måndag 24 maj 2010

Hjärnsläpp!

Jag tycker att begreppet "hjärnsläpp" är väldigt talande.
Min hjärna har släppt.

Om den tillfälligt har släppt taget, eller helt hämningslöst släppt sig (!) vet jag inte. Konsekvensen är den samma: Total förvirring!

(Egentligen skulle jag ha låtit bli att korrigera alla dumheter i inlägget som jag först tänkt publicera. Då hade ni förstått precis vad jag menar.)
*

fredag 21 maj 2010

Några timmar av mitt liv

Jag var på väg för att starta gräsklipparen. Åtskilliga väderleksrapporter hotade med riklig nederbörd och gräsmattan var i stort behov av ansning. Telefonen ringde. Tonårssonens brakförkylning gjorde att han inte klarade av mer av skoldagen, och mitt på dagen går inga bussar. Gräsklippningen fick alltså anstå och istället blev det ombyte och en bilresa in till staden i all hast. Eftersom man ska vara både effektiv och miljömedveten så passade jag på att uträtta en del ärenden.

Väl hemma igen var det dags för ett nytt ombyte och matning kalvar. Så småningom gjorde jag mig åter redo för att ta itu med gräsklippningen. Telefonen ringde. Tonårsdottern hade inget busskort med sig. Den här gången böt jag inte om utan gav mig av i kokläderna, men med tofflor på fötterna. Jag kom inte ens av gården. En kalv hade kommit på att det är värt några smällar från eltråden för att komma ut på andra sidan staketet. Han befann sig på den stora slåttervallen och hade inga planer på att återvända in i hagen. Det är svårt att hålla jämna steg med en sprallande kalv i vanliga fall och med tofflor på fötterna gick det inte bättre direkt. Snarare tvärt om.

Den sjuka sonen och en smått korädd svägerska kallades in och med gemensamma krafter, och assistans av Sonja Katt, lyckades vi mota upp kalven på gårdsplanen för att istället ta in honom den vägen. Han genomskådade oss och försökte göra en rad undanmanövrar. Till slut stod han och jag på varsin sida om vedhögen medan övriga inblandade försökte täcka möjliga reträttvägar. För att skrämma kalvuslingen en aning och få honom att röra sig åt rätt håll kastade jag några vedklabbar bakom honom. Han blev inte ett dugg rädd, istället kom han knatande över vedhögen för att se vad jag höll på med. Till slut var han ändå inne i hagen igen och den väntande tonåringen hämtad.

Gräsmattan blev sent omsider klippt, med avbrott för att köra ytterligar några kvigor ut på bete. Klockan var sent slagen när det var dags att krypa ner i sängen, närmare midnatt. Då ringde telefonen, ungefär samtidigt som det knackade på dörren. Vid den tiden på dygnet kan det inte innebära annat än dåliga nyheter. Jag öppnade dörren och där stod en granne med andan i halsen. Husbonden svarade i telefonen, det var grannens fru som ringde, också hon med andan i halsen. Ungefär samtidigt fick vi alltså veta att Herr Avelstjur modell JÄTTESTOR (han har inte blivit mindre!) befann sig i deras trädgård. Mitt i natten. I mörkret. Var Herr Avelstjur modell Medium befann sig var det ingen som visste.


En annan tjur, vid ett annat tillfälle.

Innan jag hann reagera var husbonden ute ur huset. Jag skippade ombytet och rusade ut i mysbyxor, nattlinne och storstövlar, slängde mig på cykeln och trampade iväg. Av någon anledning, som jag själv inte kan förklara, valde jag inte den farbara grusvägen som går genom byn. Jag befann mig plötsligt cyklande bakom logen där det är gupp och stenar och djupa traktorspår. Och beckmörkt. Att jag överlevde måste betecknas som ett under.

Vi hittade Medium i hagen, tack och lov, och Jättestor var kvar i grannens trädgård.  Man knuffar inte gärna på en koloss i hans storlek, det hjälper inte heller, men med hjälp av en hink pellets lät han sig efter moget övervägande motvilligt lockas tillbaka in i hagen. Eltrådarna var avslitna på flera ställen och ihoptrasslade både i varandra och i en ansenlig mängd sly som under natten blivit indraget i hagen. Runt huvudet och halsen hade Jättestor prydit sig med eltrådar, omsorgsfullt ihopflätade.

Det tog en god stund att reda ut alla härvor i skenet från traktorns arbetsbelysning. Det krävdes också ett par cykelturer hem för att hämta material, men eftersom jag är en vis kvinna som (ibland) lär av mina misstag valde jag då byvägen som är riktigt lättcyklad.

Lagom när vi slutligen kom i säng startade ett hejdundrande åskväder och regnet vräkte ned. Det gjorde inte så mycket. Gräsmattan hade ju blivit klippt, och vi hann bli klara med nattarbetet innan ovädret började. Några timmars sömn fick vi också.
*

onsdag 19 maj 2010

Betessläpp!

Nu har det äntligen blivit dags för åtminstone några av korna att få komma ut på grönbete! Deras lycka är total och de presterar krumsprång som man inte tror att tjocka tunga kor skulle kunna vara mäktiga att utföra. Kalvarna kesar och man kan riktigt se förvåningen och glädjen i deras stora ögon. "Finns det en så´n här värld också? Massor med gräs och hagen tar aldrig slut!" I sinom tid blir de givetvis varse att även beteshagarna har stängsel. Jag önskar att fler människor, både unga och gamla, kunde få uppleva betessläppen. Man blir varm ända in i hjärttrakten av att se frihetskänslan det ger korna.

Det mörkaste molnet på kornas himmel är nog mygg och knott. En del av dem verkar vara mer utsatta än andra och vad det beror på vet jag inte. Alla har fått sig en dos "anti-flug-medel" innan vi släppte ut dem.

De kor som fortfarande går kvar hemma är inte fullt lika nöjda. I deras fall är det verkligen så att gräset är grönare på andra sidan. I morse hittade jag en kalv i jordgubbslandet och han hade inte alls lust att gå tillbaka in i hagen fastän mamma stod och ropade för full hals. Till helgen ska vi försöka få iväg nästa grupp, betena börjar ta sig riktigt bra nu i värmen.

I år ska vi ha dem i tre grupper för att minska lite på trycket. Därför har vi två nya finfina avelstjurar som ska få ett varsitt harem för första gången. Båda herrarna verkar vara både harmoniska och sofistikerade och vi har stora förhoppningar på dem.

Vi har lyckats få tag i ny betesmark och arbetet med att stänga pågår för fullt. Det är ett tidsödande jobb, men väl värt besväret.


Ny blogg

Jag har startat en ny blogg!!

Varför, kanske ni undrar eftersom jag inte är så aktiv på den här. Frågan är naturligtvis befogad och kräver ett svar. Anledningen är att bloggen skall tillhöra Rut & Rand och inläggen kommer att ha en helt annan karaktär. Tanken är att jag ska skriva OFTA och KORT om småsaker som rör just Rut & Rand.

Än så länge har jag inte fått till det som jag vill ha det men det kommer nog med tiden. Annars får jag be om hjälp.

Följ länken till den nya bloggen!!

http://www.rutorand.blogspot.com/

*

måndag 17 maj 2010

Hundutställning


Ricky och jag har varit på utställning igen. Den här gången var det Specialklubben för kontinentala Fågelhundar som stod som arrangör. Eftersom vädret varit ostadigt hade jag packat med mig varma extratröjor, paraply och regnkläder, till och med en regnrock åt Ricky. Inget av detta behövde packas upp. Solen sken från en klarblå himmel och vi kunde njuta av riktig försommarvärme.
Ricky tilldelades CK och matte var mer än nöjd. Domaren tyckte dock att han har något högt hull, och jag kan inte komma med några invändningar. Fler och längre cykelturer väntar! BIR blev Rickys kullsyster Raska. Det var för övrigt rena släktkalaset och bland andra mamma Wimsa var där, som veteran. I uppfödargruppen kom "vi", det vill säga kennel Eirams (Marie Nylander), på andra plats! För att inte fara med osanning genom att blanda ihop resultaten så får utförligare rapporter vänta.

Jag har granskat höstens jaktprovskalender och konstaterar att det finns gott om teoretiska möjligheter att erövra den där jaktprovsmeriten som skulle göra utställningarna lite roligare. Då kan han nämligen tilldelas Cert istället för CK. Hårdträning för att få fason på slyngeln under sommaren! Han har ju visat att han kan så det finns där i honom.

*

lördag 8 maj 2010

Stolt mor

Ibland är det lätt att vara mamma. Ibland är det betydligt tyngre. Man får hoppas att det tyngre inte väger för tungt.

Valborg firade jag med patrullering av gatorna i den ort där två av våra ungdomar skulle befinna sig med sina respektive kamrater. Båda fick "visa upp sig" ett par gånger och stå ut med ett antal telefonsamtal. Den vuxna dottern var patrulleringspartner och vi fördrev tiden med att titta på brasan samt öva lite agility med hundarna i mörkret på vårdcentralens parkering. Förvånandsvärt få vuxna människor var ute efter mörkrets inbrott! Däremot väldigt många ungdomar i varierande ålder och nykterhetsgrad. Oroande! De andra ungdomarna har väl också föräldrar? Polisen var dock på plats och visade sig och talade med ungdomarna. Det kändes bra.

Igår kväll skulle återigen ett antal ungdomar träffas för att grilla i ett skogsområde där det finns en iordningställd grillplats. Jag våndades och vände och vred på argumenten innan jag till slut gav tonårssonen tillåtelse att delta, under strikta förhållningsorder. Övernattning var otänkbart!


Under kvällen stod jag i relativt tät telefonkontakt med ynglingen för att stämma av läget. För varje samtal kunde han rapportera om en allt livligare stämning. Till slut ville han bli hämtad före den överenskomna tiden. Då hade han och ett par ungdomar till fått ta reda på överförfriskade kamrater, sökt någons föräldrar, hindrat den samme från att ge sig ut i den mörka skogen och istället ordnat med taxipengar och transport hem till grannstaden. De hade också sett till att några av flickorna slapp gå hem ensamma. En pappa hade visat sig tidigare under kvällen och kontrollerat gängets status. Somliga hade då blivit hemmotade.

När jag kom för att hämta tonårssonen såg han ut att dra en suck av lättnad över att få komma därifrån. Han och flickvännen hade trots allt blivit kvar bland de sista när de övriga plötsligt börjat troppa av. Eftersom han känner mig, och vet att jag aldrig skulle kunna åka hem utan att förvissa mig om att alla kommit hem, meddelade han vilka som redan var hemma och vilka som hade fått eller skulle få skjuts. Vi satt i bilen och såg de sista bli hämtade innan vi åkte hem.

En sådan kväll är det lätt att var mamma. En riktigt stolt mor. Stolt över att han kan stå emot, och över att han visar prov på både gott omdöme och ansvarstagande, och att han berättar för mig. Det bygger förtroende. Jag är glad över det, och över att det fanns andra i gänget som skötte sig lika bra. Jag är också glad över att det kom en pappa och tittade till dem.

Men jag är ledsen över att så många ungdomar inte har någon som kontrollerar vad de gör eller var de är. Flera gånger har jag skjutsat hem ungdomar vars föräldrar inte ids hämta dem. En kille hade missat sista bussen, föräldrarna sa "Synd för dig. Du får väl gå hem." Det rör sig om en sträcka på 15 km, på landsbygden och sent på kvällen. Två trettonåriga flickor blev inte hämtade från ett skoldisco och skulle gå hem en dryg mil, mitt i natten, mitt i smällkalla vintern, ut från staden och till en mindre ort. Naturligtvis skjutsade jag hem dem. En 14-årig pojke hade ingen bussbiljett och inga föräldrar som tänkte komma och hämta honom. Han bodde i en annan ort, cirka 4 mil bort. Hur klumpigt det än är att inte ha biljett eller busskort så måste ju pojken hem! Tonårssonen löste det genom att betala en resa med sitt kort. För en vilt främmande kille! Sådant värmer.

För någon dag sedan var den vuxna dotter, inne på sitt 24:e år, cyklandes på väg hem iförd volangkjol och högklackade skor. (Hon hade kläder på överkroppen också!) På avstånd såg hon en ung kvinna stå vid sin cykel och se ut som om hon behövde hjälp. Övriga cyklister och fotgängare for förbi utan att bevärdiga den nödställda med så mycket som en blick. Dottern stannade och erbjöd sin hjälp. Den nödställda avslutade ett telefonsamtal till sin far (som hon ringt för att få hjälp) och tog tacksamt emot de erbjudna tjänsterna. Det visade sig att cykelkedjan hoppat av, men det ordnades raskt av flinka och erfarna fingrar. Dottern delade också med sig av råd och tips utifall det skulle inträffa igen och cyklade sedan vidare efter att ha bistått en för henne okänd medmänniska.

Så idag är jag en mycket stolt mor! Idag är det lätt att vara mamma.