tisdag 19 november 2013

Billig hund

Den där hunden som jag skröt så förfärligt om igår, han är för tillfället oerhört billig. Så billig att jag eventuellt betalar för att bli av med honom. Det menar jag naturligtvis inte, men just nu ligger han på så mycket minus att han har ett styvt jobb framför sig om han ska hamna på plus igen. Redan nu, när jag bara skrivit ett par meningar om hur arg jag är på honom, så har det börjat gå över. Han har ju sina ljusa stunder den lilla illbattingen. Ni undrar säkert vad han gjort som väckt sådan ilska.

Hundarna var inne och själv befann jag mig i pannrummet och servade husbondens motorsåg (min har jag redan både servat och trimmat). Plötsligt hördes ett oroväckande brak inifrån huset och jag var självfallet tvungen att gå och kontrollera vad det kunde vara. Jag hade mina aningar för ljudet lät bekant, det lät som när man lägger på locket på stekgrytan, men mycket kraftigare.

I hallen möttes jag av en söndertuggad träslev. Det var bara flisor kvar. På köksgolvet simmade små köttfärskulor i ett enormt hav av sköljvatten som egentligen skulle ha befunnit sig i stekgrytan. Stekgrytan skulle ha befunnit sig på vedspisen. Det gjorde den inte. Den låg på kakelplattorna nedanför vedspisen, mitt i köttfärskulehavet, med ett sönderslaget öra. Strax bredvid låg stekgrytelocket. Med sönderslaget handtag. Under bordet låg en skamsen breton och slickade bort köttfärskulorna från morrhåren. Taxskrället bedyrade sin oskuld med hela sin uppenbarelse.

Det hör till saken att det här är stekgryta nummer två som mattjuven slagit ner i klinkergolvet. ÅH! Dessutom klev jag i smutshavet i rena ilskan och då blev ju inte humöret bättre.

Jag får väl glädja mig åt att varken spisen eller grytan var varm och att Tor tydligen inte befann sig i riskzonen när grytan föll. Eller Ricky själv för den delen. Men jag blir så trött....
*

måndag 18 november 2013

När Tor försvann

Efter att ha tillbringat eftermiddagen på skjutbanan kom vi hem precis när skymningen övergick i kvällsmörker. Jag babblade på om hur roligt det varit att skjuta med den lånade bössan som passade mig så förträffligt. Vi var på gott humör men lite frusna och hungriga och bestämde oss för att äta och värma oss innan vi gick ut för att klara av kvällspasset hos korna. Husbonden skulle ta hand om bössorna och jag skulle ta in hundarna.

Ricky satt förväntansfullt innanför hundgårdsdörren och viftade på svansen, precis som vanligt. Tor syntes inte till, precis som vanligt. Han är lite mörkrädd och vill gärna få sin lilla promenad från hundkojan till grinden upplyst av ficklampan. Jag hade ingen ficklampa med mig och tyckte heller inte att det var så mörkt att det skulle vara nödvändigt. Dessutom hade husbonden hunnit tända ytterbelysningen så det borde vara tillräckligt ledljus även för en lite egensinnig tax. Men det kom ingen tax. Jag började bli lite irriterad och ropade igen. Ricky svansade otåligt runt benen på mig. Det kom ingen tax.

Hundgården är förhållandevis stor och inte på något ställe i den har man överblick över hela ytan samtidigt. Där finns träd, buskar, stenar, håligheter, en liten kulle, plattformer för hundarna att sitta på och så själva hundkojan. Hundkojan är en del av vedboden vars ytterväggar avgränsar ena hörnet av rastgården. Jag gick in i hundgården och sa rakt ut i det tilltagande mörkret att jag varken hade lust eller tid att leka kurragömma. Irritationen steg. Ingen tax. Jag hotade med att han skulle bli ensam kvar i mörkret medan vi andra skulle sitta i stugvärmen och äta gott. Det kom ändå ingen tax. Ricky svansade inte längre runt mig, han svansade mer eller mindre på mig. Ingen tax. Jag låg på knä och försökte se in i hundkojans innersta vrå. Ingen tax. Ricky slickar mig i öronen.

Jag snubblade runt ett varv i hundgården med Ricky i hälarna. Inte någonstans fanns det en liten raggig kropp som satt och kikade under lugg på mig. Irritationen var som bortblåst. Något var fel. Förfärligt fel. Ricky tittade förväntansfullt på mig med en blick som inte bad mig utan snarare tog för givet att jag skulle lösa problemet. Han är själv en problemlösare av stora mått men det finns ju ändå gränser för vad en hund kan klara av. Vi stod och tittade på varandra, Ricky och jag. Tusen tankar for genom mitt huvud.

Ricky, som alltid reagerar blixtsnabbt, är för det mesta väldigt samarbetsvillig. Tor brukar inte göra sig någon brådska även om han tänkt sig att göra mig till viljes. Han ska sträcka på sig först, gäspa stort och kanske klia sig lite. Sen kommer han. Jag brukar då säga åt Ricky att hämta Tor, och det gör han. Snabbt och intensivt. Det är inte säkert att han lyckas få med sig Tor i samma hastighet som han själv håller, men han skyndar i alla fall på proceduren. Ibland hinner han springa flera gånger mellan mig och Tor innan Tor hunnit fram.

Medan jag ropat och letat efter Tor hade Ricky flera gånger visat intresse för vedbodhörnet. Där bakom var det alldeles mörkt eftersom skenet från ytterbelysningen inte nådde dit. Jag gick dit igen och kisade och försökte se in i en ganska djup hålighet som Tor grävt under en sten. Fortfarande ingen tax. Rickys blick sa mig att det kanske började brännas i vår lek om fågel, fisk eller mittemellan. MEN DET FANNS JU INGEN TAX HÄR!

Efter en tilltagande frustration kom min hjärna på att jag skulle säga till Ricky att hämta Tor. Sagt och gjort. Ricky sprang fram till vedboden och slog framtassarna i väggen varpå han vände sig om och tittade glatt på mig. Han trodde att vi lekte. Jättekul, sa jag, men hämta Tor nu. Ricky sprang fram till mig, såg mig rakt i ögonen och rusade sedan rakt mot vedboden och slog framtassarna i väggen igen, ännu högre upp. Ge dig nu, sa jag. Jag leker inte. HÄMTA TOR! Ricky tog full fart, hoppade rakt upp och slog alla fyra tassarna cirka en och en halv meter upp på vedbodväggen.

Frustrationen och oron ökade. Jag konstaterade att Ricky blivit knäpp och att jag haft alltför stor tilltro till hans intelligens och samarbetsförmåga. Det fanns fortfarande ingen tax. Jag var mycket irriterad på mig själv samtidigt som jag gick in för att lämna av den knäppa hunden och hämta en ficklampa.

I skenet av ficklampan gick jag runt flera varv i hundgården och tittade i varje grop och hålighet, i varje buske och till och med uppe i den stora lönnen dit en liten kortbent tax omöjligen skulle kunna ta sig för egen maskin. Vid det här laget var jag säker på att jag skulle hitta en död, eller i vart fall svårt sjuk liten hundkropp. Men det fanns inte ens en sjuk tax. Jag gick ett varv till och kontrollerade om nätet var trasigt. Det var det inte. Någon måste ha stulit honom. Det fanns ju ingen tax! Jag hade luskammat hela hundgården, till och med legat på knä och rotat runt i Tors hemliga och egengrävda gömmor. Han var borta.

Varför skulle någon göra sig besväret med att gå in i hundgården och stjäla bara en hund, och dessutom den som torde vara mest svårfångad? Ricky älskar allt och alla och är alltid snabbt framme vid grinden när någon kommer. Varför skulle någon gjort sig besväret med att stänga in honom igen och dessutom reglat dörren? Det måste vara någon som absolut vill ha en tax, och inte bara en hund.

Jag var både arg och orolig och gråtklumpen i halsen växte och värkte. Jag insåg att jag behövde hjälp och sprang mot utgången men bestämde mig för att först kontrollera nätet igen. I snigelfart gick jag än en gång runt nätet och inte bara tittade på det utan kände på det också. Det var verkligen helt och intakt. Ingenstans fanns ett litet hål stort nog ens för ett marsvin att ta sig igenom. Det fanns heller ingen tax.

Jag började fumla i fickan efter telefonen samtidigt som jag svepte en sista gång med ficklampan. Något blänkte på marken ungefär där Ricky kastat sig mot vedbodväggen. Jag gick närmare, böjde mig ner och lyste in i vad som visade sig vara en mycket liten, diskret, nygrävd och hemlig tunnel in i vedboden. Jag såg ett planteringsrör, en röjsåg och lite byggskivor. Den lilla uslingen hade rymt genom vedboden! Och skottat igen hålet bakom sig så att det knappt syntes från utsidan! Vedboden är INTE hundsäkrad från insidan! En tax tar sig med lätthet ut genom gliporna på framsidan, och vad gör en tax då? Jo den drar till skogs och jagar på egen hand när husse och matte har lämnat hemmet med vapen i hand utan att ta med de två ivriga och tjänstvilliga jaktkamraterna.

Lättad över att Tor sannolikt inte var stulen och heller inte funnen sjuk eller död i hundgården skenade istället oron över var han nu var och vad han gjorde. Hur länge hade han varit borta? Hur långt kunde han ha hunnit? Det var ju mörkt nu! Skulle han bli påkörd? Hade vargen hittat honom? Två hundar har blivit rivna av varg i vårt närområde inom loppet av ett par veckor.

Jag rusade ut ur hundgården och fram till vedbodsdörrarna som jag nästan slet loss från de gamla rostiga gångjärnen. Där inne i mörkret satt en mycket ensam och mycket ynklig tax och blinkade när ljuskäglan träffade honom. När vi hälsat glatt, varmt och hjärtligt på varandra gick vi in i stugvärmen vi också.

Här skulle historien kunna sluta, men jag ägnade resten av kvällen åt att brottas med mycket blandade känslor. En enorm lättnad och glädje över att Tor låg i fåtöljen och snarkade och inte var vare sig försvunnen eller skadad. Stor ödmjukhet och nästan lika stora samvetskval inför Ricky. Jag VET ju att han är smart och ofta försöker kommunicera, det gäller bara att uppmärksamma det och förstå det. Varför tvivlade jag på honom istället för att våga lita på honom? Han kunde knappast ha visat mig tydligare var Tor befann sig. Jag vet inte om det är sunt att dyrka sina hundar, men jag dyrkar verkligen Ricky. Han kan vara en sann plågoande och vi måste hitta på alla möjliga lösningar för att inte ständigt bli överlistade. Han kan fara fram som en furie och ge ett allmänt korkat intryck, men ack så fel det intrycket är! Jag tror att det skulle gå att lära den hunden nästan vad som helst (utom "vacker tass" för det har visat sig fullständigt omöjligt) och han har själv hittat ett sätt att kommunicera med oss. Det gäller bara för oss att vara lyhörda och snabba i reaktionen, för allt Ricky gör går fort. Ge honom en uppgift och han löser den, men kanske inte alltid på det sätt man själv tänkt sig eller önskat.

Han är glad och tillitsfull och tror alla om väl och jag tror att han känner likadant för mig som jag gör för honom. När någon annan säger åt honom att göra något, kollar han alltid med mig om det är OK, bara med en snabb blick och det räcker att jag nickar tillbaka. Är inte jag i närheten är det inte säkert att han bryr sig om att lyda över huvud taget lite beroende på vem som sagt till honom. Jag kan få honom att vända, stanna eller komma genom att vrida på huvudet eller diskret vifta med ett finger. Han kan en massa saker och jag kan få honom att göra så mycket som vi egentligen inte har övat in. Han har bara lärt sig det genom att vara observant och villig att vara till lags. Den enda som ser att jag gjort något tecken är han, och den enda som således märker att han lyder är jag.

Han är ganska hårdhudad och tuff, lättskrämd men orädd. Han tycker det är värt ganska stora mödor för att nå sina mål, i synnerhet om målet går att förtära. Att det kanske gör ont är inget hinder.  Många av er som vet vem Ricky är tror nog att jag blandat ihop begreppen och beskriver en annan hund men ni har bara inte varit tillräckligt uppmärksamma. För det mesta råder ett stort samförstånd oss emellan, även om han ibland är olydig och då tar han gärna igen för alla andra gånger. Framför allt har jag lärt mig i vilka situationer han kan tänkas vara olydig. En del av se situationerna ser jag till att vi inte hamnar i, andra kan jag provocera fram, ytterligare andra har jag ännu inte lyckats få kontroll över. Man lär så länge man lever. Jag undrar vad som rörde sig i hans lilla hundhjärna när jag inte fattade någonting där ute i hundgården.

söndag 23 juni 2013

Sommarbete

Det har varit dåligt med rapporteringen här ett tag. Tiden, lusten och inspirationen infinner sig inte alltid samtidigt. Första omgången ensilage är bärgad och vi har några mellandagar i väntan på ett högtryck som varar tillräckligt länge för att vi ska kunna köra hö.

Korna är sedan en tid ute på sommarbete. De njuter av livet och tillvaron och tycks leva ett tämligen bekymmerslöst liv. Den första tiden på bete är de inte speciellt intresserade av oss när vi kommer för att titta till dem. När de insett att vi inte vill försöka få hem dem igen kommer de på att vi är ganska snälla och att det kan vara roligt att prata lite med oss. Kvigorna kommer ofta råmande i full galopp och möter oss. Det är riktigt rörande. Yoda har i år hjälp av en äldre ko med att hålla ordning på småtjejerna. Hon får jobba hårt för att hålla dem på plats men Yoda kan slappna av i bakgrunden.

Nogge (den nya tjuren) har verkligen gjort sig hemmastadd. När vi släppte ut honom i den stora hagen vid sjön visste han inte till sig av lycka. Korna var aningen skeptiska till att ha fått en ny tjur så de drog till skogs. Nogge hoppade och skuttade och skrapade med frambenen i marken. Sedan skulle han gnida in sig i lera och damm, det har alltid hög prioritet i kornas värld om man varit instängd i en box. Därefter skulle han busa och de enda som fanns att busa med var husbonden och jag eftersom korna övergivit oss. Jag vill inte busa med tjurar så jag klev in i djurkärran och stängde grinden. Utanför stod husbonden och avböjde lugnt men bestämt Nogges inviter till bus och lek. Tråkmånsar, tänkte Nogge och försvann i krumsprång efter korna som tittade fram bakom träden. Sedan dess är han ett med sin flock och tycker att han kommit till paradiset.

Nogge visar prov på ett utmärkt lynne. Han vill gärna bli kliad och gosad med och han närmar sig mycket försiktigt. Sakta och mjukt kommer han med sitt lurviga huvud och stoppar in det under armen på oss och drar ett kärvänligt drag med sin sträva tunga. Husbonden tror att det kanske kan bli en ny Pontiac, och bättre betyg än så kan inte en tjur få. Pontiac var den snällaste, duktigaste och finaste tjur man kan tänka sig och han har en speciell plats i våra hjärtan. I rättvisans namn måste jag också nämna Beppe. Han var bara en hårsmån från Pontiac i förträfflighet och snällhet. Jag tänker ofta på dem båda.

Jag avslutar med en bild på Nogge och några av hans damer. Inte undra på att de är nöjda med tillvaron, eller hur?


måndag 22 april 2013

Traktorkörning igen...

Den stora däckbytardagen är till ända. Samtliga familjemedlemmars fordon har fått sommarkostym igen, och husbonden var i olika hög grad inblandad i samtliga byten. Vinterhjulen förvaras i en byggnad några hundra meter bort och fraktas enkelt och smidigt med hjälp av traktor och skopa.

När sista däcktransporten skulle iväg tyckte jag att det var dags för den av jordbruk ointresserade sonen att provköra traktorn. Han var på gott humör, troligen på grund av det avklarade däckbytet, och hoppade snabbt in i traktorn med mig sittande på det där pyttelilla passagerarsätet jag nämnt tidigare. (Husbonden har för övrigt informerat mig om att det är ett instruktörssäte, så det passar ju bra att ha mig där!) Pedagogiskt och metodiskt instruerade jag sonen i hur traktorn skall framföras och hur lastaren manövreras.

Efter fullföljt uppdrag skulle vi ställa av traktorskopan. Ni som läst tidigare inlägg kanske minns att jag har vissa problem med redskapslåset till lastaren. Husbonden har instruerat mig. Jag skulle nu vidarebefordra instruktionerna till sonen. Det gick inte! Det berodde inte på att sonen inte var mottaglig för information utan snarare på att jag inte visste vilken information jag skulle ge. Vi satt tätt ihopkurade i traktorhytten och stirrade på en pytteliten display med den ena symbolen lustigare än den andra. Vi provade alla möjliga knapptryckningar men redskapslåset rörde sig som vanligt inte ur fläcken. Jag vägrade ringa till husbonden. Vi stängde av traktorn och gick in i köket och fikade istället.

Korna skulle så småningom ha mat. Husbonden satte sig i traktorn för att köra fram ensilagebuntar. Jag stod och småpratade med korna medan jag väntade. Husbonden kom tillbaka. Utan ensilagebal. Traktordörren öppnades. Det brukar betyda att han vill säga mig något.

-Hrm, harklade han sig. Ändrade du några inställningar till lastaren igår?
-Nej, svarade jag snabbt, men fick lov att tillägga:
-Inte vad jag vet i alla fall.

Jag satte mig återigen på det lilla, lilla instruktörssätet (!) och trängdes sedan med husbonden över den lilla, lilla displayen och bläddrade i instruktionsboken. Länge satt vi så utan att lastarens alla funktioner fungerade. Efter en god stund gick det att genomföra utfodringen men lastarfunktionerna fungerade inte som de normalt gör. Medan jag öppnade och stängde grindar för att släppa ut och in olika djur satt husbonden tyst försjunken över displayen och instruktionsboken. Till slut hade han lyckats få det att fungera.

Jag ska nog låta redskapslåset vara i framtiden. Eller så ska jag åka ut och byta redskap i flera timmar bara för saken skull. Tills jag har arbetat upp ett muskelminne i fingrarna så jag kan göra det både framlänges och baklänges och i sömnen om det skulle behövas.

torsdag 4 april 2013

Ny avelstjur

Måste visa en bild på en mycket motvillig fotomodell. Det är vår nya fina avelstjur Galtås Nougat som precis kommit hem till oss. Vi köpte honom på tjurauktionen på prövningsstationen i Gunnarp. (Den händelserika resan förtjänar ett eget inlägg!) Nougat är drygt ett år gammal och ska förhoppningsvis bo hos oss under många år.
Galtås Nougat

onsdag 13 mars 2013

Professor Tor

Tor Tax har många sidor. Det här är en av dem.



Han är också en soldyrkare av stora mått. Båda hundarna tillbringar gärna förmiddagarna på verandan där de kan lapa sol. Ricky lägger sig oftast på soffan som står där. Tor letar solfläckar. Igår fanns det bara en enda solfläck kvar, och det var på byrån. Eftersom det står en korgstol alldeles bredvid klarar även en kortbent tax att kravla sig upp. Det blev lite trångt, men det gick.


måndag 11 mars 2013

Viltrapport

Det är gott om vilt här.

Vid fågelbordet ser vi de traditionella "fågelbordsfåglarna". På foderborden och gårdsplanen huserar hararna, och kajorna är precis överallt (usch!). Ströbädden rymmer både kor och sparvar och en och annan mus. Korparna cirkulerar över grantopparna, älgarna visar sig stundom vid skogskanten, rådjuren är gärna i trädgården och räven strövar över åkrarna. Trevligt. Mysigt. Idylliskt.

I onsdags sågs ett lodjur passera genom byn. Det händer lite då och då och stör inte nämnvärt. I torsdags var vildsvinen ända fram till kohagen. Vi såg inte själva svinen men spåren och oredan de lämnat efter sig. I lördags var vargen här igen. Det känns inte alls bra. Varje gång vi går ut till korna knyter det sig i magen av oro för vad vi ska hitta. Är alla kalvar kvar? Än så länge är de det och vi får hoppas att vargen inte tycker det är mödan värt att ge sig in i en strid med korna. Snart vaknar björnen. Det var länge sedan jag vågade släppa hundarna lösa i skogen.

Livet på landet har förändrats.

lördag 2 mars 2013

Årets första kalv!

Så kom hon till slut, årets första kalv. En pigg och söt liten kvigkalv som snabbt var uppe på benen för att få i sig den livsviktiga råmjölken. Mamma är erfaren och rutinerad och pysslar om sitt lilla flickebarn. Hon låter även oss pyssla och gosa med den lilla.
Mammas mjölk är bäst!

torsdag 21 februari 2013

Tillfrisknande?

Under de senaste dagarna av sjukdom har en hel del sysslor fått stryka på foten. Orken har knappt räckt till det absolut nödvändiga, och allra längst ner på prioriteringslistan hamnar städning av hemmet. Således hopar sig högar av pälsrester från allehanda djurslag på alla möjliga ställen i huset. Skygglappar på!

På hallgolvet, strax utanför toalettdörren, uppenbarade sig plötsligt ett mycket fult skräp. Brunaktigt, bananformat, centimeterlångt och mycket fult. Det låg kvar varje gång jag passerade. Irritationen växte för varje gång jag såg det. Det måste också vara lite tyngd i skräpet eftersom det låg kvar på samma ställe hela tiden trots att både folk och fä passerat åtskilliga gånger. Svischandet från husfolket har sannerligen inte kunnat flytta många skräp, vi har mest hasat oss fram. Däremot har det stundtals blåst orkanvindar runt tassarna på de fyrbenta familjemedlemmarna i deras jakt på varandra. Skräpet låg ändå kvar.

Trots en tilltagande frustration över det förskräckligt fula skräpet kunde jag inte uppbringa kraft nog att böja mig ner och plocka upp det. (Det är ibland väldigt långt ner till golvet.) De andra familjemedlemmarna var antingen lika sjuka som jag eller utrustade med ett större överseende med skräp på golvet, för ingen plockade upp det allt fulare skräpet. Efter ett par dagar tillkom det ett ännu större och fulare skräp! Ett större, dammigare och skräpigare skräp. Varje gång jag gick förbi sneglade jag på de två skräpen som ingen  plockade upp. Irritationen steg. Avståndet till golvet tycktes växa. Irritationen steg ytterligare.

Igår plockade jag upp skräpen! BÅDA TVÅ! Så jag antar att jag håller på att tillfriskna...

fredag 15 februari 2013

Sjukstuga

Det är rena rama sjukstugan här. Det stönas och ojas och snörvlas lite var stans i huset. En del sysslor måste dessvärre skötas hur krassliga husfolket än är. Korna har inte mycket förståelse för att vi inte riktigt är i form. Inte katterna heller, men de är ju förhållandevis lättskötta. Det gäller bara att hålla matskålen fylld och öppna dörren någon gång ibland.

Tor Tax är sympatisjuk. Han njuter när någon intar ryggläge och är snabbt på plats för att hålla värmen och sova sig frisk. På Ricky däremot märks det att han har haft för lite att göra i några dagar. Igår fick han i alla fall ägna sig åt lite apportering av kaja igen. Det var jag som tröttnade först och som fortast möjligt ville in i stugvärmen och VM-soffan. (Lite tur ska man ju ha, det känns lite lättare att vara sjuk om man kan kombinera tillfrisknandet med spännande och dramatiska medaljdueller.)

Just nu är det nog mest synd om husbonden. Han har precis börjat sitt insjuknande. Själv har jag hållit på i några dagar. Sonen har vi inte sett mycket av de senaste dagarna, han har egen sjuksal på övervåningen. Idag var han i alla fall så pass pigg att han orkade lämna hemmet en kort stund.

Nu ska vi jobba vidare på att mota iväg baskiluskerna, och hoppas att vi slipper dem en lång tid framöver.
*


torsdag 31 januari 2013

Ny traktor

Husbonden har införskaffat en alldeles ny traktor, en Fendt 312 Vario (den har säkert en massa andra fina beteckningar också men det har jag i så fall glömt). Jag har tyckt väldigt bra om den "gamla" för den är så lättkörd och snäll att ha att göra med. Lätt att förstå sig på och aldrig något krångel. Husbonden har försökt förklara för mig hur enastående lättmanövrerad den nya skulle vara och hur många finesser den har. Det är just det där med alla finesser som gjort mig lite tveksam. Finesser är jättebra. Om man vet vad man håller på med.

Att köpa en helt ny traktor tar sin rundliga tid. Det ska funderas och förhandlas och extrautrustas. Sedan ska papper skrivas, ägarbyten göras, traktorn anlända till närmaste verkstad för att utrustas och leveransservas. Husbonden visade prov på ett oväntat stort tålamod. Själv frågade jag varje dag när traktorn egentligen skulle komma hem, jag som tyckte att den "gamla" dög bra.

Så småningom anlände nyförvärvet. Jag provkörde redan första kvällen, med husbonden sittande på det pyttelilla passagerarsätet. Han pratade hela tiden om alla finesser och visade mig knappar och displayer och rattar och spakar. Jag hade fullt sjå att hålla traktorn mitt på vägen i någorlunda jämn hastighet.

Efter ytterligare några dagar var husbonden fullt upptagen med annat och då tog jag chansen! Jag körde ut ensilage till korna med den nya traktorn. Det passade ju bra nu när jag fick hålla på för mig själv och det bästa av allt var att halmrivaren var frånkopplad och stod parkerad inne på logen. Det behövs inte lika mycket vingelmån om det bara är själva traktorn som ska framföras.

Jag hade stängt in korna så jag skulle få vara ifred runt foderhäckarna. Jag hade också startat och kört fram traktorn till ensilagebalarna - det gick väldigt smidigt, den är verkligen lättkörd. Sedan blev jag sittande i flera minuter medan jag försökte klura ut hur man hanterar lastaren. På den gamla traktorn kan jag. Jag lyckades hissa lastaren både upp och ner, jag lyckade också tilta den både upp och ner. Däremot lyckades jag inte få balgripen att öppna sig. Jag provade alla möjliga och omöjliga kombinationer av spakrörelser och knapptryckningar. Det MÅSTE ju gå att räkna ut! Det gjorde det inte. Till slut var jag tvungen att krypa till korset och ringa till husbonden. Han förklarade lugnt att det sitter ytterligare några knappar på baksidan av fästet till joysticken. Jag muttrade för mig själv om idiotiska placeringar och avslutade samtalet.

Efter att ha hittat de hemliga knapparna blev foderhäckarna fyllda och jag utfodrade ungdjuren av bara farten. Traktorn är verkligen löjligt lättkörd, och de små väl dolda knapparna gjorde arbetet med lastaren väldigt lätt att utföra. Jag körde omkring bland byggnader och djur som om jag aldrig gjort annat (?) och om någon sett mig skulle personen i fråga blivit djupt imponerad..... Det tog visserligen tre gånger så lång tid som det gör för husbonden och ungdjuren skrek i högan sky medan jag halkade omkring på isen, men ändå!

När det inte fanns fler djur som behövde matas med hjälp av traktorn kom jag på att det var hög tid att skrapa gångarna rena från dynga. Husbonden var fortfarande upptagen. Balgripen behövde bytas ut mot en rejäl skopa - en skopa är nämligen ett betydligt bättre redskap för dyngskrapning än vad en balgrip är.

Lastaren har ett redskapslås som ska förhindra att man råkar tappa redskapet man har fäst i lastaren. På den "gamla" traktorn hade jag vissa problem med redskapslåset, men på den här nya traktorn skulle ju allt vara så enkelt och fullt av finesser. Finesser är som sagt bra. Om man vet vad man håller på med. Trots åtskilliga minuters tänkande, ytterligare försök med spak- och knappkombinationer och ett idogt letande efter ytterligare dolda knappar rörde sig inte redskapslåset ur fläcken. Det är minsann ingen risk att man tappar  något här! Jag nödgades ringa husbonden igen. Den här gången kom han ut och visade mig mystiska symboler på en liten display och knappar som skulle tryckas in i en viss ordning. Jag kommer ha problem med redskapslåset på den här traktorn också.

Husbonden placerade sig ännu en gång på det pyttelilla passagerarsätet och instruerade mig i dyngskrapningens ädla konst efter att först ha skiftat redskapen. Jag körde mitt i skrapgången, med en meter till godo på båda sidor av traktorn. Jag tippade av dyngan på därför avsedd plats. Sedan skulle jag backa hela vägen tillbaka, fortfarande med en hel meter till godo på båda sidor av traktorn. Jag har aldrig riktigt lärt mig det där med att backa och enbart titta i backspeglarna. Jag vill helst vända mig om och se allt från "rätt" håll. Det går bra om man inte ska backa så långt. Två meters vingelmån var inte nog. Jag backade som en slingrande orm och var farligt nära stolparna på både höger och vänster sida, fast inte samtidigt förstås. När vi till slut befann oss i början av skrapgången igen bytte vi plats. Husbonden fick avsluta skrapningen.

Efteråt fick jag en genomgång av hur halmrivaren först kopplas på och sedan manövreras. Nu kan jag nog klara att sprida ut halmen, men att få fast rivareländet på traktorn är en helt annan femma. Slangar och sladdar och kopplingar och kulor och tryckstänger som ska vara på precis rätt ställe av olika självklara anledningar som inte går att komma ihåg.

Husbonden har smyckat sin nya fina traktor med en liten virkad kopia, som han för övrigt fått av mig.