Relationsproblem

Relationsproblem är inte att leka med. De leder lätt till att man tappar omdömet och i värsta fall reagerar primitivt och inte speciellt sofistikerat. Man kanske säger saker som man egentligen inte menar, men som kan såra djupt. Man kanske blir helt eller halvt förblindad och bara ser negativa saker hos den andra parten. Det gäller att försöka lyssna, läsa in, sansa sig och tänka efter före. Det viktigaste är kanske att försöka komma ihåg att man inte är ofelbar själv.

Vi har nog alla haft relationsproblem på något sätt. Jag har ett stort och djupgående som pågår just nu. Jag har verkligen försökt olika metoder för att  närma mig och förstå min antagonist. Ja, det har gått så långt att vi har blivit antagonister. Husbonden och jag är överens om hur problemet ska lösas men vi har olika skäl och argument, men resultatet blir det samma.

Jag och Herr Avelstjur modell Medium kommer inte överens på några villkors vis. Jag har försökt i flera år men det går helt enkelt inte att komma överens med honom. Han är stroppig, överlägsen, maktgalen och oberäknelig. Det stör mig otroligt mycket att han och husbonden kommer överens. De kanske inte älskar varandra direkt men de har en slags outtalad respekt för varandra och har ingått vapenvila.



Jag har aldrig varit elak mot Medium. Jag har inte medvetet behandlat honom annorlunda jämfört med de andra. Kanske är han avundsjuk för att jag gosar med de andra och inte med honom, men han inbjuder inte till gos. Jag matar honom varje dag och då står han lugnt och väntar. Försöker jag närma mig utan mat blänger han misstänksamt. Han kan ruska lite på huvudet och kanske fnysa fram en varning. Igår markerade han att jag kommit för nära men han använde sig av fula metoder. Han kom sakta fram och såg riktigt vänskaplig ut men sedan dängde han huvudet i väggen precis framför mig och gick fisförnämt därifrån. Jag hoppade både högt och baklänges. Så nu har jag tröttnat.

Jag tänker inte försöka fjäska något mer. Det verkar vara helt lönlöst. Kanske kan han inte förlåta mig för att jag en gång råkade säga att jag inte tycker om honom. Jag tänkte mig inte för utan undslapp mig kommentaren när han var inom hörhåll. Jag har inte bett om ursäkt heller, så det kanske inte är så konstigt att han inte tycker om mig. Han ska bort från gården. Det är vi överens om, husbonden och jag.

Om mina motiv är huvudsakligen känslomässiga så är husbondens rent sakliga. Medium är inköpt för att användas till betäckning av kvigor. Han har goda genetsika egenskaper för att efterlämna sig lite mindre kalvar och lätta kalvningar, sämre egenskaper för tillväxt. (Därför kommer han själv aldrig att bli som Jättestor till exempel.) Nu har Medium funnits så länge på gården att han är släkt med alla kvigkalvar som föds och han kan därför inte användas till att betäcka dem.

Hans uppdrag är slutfört och till våren föds hans sista kalvar. De två nya Herrarna får ta vid. De är för övrigt extremt sociala även med mig, och har mycket goda egenskaper för både lätta kalvningar och hög tillväxt. Nu får vi bara hoppas att de gjort sitt jobb i sommar och att alla kor och kvigor är dräktiga. Vi ser med spänning fram emot dräktighetsundersökningarna.
*

Halmkörning

Att vara bondmora innnbär att man får rycka in lite var stans där arbetskraft behövs. Att stränga halm till exempel. Det hör inte till de mest avancerade sysslorna, att kunna manövrera traktorn samt ha kontroll över två spakar räcker bra. Den ena spaken får snurr på hela maskineriet, den andra höjer och sänker redskapet som sprätter runt halmen. Inga problem alltså. Det är dock viktigt att man inte färdas på vägarna med redskapets grind utfälld. Den sticker nämligen ut en god bit bredvid traktorn, mot mötande trafik, och kan orsaka allehanda skador på medtrafikanter och deras fordon. (En bekant gjorde en gång det misstaget och repade sin grannes bil riktigt fult trots att grannen valde att köra ända ner i diket!)

Eftersom husbonden för närvarande har hyrt ut sig själv och sina muskler föll det på min lott att stränga halmen. Åkrarna ligger åtskilliga kilometer från gården så det krävdes transport på landsvägen. Jag kom ihåg att kontrollera att grinden var infälld. Bra jobbat! Varje gång jag fick möte tittade jag noga i backspeglarna för jag hade en känsla av att redskapet, och den vidhäftade grinden, slängde oväntat mycket. Inte oroande mycket, men som sagt mer än väntat. Allt gick trots allt väl och jag stannade så småning om på den första åkern och gick ut för att fälla ner grinden.

Hoppsan! Aj, aj, aj!

Redskapet bärs i traktorns hydraularmar och ska under transport vara upphissat. Först vid arbete sänks det ned och roterar med en massa pinnar som sprätter runt halmen (eller höet eller ensilaget eller vad det nu är som ska vändas). Det rullar då på små hjul, som är menade som någon sorts stödhjul under arbetets gång. De är inte till för att bogsera redskapet med. Men det hade jag gjort. Hela vägen. Med redskapet sänkt så mycket det bara gick. Efter noggrann inspektion kunde jag lyckligtvis konstatera att allt verkade vara intakt. Någon enstaka liten pinne saknades visserligen, men det är sådant som ändå ramlar bort någon gång ibland och inte skulle kräva att jag behövde avslöja min fadäs. Jag bestämde mig omgående för att aldrig någonsin erkänna vad jag gjort. Inte för någon.

Jag lyckades efter visst besvär lossa sprinten som håller grinden upplyftad. Sedan skulle sprinten in i ett annat hål när grinden var i arbetsläge. Jag vickade och lyfte och bankade och slog och började efter ett tag att både svettas och säga fula ord. Varför hade jag till exempel en ljusbeige kofta på mig? Och lågskor? Borde jag inte veta bättre? Och VAR var husbondens muskler? För att inte tala om hans rutin, erfarenhet och allehanda små hemligheter om hur alla dessa sprintar och redskap ska hanteras? Varför är jag inte ett litet våp och vägrar befatta mig med allt som är smutsigt och / eller brummar starkare än en syrsa?

Till slut var jag tvungen att krypa till korset och ringa husbonden. Eftersom jag är den jag är och inte lyckas förändra det hur jag än försöker så hörde jag mig själv börja samtalet med att berätta om dittransporten av redskapet. Jag fick ett otydligt mummel till svar och rapporterade snabbt att allt verkade vara helt. Först när samtalet skulle avslutas erinrade jag mig mitt egentligen ärende. Det visade sig att det inte var lönt att ens försöka få in sprinten i hålet. Hålet och sprinten passar helt enkelt inte ihop, husbonden hade inte tänkt på att berätta det. Eller så trodde han inte att jag skulle vara så noga. Eller att jag skulle förstå att det inte behövdes.

Halmen blev vänd utan vidare missöden och jag kom till och med ihåg att fälla upp grinden när jag skulle ut på landsvägen igen. Jag jobbar nu hårt på att bli ett våp.
*

Excentrisk tax

Jag bestämde mig för att städa igen, i tid, och lite snabbt, innan jag ska ut och lite snabbt stränga halm, innan åkaren kommer och hämtar ett berg med LP-skålar som ska vidare till köparen. Sedan är det tänkt att jag ska trotsa min oförnuftiga höjdrädsla och hissa upp mig själv i saxliften för att måla på omåttligt höga höjder.

Ricky brukar följa mina förehavanden med dammsugaren för att kontrollera att jag inte fuskar. Ibland lägger han saker framför dammsugaren för att se om de försvinner. Tor brukar smyga undan och hålla sig i andra rum än där dammsugaren befinner sig.

Jag började i TV-rummet. Ricky smög försiktigt bakom mig och kikade ibland fram bakom mina ben. Tor låg kvar på mattan under soffbordet trots att dammsugarmunstycket redan befann sig på mattkanten. Märkligt. Han låg mellan en soffkudde och en pläd som jag bara minuterna innan lagt fint i soffan. Ricky var den här gången oskyldig till nerdragandet av mysattiraljer eftersom han hela varit med mig och inspekterat vattnandet av blommor. Tor brukar inte dra ner saker på golvet. Märkligt.

Han flyttar sig väl, tänkte jag och förde munstycket med hastiga rörelser över mattan, allt närmare taxen och mysattiraljerna. Plötsligt ekade ett mycket högljutt taxskall genom rummet. Vad i hela fridens da´r? Jag ignorerade taxskrället och fortsatte mina förehavanden med dammsugaren, men avbryts av täta skall i ett intensivt crescendo. När jag böjde mig ner och kikade på den skyldige under bordet såg jag hur han samtidigt som han stormskällde liksom hoppade med hela kroppen utan att släppa dammsugarmunstycket med blicken. Vad har det tagit åt hundskrället?

Jag trätte på honom med sträng röst och plockade upp kudden och pläden i en ilsken rörelse. Där under hittade jag hans hemliga skatt. Det var alltså den han vaktade, och som fick honom att trotsa dammsugaren. Han hade kräkts.


Tor är som jag tidigare berättat mycket speciell på många sätt och vis. En av hans små egenheter är att han alltid måste städa undan efter sig om han har råkat smutsa ner. Alltså måste kräkset gömmas. Inte minst för att Ricky annars kommer och äter upp det. Jag kunde inte låta bli att skratta åt kräksvaktaren och han blängde på mig med en förnärmad blick och lommade iväg. (Nu var det ju ofarligt att lämna skatten eftersom matte hittat den.) Ricky stod förväntansfullt och slickade sig om munnen och viftade på svansen.

Kudden och pläden åkte i tvätten och äcklet skulle torkas upp, det var turligt nog inte så särskilt mycket. Jag upptäckte då att mattan var märkligt bulig och knölig och när jag lyfte på den insåg jag att det jag hittat uppepå mattan bara var som toppen på ett isberg. Det låg mängder av undangömt och tillplattat kräks UNDER mattan. Tor satt under ett skåp och blängde, Rickys svans gick som en propeller i turbofart. Han visade med hela sitt kroppsspråk att han villigt erbjöd sina tjänster när det gällde att ta reda på äcklet (eller godiset beroende på vem man frågar).

Jag avböjde givetvis hans erbjudande även om det skulle ha varit väldigt skönt att bara råka lämna rummet  en liten stund och därmed slippa omaket.
*