Under gårdagens morgonpromenad med hundarna, som för en gångs skull kunde avnjutas i solsken, råkade fingret illa ut. Vi hade varit ute en god stund och hundarnas uppmärksamhet på vad som eventuellt befann sig i skogen blev allt större. I takt med att skogens lockelser ökade i styrka avtog deras uppmärksamhet på mig. Illa, illa. För att försöka bli mer intressant än dofterna från vildmarken (inte alltid så lätt med två jakthundar i följe) gav jag mig på det ena påhittet löjligare än det andra.
Jag småsprang, tvärnitade, gjorde helt om, hoppade jämfota och bar mig åt som en tok. Och en tok var nog precis vad Tor Tax tyckte att jag var. Hans uppsyn var obeskrivbar, men uppmärksamheten på mig var också hundraprocentig så det var det värt. Ricky tyckte bara att jag var jobbig men till slut var till och med han fokuserad på bara mig. Han hade väl inte mycket val kan jag tro.
Ungefär samtidigt som jag bestämde mig för att strax sluta med mina galna upptåg (bara några krumsprång i sidled först) stöp jag rakt ner i diket! Handlöst ner i geggan och sörjan. Uppenbarligen tog jag emot mig med ETT finger. (Det stackars fingret stod inte pall för hela kroppsvikten och det är därför det nu är dubbelt så stort som vanligt.)
Gruffande och stönande hamnade jag så småningom på rätt köl, det vill säga med huvudet som högsta punkt, men fortfarande liggande i diket. Mina ögon var i jämnhöjd med vägbanan. Där stod Tor med höjda ögonbryn och ett mycket frågande uttryck i blicken. "Vad menar hon med det här? Hur tycker hon nu att jag ska bete mig? Ska vi ligga där allihopa? Är det verkligen nödvändigt? Jag har ju min värdighet att tänka på!"
Ricky hade situationen helt klar för sig. Jag hade ju krävt hela hans uppmärksamhet och följsamhet under en lång stund, och han hade ännu inte fått några kontraorder. Alltså skulle han också ner i diket och rulla runt tillsammans med matte." Jätteroligt! Vilket häftigt avslut!" Ricky älskar vatten, gegga, lort och bus så han var nog nere i diket redan innan jag landat.
Jag kom så småningom upp på fötterna igen och knatade hem med två mycket lydiga och uppmärksamma hundar. Även om fingret bultar så är den bestående känslan tacksamhet över att det bara var hundarna som bevittnade det hela, tror jag i alla fall.
 |
| Ricky och Tor under en annan promenad |
