Vinterkörning

Nu när vintern och minusgraderna kommit på allvar har vi fått en bana plogad på sjöisen. På kvällarna kan vi ofta höra motordån nerifrån sjön, från det ena fordonet häftigare än det andra. Husbonden har tagit några varv med yngste sonen lite då och då. Hans kör en gammal trött dieselbil, men det går det också.

Härom dagen lyckades jag med list få med mig den nyblivna artonåringen ut på isen. Han har tidigare vägrat styvnackat. Första varvet gick lugnt och försiktigt. Han provade att bromsa hårt, gasa häftigt och vrida snabbt och mycket på ratten och fick se hur bilen reagerade på det. Mycket nyttigt! Andra varvet gick lite snabbare och mungiporna hissades upp avsevärt. Så småningom utökades sällskapet med ytterligare en bil, en fyrhjuling, en husbonde, en tonåring och två hundar.

Medan mörkret föll avverkades åtskilliga varv med olika fordon och olika förare. Stämningen var på topp, framför allt hos de båda ynglingarna som allt mer sladdande tog sig runt banan. Tor Tax var mindre nöjd med att stå på strandkanten. Han hoppade upp på fyrhjulingen, som ju är hans älsklingsfordon, och krävde att bli skjutsad. Husbonden förbarmade sig över honom och körde honom försiktigt ett varv runt banan. Tor ylade av lycka, med öronen och den fjolliga mustaschen fladdrande i vinddraget. Ricky var lika lycklig han. Han fick ju passa elden och övervaka korvgrillningen tillsammans med mig. (Ok, jag erkänner direkt! Han fick smaka korv!)




Det här är inte vi, men de har säkert lika roligt!

 När Tor kommit tillbaka från sitt ärevarv var han lite kall. Vi stoppade in honom i en av bilarna och där satt han och värmde sig och kikade på oss genom vindrutan medan vi trängdes runt brasan och mumsade i oss korv med bröd. (Han fick en korvsnutt han också.)

Lite kalla och trötta men nöjda med kvällen for vi sedan hem och kröp in i stugvärmen. Jag hoppas vi hinner med fler kvällar som den här. Det är sådana här minnen man ska sitta och le åt på ålderdomshemmet, om en si så där 50 år. Jag samlar på sådana minnen, och har faktiskt hunnit samla på mig en ansenlig mängd.
*

18 år!

Sonen fyller 18 år idag! Tänk vad tiden går! Jag tycker att det var alldeles nyss som han satt i mitt knä och pillade på min haka och tyckte att mamma var det bästa som fanns i hela världen. Han tycker nog för all del om mig idag också, men han har insett att även mamma har sina brister, trots idoga försök från min sida att bevisa motsatsen.

Jag skulle kunna mata er med alla möjliga anekdoter från hans uppväxt men han kanske måste bli ännu äldre för att se det roliga i att läsa det här.

MÅNGA STORA OCH VARMA MAMMAKRAMAR PÅ ARTONÅRSDAGEN!

Du kommer alltid vara min lilla pojke, hur stor och gammal du än blir!

*

Pannrummet

Vårt pannrum är en stor avstjälpningsyta. Det är inte färdigbyggt och under tiden som det bara är ett tomt skal med en vedpanna i ena hörnet har det fått fungera som förråd, verkstad, målarstuga, soptipp och allmän förvaring. Riktigt praktiskt när man städar undan en massa grejer som man inte vet var man ska göra av.

Bristningsgränsen har uppnåtts ett flertal gånger och pannrummet har grovröjts för att sedan börjat fyllas igen. Ännu en gång har vi börjat röja och rensa. Husbonden och jag höll på hela dagen igår och fastän bilar och släpkärror fyllts med sopor och annat så är det MASSOR kvar. Var ska allt vara någonstans? Måste vi ha alla dessa grejer? Om det någonsin ska bli färdigbyggt måste det ju tömmas så det GÅR att bygga. Jag vet faktiskt inte hur det ska gå till.

För att ytterligare försvåra färdigställandet så kan vi inte bestämma hur vi ska ha det. Ursprungsritningarna har vi redan förkastat. Vi funderar och mäter och resonerar och kommer på alla möjliga lösningar men kan inte bestämma oss. Kanske får någon annan komma hit och bestämma åt oss, men det kommer vi antagligen inte heller vara nöjda med.

Nåväl. Först och främst måste det röjas färdigt och det återstår en hel del. Lite mer svängrum har vi i alla fall lyckats åstadkomma, och vi har hittat lite saker som vi tidigare letat efter men inte kunnat finna. Julgransbelysningen för utomhusbruk till exempel, (kanske kan jag hålla ordning på den till nästa jul) och en hel hög med skor i olika storlekar och förslitningsgrad.
*

Pinsamt

Jag stannade till på ortens bensinstation på väg hem en kväll i decembermörkret. Jag skulle inte tanka så jag körde upp bilen ganska nära dörrarna och satt kvar en stund, inbegripen i ett telefonsamtal om något jag nu glömt. Jag var trött och ville hem så snart som  möjligt. När telefonsamtalet var avslutat lämnade jag bilen och gick in på stationen. Det var några fler kunder därinne och jag befann mig längst in i lokalen när en kvinna kom hastande in genom dörren.

-Vem är det som har en mörkblå Audi? ropade hon till alla och ingen.

Ingen svarade. Inte jag heller. Jag har ju ingen mörkblå Audi. Jag har en mörkgrön Passat.

-En kombi? fortsatte kvinnan.

Efter några sekunder började min hjärna inse att det kanske trots allt var jag som borde svara. Jag har ju en kombi. Hon kanske tog fel på bilmärke, Audi och Passat är ju inte helt olika varandra. Dessutom var det mörkt ute så min gröna bil kanske såg blå ut.

Jag började snegla ut genom dörren för att försöka få syn på min bil. Jag såg den inte. Märkligt.

- Den kom rullande nerför backen och krockade nästan med mig när jag kom, fortsatte kvinnan.

Jag tittade ut igen. Min bil stod inte där jag lämnat den. Den stod nere vid infarten, på snedden, fint parkerad mot en lyktstolpe. Jag störtade ut med bultande hjärta och pionröda kinder (som ingen såg eftersom jag var ensam ute i mörkret). En snabb kontroll visade att det inte uppstått några skador på bilen så jag körde upp den igen, kontrollerade fyrtioelva gånger att jag hade både växel och handbroms i (som jag ju ALLTID har) och gick in på macken igen. Jag gjorde mina inköp och svamlade osammanhängande och ursäktande om hur det kunde ha gått till och sedan åkte jag hem.

Hela kvällen hade jag ångest över vad som skulle kunnat hända.Tänk om bilen rullat in i kvinnans bil. Tänk om den missat lyktstolpen och fortsatt ut på genomfartsvägen! Det allra värsta som kunnat hända vore att den rullat på någon fotgängare. Jag vet faktiskt inte hur jag skulle ha hanterat det.

Det tog några dagar innan jag kom körande förbi macken nästa gång. Då fick jag se det. Lyktstolpen var illa skadad. Den lutade så kraftigt att den hängde ut över trottoaren! Inte kunde väl ytterligare någon ha kört in i den sedan jag var där senast? Jag körde tillbaka, parkerade på samma ställe, la i växel och drog hårt i handbromsen. Sedan gick jag in på macken. Jag hade tur, för föreståndaren var där i egen hög person. En av de anställda erbjöd sin hjälp men jag bad att få prata med chefen. Både den anställde och chefen såg frågande och en aning oroade ut innan jag lyckats få ur mig mitt ärende.

Jag erkände min fadäs och min klumpighet och förklarade att jag inte förrän nu, när jag skulle åka förbi, upptäckt att lyktstolpen stod och lutade. Jag hade varit alltför upptagen av att skämmas och oroa mig över vad som skulle ha kunnat hända. Det visade sig att den som tjänstgjort kvällen jag lät min bil göra mig till åtlöje tagit mitt registreringsnummer. De hade tänkt kontrollera vems bil det var men det hade inte blivit av ännu. Gulp! Jag lämnade mitt telefonnummer och skulle senare få information om vilka efterräkningar jag hade att vänta mig. Både stationschefen och den anställde var vänliga och slätade över händelsen en smula så att jag kände mig lite bättre till mods när jag gick därifrån. De berättade också att det händer lite då och då att bilar rullar ner och ända ut på vägen. (Jag var tydligen den första att lyckas träffa lyktstolpen.) Det var  fruktansvärt pinsamt och ännu mer onödigt.

Någon vecka senare när jag passerade höll två män på att luta tillbaka lyktstolpen och den står nu lika rakt och fint som de andra stolparna. Jag har ännu inte hört något ifrån föreståndare trots att jag varit in och tankat och handlat flera gånger, även när föreståndaren själv varit där. I början fick jag verkligen anstränga mig för att inte undvika att gå in dit. Jag har inte själv tagit upp ämnet och frågat hur det blir och tror inte att jag tänker göra det heller. Försöker intala mig att stolpen måste ha haft ett oerhört undermåligt fundament.
*

Kyla

Då smällde det till och blev kallt även den här vintern. Vi stirrade klentroget på termometrarna i morse men alla visade samma ska: KALLT! Det är ändå ingenting jämfört med förra vintern, och absolut ingenting jämfört med det nya rekordet på -43 grader någonstans i nordligaste Sverige. Hu! Brr!

Vi tände vedspisen i köket och kunde ganska snart både höra det trevliga knastret och sprakandet och känna värmen sprida sig. På första parkett ligger som vanligt Tor.

Ena vattenkoppen ute hos djuren hade frusit ihop men den tappre husbonden fick med hjälpa av en varmluftspistol fart på vattnet igen. Dessvärre verkar ingen av korna intresserad av att dricka någonting. Det är annars det bästa sättet att hålla fart på vattenkopparna när omformarna inte riktigt orkar med kylan.

Trots febrilt letande har vi inte lyckats hitta motorvärmarsladden till min bil. Börjar fundera på om jag någonsin haft någon till den här bilen. Fyra stycken av fel fabrikat har vi fått fram, men det hjälper föga. Tack och lov för en snäll och lättstartad bil!

Tor protesterade ljudligt efter några minuters promenad. Han vägrade ha tassarna i marken, vilket kan bli lite svårt när man har fyra stycken. Ricky trippade omkring en stund i början men antingen vande han sig vid kylan eller så struntade han i den.

Sjusovare

Tidigt i morse var husbonden ut och skickade iväg tjuren jag skrev om igår. Lastningen tog ungefär så lång tid som det tog att öppna alla grindar och sedan stänga dem igen. Kanske var tjurkraken så yrvaken att han gick i sömnen.

Inne i huset låg resten av familjen och sov. Tor Tax föddes som gubbe och han är en riktig sjusovare som ofta måste väckas genom omruskningar för att han ska komma med ut på morgonkissningen. Är det till råga på allt regnigt eller kallt tycker han att det räcker bra att bara kliva ut i carporten och sedan vända tillbaka till soffan. Han går omvägar runt vattenpölar och snödrivor.

Ricky är morgonpigg, och har alltid varit det. Han är i och för sig pigg när som helst på dygnet om och när det krävs. På senare tid har han däremot börjat uppvisa sjusovartendenser. I morse hade hela familjen (utom Tor) för länge sedan klivit upp när han kom gäspande och undrade vad vi höll på med. Barnen var sedan länge i skolan, tjuren lastad, husbonden behjälplig vid ett bilhaveri och jag själv hade i alla fall fått i mig den första kaffekoppen och hunnit med morgonplocket i köket. Håller Ricky också på att bli gubbe?

Natten före julafton höll vi på med julstök till långt in på småtimmarna. Tor sov som en stock. Husbonden tacklade av först, en stund därefter tonårssonen. Dottern och jag pyntade tappert vidare. Ricky kontrollerade vad vi gjorde, mestadels från soffan. Till slut tröttnade också han men han kunde tydligen inte gå och lägga sig så länge vi höll på.

Till slut satt han på köksgolvet och såg på oss med bedjande ögon. Hans säregna "jag-vill-något-gläfs" lät inte vänta på sig. Han ville gå och lägga sig på riktigt, inte "slätvila" på soffan. Jag gick mot sovrummet och han kom störtande efter. Nästan gnyende dök han ner på sovrumsmattan och jag tror han sov innan jag hunnit stänga dörren bakom honom. Dagen efter, på själva julafton, var vi trötta allihop men huset var fint städat och julpyntat. Både Tor och Ricky hade sovmorgon.

Tor drömmer om rådjursjakt!

Ricky och Svante snarkar ikapp.

Tjurleverans

Tidigt i morgon bitti är det dags för årets första tjurleverans. Det är en av de stiliga blivande ettåringarna som blivit utvald och ska få flytta till ett alldeles eget harem. Han kommer att ha gott om tid på sig att lära känna sina nya ägare innan han ska börja arbeta. Vi brukar inte leverera avelstjurar så här tidigt på året så vi får hoppas att det tyder på att marknaden är god i år.

Oftast går det helt problemfritt att lasta tjurarna. De är tillräckligt nyfikna för att vilja undersöka djurbilarna och kliver snällt upp på den ibland ganska branta lastrampen. Lite då och då händer det förstås att någon inte alls har lust att lämna oss. Jag brukar då viska åt dem att de ska få flytta till ett jättefint ställe med en massa snygga kotjejer som de ska få ha alldeles för sig själva. Vips! Tjuren står fint inne djurbilen. Med några sista förmaningar om att de ska sköta sig och utföra sina arbetsuppgifter förtjänstfullt står vi sedan och vinkar adjö. De brukar inte bry sig om att vinka tillbaka, de är alltför ivriga att komma iväg.

Vi får hoppas att tjuren som ska lämna oss imorgon är lika villig att komma till sitt nya ställe. Imorgon vet vi.

Ungtjurens pappa Walle