alla fall hållit sig på mattan i dubbel bemärkelse. Tor ligger som vanligt under mattan.

Det här skulle bli ett väldigt kort inlägg men det blev det visst inte. Det är nog bäst att jag slutar.

söndag 12 juli 2009

Ko på rymmen

Fredagen skulle här på gården ägnas åt allehanda utomhussysslor som under en längre tid haft alltför låg prioritet för att bli avklarade. En av dessa sysslor innebar att med högtryckstvättens hjälp rengöra ett större antal djurgrindar som med tiden ska monteras in i vårt nya djurstall som är under uppförande.

En typisk syssla för tonårssonen tänkte jag och motade ut honom. Till min förvåning protesterade han mest för sakens skull. Ytterligare förvånad studerade jag honom i smyg när han under glada visslingar påbörjade arbetet. Visslingarna tystnade dock ganska snart. Lika snart förvandlades sonen till en gyttjebrottare vars glasögon mist sin funktion i takt med lervattenkaskaderna från tvättandet och ett tilltagande regn från ovan.

Plötsligt kom 11-åringen utrusande med andan i halsen och telefonen i handen. En oidentifierad mansröst påkallade via telenätet min uppmärksamhet och meddelade att det stod en ko på vägen! Snabb som vinden, smidig som en katt och oerhört effektiv dirigerade jag gårdens två unga män i olika riktningar så att vi ögonblickligen kunde avsluta våra pågående sysslor för att genast ge oss i kast med den rymmande kon. Den enda som i det här läget var nöjd med situationen var den tvättande tonårssonen, och möjligen den rymmande kon.

Nämnda ko ansåg uppenbarligen att den anvisade betesmarken inte längre tillgodosåg hennes önskemål och inte heller stillade hennes aptit. Lyckligtvis var det bara en ko som var av den åsikten, eller i vart fall bara en som vågade trotsa elstängslet. Resterande flockmedlemmar hade parkerat sig vid leddet mot den intilligande frodiga och hägrande hagen och upplät unisont sina stämmor i en ostämd klagosång.
Vis av erfarenhet efter kalvmotningen häromdagen hade jag nu sett till att vi redan från början var fyra personer. Resolut tog jag kommandot över både folk och fä och mitt föredömliga argerande resulterade i att kon var åter i hagen inom loppet av några mycket korta minuter.

Rymlingen var inte nöjd med den uppkomna situationen. Hon överröstade sina medsystrar i den allt mer intensiva klagosången. Jag lovade att de ska få byta hage imorgon, men det tog de ingen notis om.

fredag 10 juli 2009

Regn, regn, regn


Det här regnandet kan ju få vem som helst att somna, om man inte heter Ricky förstås. Han möblerar om soffkuddarna ungefär två gånger i kvarten och däremellan skakar han tvätten som hänger på tork, och hundkorgen, och soffpläden, och utedynorna, och skorna. Han har provsmakat korvgrytan och testat hur slagtålig min mobil är, tvättat Svantes örongångar, motionerat Sonja och skrämt livet ur en svart strykarkatt som inte hade förstånd nog att klättra upp i ett träd.

Tor har knölat in hallmattan under hallstolen och gömt sig i den. Han tänker inte ens gå ut och morgonkissa. Så fort jag pratar med honom börjar han darra och trycker sig mot golvet. Han tror nog att han inte syns när han gömmer huvudet i mattan.

Förresten så har till och med Ricky fått nog av regnandet. Det har bara hänt en gång förut och då var han bara 8 veckor och med mig på jobbet i skogen en hel dag. Jag fick bära honom under regnjackan. Nu har han mördat kuddar igen, nafsat matte i armhålan, anfallit Tor och agat en dyna. Katterna har flytt till pannrummet.

Jag har varit och motat in en kalv i Sunnansjö efter telefonsamtal och påhälsning från olika ortsbor som kommit körande. Hittade inte regnbyxorna i brådskan så jag gav mig iväg utan dem. DUMT! Fick inte in kalven. Vi travade fram och tillbaka längs vägen i hällregnet, kalven och jag. Korna gapade. Mamma ko gapade mest. Postbilen kom och hade inte vett nog att stanna utan motade bort kalven ytterligare en bit. Då fick jag ringa och väcka tonåringen och bege mig hemåt för att hämta den motvillige sonen. Korna gapade ännu mer när de insåg att jag skulle lämna dem utan att ha fullföljt mitt uppdrag. Under hemfärden riskerade jag både liv och lem eftersom jag åkte i en bil där varken vindrutetorkare eller kupéfläkt fungerar. (Husbonden har min bil till V:ås.) Höll på att krocka med sopbilen vid Strömbergsberg! Jag SÅG den inte!

Arg som ett bi över sakernas tillstånd och det alltmer akuta reparationsbehovet på både det ena och det andra rev jag igång Toyota-pickupen och upptäckte att det var tomt på luft i ena bakhjulet. Trasslade in mig i luftslangen när jag skulle dra ut den på backen för att pumpa. Nästan lika blött inne i Toyotan som utanför. Som tur var möttes jag sedan på verandan av en fullt påklädd son iförd regnjacka, beredd att omedelbart bistå sin mor..

Väl tillbaka i Sunnansjö tog det inte ens en minut att få in kalvkraken i hagen när vi kunde mota från var sitt håll. Korna slutade gapa.

Passade på att kolla övriga betesdjur också. De i Strömbergsberg hade gömt sig under några granar, ovanligt klokt. Korna i Byn gapade nästan lika mycket som de i Sunnansjö. I Byn berodde det på att de vill byta hage. Ett gäng kvigor och Herr Avelstjur modell Medium kom sättande i full karriär när jag stod i hagen och kollade vattenautomaten. Jag var snabbare än tjuren.

Tor låg inrullad som en kåldolme i hallmattan när jag kom hem igen. Han stack ut nosen några centimeter innan han drog in den igen. Han har bara varit ut en gång idag och då fick jag dra ut honom. Han blir sur när Ricky vill busa, själv vill han bara sova. Jag tror inte det är något som helst fel på honom, det är vädret det är fel på. Dessutom har jag börjat misstänka att han är lite åskrädd. Inte så att han går och gömmer sig men han vill väldigt gärna sitta i mitt knä när det åskar.

PREMIÄR!


Till slut har även en styvnackad kvinna som jag fått lov att ge efter. Delar av min omgivning har under en längre tid utövat påtryckningar för att få mig att starta en blogg. Till en början viftade jag bort det som om deras kommentarer var en irriterande fluga. Sedan provade jag att helt ignorera uppmaningarna. När inte det heller fungerade inleddes en fas med intensiva motargument vilka uppenbarligen helt saknade udd.

Alltså sitter jag nu här med en nystartad blogg och undrar vem i hela världen som kan tänkas ha intresse av min vardag. Förutom jag själv förstås. Och den älskade dottern som faktiskt är den som tagit saken i egna händer och startat upp det hela. Kanske kan tonårssonen roas. Eller skämmas så till den milda grad att han helt förnekar sin mor. Min världsbereste bror kanske kan behöva tas ner på jorden genom att läsa om vad som verkligen är viktigt här i livet. Min kära syster kanske tittar in någon gång. Och så pappa förstås (om inte annat så för att han blir tillsagd!). Kära lilla Mamma är alltid intresserad av vad som händer i mitt liv. En och annan bekant kanske kan fås att dra på smilbanden. Men alla dessa, för mig viktiga männsikor, de vet ju redan hur virrig jag är och hur kaotiskt mitt idylliska lantliv kan vara. Vem förutom de redan invigda kan vara intresserad? Jag kanske får tillfälle att återkomma till den frågan.

Framöver ska jag dela med mig av min vardag och mina funderingar. Hur mycket och hur ofta jag kommer att skriva får framtiden utvisa men jag lovar att göra mitt bästa för att underhålla er med glimtar från mitt händelselösa upplevelserika liv.

Lev väl!