Aj, aj, aj!

Mitt finger värker och bultar och är svullet och ömt. Bästa virkfingret till råga på allt.

Under gårdagens morgonpromenad med hundarna, som för en gångs skull kunde avnjutas i solsken, råkade fingret illa ut. Vi hade varit ute en god stund och hundarnas uppmärksamhet på vad som eventuellt befann sig i skogen blev allt större. I takt med att skogens lockelser ökade i styrka avtog deras uppmärksamhet på mig. Illa, illa. För att försöka bli mer intressant än dofterna från vildmarken (inte alltid så lätt med två jakthundar i följe) gav jag mig på det ena påhittet löjligare än det andra.

Jag småsprang, tvärnitade, gjorde helt om, hoppade jämfota och bar mig åt som en tok. Och en tok var nog precis vad Tor Tax tyckte att jag var. Hans uppsyn var obeskrivbar, men uppmärksamheten på mig var också hundraprocentig så det var det värt. Ricky tyckte bara att jag var jobbig men till slut var till och med han fokuserad på bara mig. Han hade väl inte mycket val kan jag tro.

Ungefär samtidigt som jag bestämde mig för att strax sluta med mina galna upptåg (bara några krumsprång i sidled först) stöp jag rakt ner i diket! Handlöst ner i geggan och sörjan. Uppenbarligen tog jag emot mig med ETT finger. (Det stackars fingret stod inte pall för hela kroppsvikten och det är därför det nu är dubbelt så stort som vanligt.)

Gruffande och stönande hamnade jag så småningom på rätt köl, det vill säga med huvudet som högsta punkt, men fortfarande liggande i diket. Mina ögon var i jämnhöjd med vägbanan. Där stod Tor med höjda ögonbryn och ett mycket frågande uttryck i blicken. "Vad menar hon med det här? Hur tycker hon nu att jag ska bete mig? Ska vi ligga där allihopa? Är det verkligen nödvändigt? Jag har ju min värdighet att tänka på!"

Ricky hade situationen helt klar för sig. Jag hade ju krävt hela hans uppmärksamhet och följsamhet under en lång stund, och han hade ännu inte fått några kontraorder. Alltså skulle han också ner i diket och rulla runt tillsammans med matte." Jätteroligt! Vilket häftigt avslut!" Ricky älskar vatten, gegga, lort och bus så han var nog nere i diket redan innan jag landat.

Jag kom så småningom upp på fötterna igen och knatade hem med två mycket lydiga och uppmärksamma hundar. Även om fingret bultar så är den bestående känslan tacksamhet över att det bara var hundarna som bevittnade det hela, tror jag i alla fall.

Ricky och Tor under en annan promenad

Stora sorger och små glädjeämnen

Ibland är det extra viktigt att hitta och ta vara på de små glädjeämnena i livet, men det är ofta då det är som svårast.

Det är flera i bekantskapskretsen som den senaste tiden drabbats av stora bekymmer, sorger och prövningar. När man, som jag i de här fallen, befinner sig lite i periferin blir känslan av maktlöshet och otillräcklighet stor. Det är så mycket man skulle vilja göra, och så lite man kan åstadkomma. Det är också näst intill omöjligt att till fullo förstå vad de berörda går igenom.

De egna bekymren förvandlas till futtigheter och bagateller. Vad spelar väl ett grusigt golv för roll? Eller att en del av halmen är lite dammig i år? En lerig gårdsplan är lätt att uthärda i jämförelse med vad många andra måste utstå.

Det är när livet känns svårt och orättvist som det är så viktigt att se de små ljusglimtarna som ändå finns, för de finns även när vi inte ser dem. Vi behöver dem för att orka och gå vidare, för att stärka oss. Det är lätt att säga men så svårt att genomföra när det behövs som mest.

Jag håller nu på att samla på de små glädjeämnen jag hittar. Eftersom sorgsamheterna inte drabbat mig personligen går det trots allt ganska lätt att hitta guldkornen. De är fler än vad man kan tro; en hund som söker närhet, en ko som vill bli kliad, en vänligt leende från en okänd människa, solen som tillfälligt tittar fram,  en talgoxe på besök utanför köksfönstret, mina nära och kära. Men viktigast av allt: Mina älskade barn.

Jag samlar på mig så jag har välfyllda förråd till den dag jag behöver det.

Ta hand om varandra!

Jobb

Nu har han fått jobb också, sonen. Här går det undan vill  jag lova, och det blir tätt mellan gratulationerna.

GRATTIS IGEN!

Körkort!

Sonen har nu körkort! Eftersom det skulle hållas hemligt för vissa och komma som en överraskning har jag inte kunnat skriva om det här. Jag har till och med tvingats ljuga, eller i vart fall komma med halvsanningar och undanflykter, men nu kan jag gratulera honom här också.

GRATTIS!

Bilen har varit ut på flertalet resor och äventyr utan att jag varit med. Jag har på den här korta tiden hunnit oroa mig över frosthalka, tätortstrafik, motorvägskörning, mörkerkörning och Gud vet vad. Det kanske släpper lite med tiden. Eller avtar i styrka. Jag oroar mig visserligen fortfarande när dottern är ute och kör fastän hon både haft körkort ganska många år och är en lugn och sansad bilförare. Tack och lov så är sonen också försiktig och ser bilen som ett transportmedel och inte en racerbil.

Kör försiktigt!

Stickfeber

Jag har fått stickfeber igen. Jag stickar all ledig (och ibland oledig) tid. För tillfället är det pippimönstrat som gäller. Det senaste är en söt babyoverall med en liten mössa till.

Teoretiskt grattis

Idag har sonen klarat körkortsteorin!

Grattis, grattis! 

Snabbt gick det och rätt blev det. Nu är det bara att hoppas att uppkörningen går lika bra, och att han kan hålla nerverna i styr. (Vi har insett, både han och jag, att det är säkrast att jag har så lite kontakt som möjligt med honom timmarna innan uppkörningen.)

Hönsigt

Förra sommaren skaffade vi några höns igen, bara sex stycken den här gången. Vi bestämde att de inte behövde någon tupp. Det går att se skillnad på hönsen och vi tänkte ge dem var sitt välklingande namn men fantasin har slagit knut på sig själv och hönsen är fortfarande odöpta. De går under benämningar som "hon med tofsar", "hon med kragen", "den gråa" osv. De verkar inte lida nämnvärt av det eventuellt opersonliga inslaget i vår djurskötsel.

De var nästan värpfärdiga när vi fick hem dem, och det dröjde inte länge förrän de började erbjuda oss färska frukostägg. Duktiga hönor! Det dröjde tyvärr inte heller länge förrän de tyckte att det fick vara nog med matproduktionen. Först skulle de rugga och inte ett ägg gick att uppbringa. Sedan började det återigen komma ett litet ägg någon gång ibland. Då bestämde de sig för att de skulle ha bebisar. Envist och envetet låg den ena efter den andra och ruvade sina eftertraktade ägg. De hade missat en viktig detalj. De hade ju ingen pappa till sina bebisar. Kanske har de tagit del av den feministiska debatten och slagord som "Bra höna reder sig själv!" Kanske tror de på jungfrufödsel.

Senare under fjolårets sommar blev vi (eller i vart fall hönorna) förärade med tuppen Albert. Han hade varit lite av en hackkyckling i sitt förra hem och förstod inte att han var en tupp. Hönorna glömde allt vad ruvning hette och fjäskade intensivt för Albert som snart fann sig själv och sitt rätta jag. Småförnöjt kuckel och kackel fyllde hönsgården men bebisar ville de inte längre ha. Däremot började de värpa med bättre ordning och vi kunde återigen avnjuta färska frukostägg.

I början av den här sommaren slog deras bebislängtan till igen. Vad bra, tänkte vi, eftersom Albert tycks sköta sina sysslor kanske vi kan få några kycklingar. Den första hönan som lade sig för att ruva valde att göra det i ett av värpredena. Vi tyckte inte att det var något bra ställe. Eventuella kycklingar skulle riskera att slå ihjäl sig om de skulle ramla ner när de på (antagligen) vingliga ben tar sig ur ägget. För att störa så lite som möjligt vidtogs försiktigt några mindre åtgärder för att skydda de kommande kycklingarna. Dagen efter hade hönskrället bytt värprede. Så småningom gav hon upp, hennes tålamod var inte stort nog.

En annan höna valde att ruva sina ägg på golvet under redena. Husbonden donade och fixade med en halmfylld liten låda som han placerade hönan och äggen i. Det såg riktigt mysigt ut. Det tyckte inte hönan. Hon sprätte ut alla ägg och vägrade fortsätta att ruva. Lådan fick stå kvar.

En tredje höna la sig efter en tid att ruva, bredvid lådan. Vi vågade inte göra någonting. De andra hönorna hjälpte snällt till att producera ägg till den ruvande blivande mamman. För att hon inte skulle få FÖR många ägg, och för att vi under tiden skulle veta vilka ägg som var nyvärpta, märkte jag lämpligt antal ägg med svart tuschpenna. Dagen efter var alla ägg utspridda i hela hönshuset och hönorna sura som ättika. Det skulle minsann inte vara ritat på deras ägg! Än är det långt till påsk.

Ytterligare en tid gick och hönan (hon med kragen och som tidigare fick sina ägg målade) la sig på nytt att ruva. Den här gången gjorde vi ingenting, absolut ingenting. Vi tittade inte ens på henne. Veckorna gick. För många veckor. Vi gav upp hoppet. Men så plötsligt en dag kröp en liten kyckling fram under mammas fjädrar! Under dagen utökades syskonskaran med ytterligare fyra små dunbollar. De andra hönorna och pappa Albert tittade nyfiket på de små raringarna som för varje dag vistades allt mer utanför mammas skyddande fjäderskrud.

När det gått ungefär en vecka bestämde sig en av de andra hönorna (hon med tofsarna) för att det var dags även för henne att bli mamma. Men hon visste ett bättre sätt. Istället för att ligga mer eller mindre orörlig i flera veckor, och riskera att utsättas för våra dumheter, kunde hon ju ta de kycklingar som redan fanns, som en slags fostermor. Sagt och gjort. Hon la beslag på kycklingarna. Trodde hon. Hon hade inte tagit med i beräkningen att en god mor ALDRIG ger upp sina skyddslingar utan strid med både näbbar klor. Så mycket till strid blev det nu inte. Som goda väninnor kom de överens om att dela på ansvaret och omvårdnaden, och vem vet, kanske är hon med tofsarna till och med biologisk mamma till någon eller några av kycklingarna?

De små fjunisarna springer lyckligt omkring i hönsgården, ständigt övervakade av båda sina mammor. Ibland uppstår lite förvirring, som till exempel när den ena mamman tycker att det är läggdags men den andra mamman har hittat något riktigt mumsigt att smaska på. Enda gången man kan se lite konkurrens är när det är läggdags för alla. Albert och de fyra hönorna utan moderskänslor makar sig till rätta på sina sittpinnar under lågmält kuckilur. De båda mammorna bråkar om vem som ska ligga längst in i hörnet. Kycklingarna irrar runt, ut och in under mammornas fjädrar. Ibland lägger sig den ena mamman uppepå den andra för att komma längst in. Högljudda protester från den understa hönan, gälla pip från kycklingarna, flaxande vingar och sågspån som yr. Till slut kommer de i alla fall till ro och lugnet lägrar sig.

Avslutar med en bild från själva kläckningsdagen. Må gott!

Ryska fjortisar

Det har hänt massor sedan jag sist skrev. Konstigt vore det väl annars, det har ju gått en ansenlig tid sedan jag uppdaterade er om  tilldragelserna här hemma.

Alla årets 1-årskvigor har blivit dräktiga så Yoda har gjort ett bra jobb den här sommaren också. Det märks att han mognat lite trots sin relativt blygsamma ålder, han är ju bara två år. Hans harem förra året bestod av en grupp kvigor som ledsagades av två äldre och erfarna kor som kunde styra upp ynglingarna. I år har Yoda varit äldst i sin grupp, och bara haft småtjejer med sig. Det märks som sagt att han varit med ett år. Han kan rutinerna vid hagbyten och transporter där det annars nästan alltid är en äldre ko som tar täten och liksom dirigerar de övriga. Tjurarna brukar avvakta till slutet.

Yoda har alltså inte haft någon ledarko vid sin sida i sommar. När det har varit aktuellt med till exempel hagbyten har "fjortiskvigorna" (de bär sig faktiskt åt som nippriga fjortisar) inte begripit ett smack. De har antingen irrat omkring som fån eller stått och starrbligat på oss, också då som fån. Till slut har man nästan kunnat se hur Yoda liksom suckat och med hängande axlar (Jag vet! Tjurar har inga axlar, det är bilden av resignation jag vill förmedla!) sakta börjat lufsa framåt och snällt gått in i nya hagen. Det syns på honom att han inte anser att det är hans jobb, han är ju TJUR! Det är KOGÖRA att gå först. Men vad har han för alternativ när fjortisarna inte begriper något? Så fort Yoda visat vägen har kvigorna stormat efter likt yra höns.

Hönsen (de riktiga hönsen, de som kacklar och har fjädrar) har också haft lite äventyr för sig i sommar men de får ett eget inlägg senare. Yoda fick flytta hem med sitt harem från sommarbetet ovanligt tidigt i år. Tjejerna ska nämligen flytta till Ryssland och få sina bebisar på en stor gård (enligt uppgift ett mönsterjordbruk) utanför Moskva. För säkerhets skull har de med sig en tjurkompis hemifrån som kan vakta dem tills de gjort sig hemmastadda. Ytterligare ca 300 dräktiga herefordkvigor och 10-talet tjurar från andra svenska uppfödare ska följa med dem på deras livs resa. Just nu står alla i karantän men ska snart påbörja den långa färden i stora lyxutrustade transportbilar.

Yoda går ensam kvar i hagen hemma och undrar var tjejerna blev av. En liten stund i början kanske han rent av tyckte det var skönt att slippa trängas med fjollorna men nu tycks han sakna dem. Han har andra kompisar. Alldeles bredvid går några stöddiga 1-årstjurar och spänner på sig och brölar efter honom. Så fort han tittar på dem viker de undan med blicken och liknar mest små hundvalpar. Snart kommer de andra stora tjurarna hem och då får Yoda gå tillsammans med dem, men då måste de ju mäta sig lite med varandra först. Har jag berättat hur det gick till förra hösten när vi släppte ihop stortjurarna? Det var en syn för gudarna, och om jag inte skrivit om det tidigare ska jag försöka komma ihåg att göra det nu istället. Kanske i samband med att vi klarat av ihopfösandet för den här gången också, det är allt lite spännande varje gång det ska ske.

Jag saknar de ryska fjortisarna. Några av dem var lite extra tillgivna och sugna på gos. Sista kvällen de var hemma stod jag inne i hagen hos dem och sa hej då, och talade om hur de förväntas uppföra sig. De stod i en ring runt mig och några trängdes och bökade för att få öron och halsar kliade. De som inte var riktigt lika modiga stod bakom mig och drog mig i kläderna, de mest försiktiga bara stod och deltog i samkvämet, idogt idisslande. Nog kändes det i hjärtat. Jag hoppas att de får det bra, att det verkligen är en mönstergård de kommer till och att vi får möjlighet att följa upp hur det går för dem.

Här följer några bilder på Yoda och hans ryska fjortisar.

Puss! (Yoda är den högra pussaren i bild.)

Jag vill också vara med!

Va? Sa ni nå´t?

Hela gänget!

Söta Greta

Igår var husbonden och jag iväg och levererade en lovande avelstjur till sitt nya hem där han lite längre fram i vår ska få stifta bekantskap med unga och söta kvigor. Det är alltid roligt att få se vart djuren vi säljer hamnar. Det är också både roligt och stimulerande att träffa och prata med likasinnade och få se hur andra har löst sin djurhållning.

När vi strosat runt på gården och jämfört erfarenheter, gullat med kalvar och konstaterat att tjuren gjort sig hemmastadd blev vi presenterade för Greta. Greta är en enorm gris med stor värdighet och personlighet. Hon låg nedborrad i halmen och orkade inte resa sig för att hälsa på oss, hon lyfte bara på huvudet, sniffade i luften och grymtade ett godkännande. Hon godkänner tydligen inte vem som helst, somliga besökare får inte passera hennes domäner.

Riktiga Greta är mycket större!

Jag har stor förkärlek för grisar. De är mysiga, roliga, intelligenta, nyfikna och busiga. Dessutom, tvärtemot vad många tror, väldigt renliga. Några enastående grisar har passerat i mitt liv och efter att ha träffat Greta fick jag en massa roliga minnesbilder av jättegrisen Sonja. Hon var gigantisk, otroligt snäll och väldigt lekfull. Hon var helt omedveten om sin styrka och människors vekhet så det blev lite väl hårda tag ibland, men rolig var hon. Eller den lite mindre grisen Lisbeth som hade ett eget husdjur. Det bodde en padda under hennes vattenkopp, och vi slutade bära ut den för den kom bara tillbaka. Lisbeth stod ofta och pratade med den. Kanske trodde hon att den skulle förvandlas till en grisprins.

Jag har i flera år försökt övertala husbonden om att skaffa grisar men han säger bara att jag ju redan har en.....

Greta som vi träffade igår är en gårdsgris, en slags vaktgris istället för vakthund. Hon har eget boende i tjurstallet men kan gå ut och in som hon vill. Tidigare bodde hon tillsammans med ungtjurarna och det gick i stort sett bra, endast två problem uppstod och till slut var de tvungna att ge henne eget rum. Det ena problemet var att hon gärna och idogt bökade runt och vände upp och ned på tjurarnas ströbädd med sämre stallmiljö som följd. Det andra problemet var lite mer bekymmersamt. Hon fick ibland för sig att hon skulle ha hela ligghallen för sig själv. Då motade hon ut alla trettio tjurar och lade sig sedan på vakt i dörröppningen. Ingen tilläts passera. Väderlek, årstid och tid på dygnet hade ingen betydelse.

Vid ett tillfälle hade Greta tagit sig in i kohagen och där mött den jättestora avelstjuren med en matchvikt på cirka 1½ ton. Gretas ägare blev mycket bekymrade, funderade över hur de skulle kunna rädda henne och befarade att hennes sista stund var kommen. Jättetjuren och Greta stod mitt emot varandra och laddade med sänkta huvuden inför striden. Greta tog fart, tjuren vände och lommade iväg.

JAG VILL OCKSÅ HA EN GRETA!
*

Håligheter

Förra vintern fick vi efter långvariga vattenproblem borra en ny brunn. Den nya brunnen hamnade bakom huset en ganska god bit ifrån pumphuset. Det medför inga större problem när man har goda vänner med grävmaskin, problemet var den djupa tjälen men det ordnade sig det också med lite provisoriska lösningar. Framåt vårkanten skyfflades det nya diket igen ordentligt så att vi återigen kunde köra in i carporten utan broar och landgångar.

Nu är det vår igen och full tjällossning. Det har blivit ett litet geggigt dike igen tvärs över gårdsplanen. Förra veckan när jag kom hem med min fina passat och skulle smyga över den geggiga svackan sa det PANG. Bilens underrede slog i och plastkåpan under motorutrymmet var inte längre sig lik. Jag  blev först mycket irriterad men lugnade mig snabbt eftersom inga allvarligare skador uppstått. Jag bestämde mig också för att fortsättningsvis parkera på framsidan av huset för att slippa köra i geggan och göra om samma misstag. Husbonden har fortsatt köra den vanliga vägen in i carporten trots att jag placerat en plastpåsförsedd stolpe mitt diket, som för övrigt blivit ännu geggigare. Husbonden kör bara runt den viftande gula plastpåsen och raka vägen in i carporten.

Efter några dagar provade jag mig på att försiktigt smyga mig in den vägen jag också. Jag siktade noga på bilspåren efter husbonden. Det guppade till lite men gick bra. Alltså har jag fortsatt.

Igår när jag kom hem var jag antingen för okoncentrerad eller för mesig. Jag kom inte över. Framhjulen borrade blixtsnabbt ner sig i smeten och bilen satt fast som i ett skruvstäd. Arg som ett bi hoppade jag ur bilen, klev med lågskor i den värsta tänkbara sörjan, slet åt mig mina kassar och stövlade in. Bilen stod kvar, djupt nedsjunken och till allmän beskådan.

Husbonden följde så småningom med mig ut och drog loss bilen. Då var jag ändamålsenligt klädd och lyckades stå ut med hans små leenden som han försökte att inte visa mig. När bilen stod på avsedd plats och bara var obetydligt lortigare än tidigare kändes det lite bättre och även jag kunde le åt de små hålen jag lämnat efter mig  på gårdsplanen.
*

Årets första kalv!

Årets första kalv har kommit. Allt gick bra och både ko och kalv mår finemang. Bilder kommer så småningom.
*

Gammal skåpmat

Den här texten skrev jag för flera år sedan och hade glömt bort den. Dottern mailade den till  mig och tyckte att jag skulle lägga upp den här på bloggen så här kommer den!

Det är verkligen inga dussinhundar vi har här i huset. Troligen har husmors intellektuella sinne haft stor miljöpåverkan på dem.

Igår kväll, när jag pysslade med husliga sysslor i köksregionen, började det plötsligt höras en massa blip-ljud från datorn. Vid kontroll visade det sig vara Tor som frenetiskt knappade på tangentbordet. Jag blev först lite förgrymmad, innan jag insåg att han bara försökte få sin doktorsavhandling om "Hur man håller katten stången" färdig.

I morse var det Ricky som kände stark längtan efter förkovran. I sina entusiastiska försök att förbättra sina kunskaper i matematik har han förbrukat en stiftpenna, och miniräknaren exploderade i dussintalet oigenkänliga bitar. Antagligen har han räknat högt, för det krävdes en kartong halspastiller med lakritssmak för att lena strupen efteråt. Effekten var uppenbarligen inte tillfredsställande för han hade även provat utvärtes bruk. En svart kletig pastill satt fastklistrad i struppälsen och han gnydde till av förtret när jag tog bort den.

Ytterligare förgrymmad rumsterade jag om på skrivbordet för att utplåna alla spår av idogt inlärande, när han plötsligt tar ett jätteskutt rakt upp på mitt skrivbord och sätter sig för att studera kartor!

Tor har efter gårdagens mentala kamp på köksgolvet påbörjat manöver "Våldsamt fjäsk" och "Exemplariskt uppförande". Får se hur länge det står sig.

Ricky däremot har inte förstått vitsen med dylika övningar. Räcker det inte med att se söt ut och vifta frenetiskt på svansen så fort matte visar sig? Matte får förresten inte avlägsna sig utom synhåll utan att det protesteras med olika röstintensitet. Igår tyckte han att det verkligen fick vara nog på mattes rymningsförsök. Hur understår hon sig att lömna honom på nedervåningen med resten av familjen? Sådant kan inte accepteras, tänkte Ricky, och tog resolut saken i egna tassar. Att trappen upp är avstängd med en grind är bara ett spel för gallerierna. Han hoppade helt enkelt över, 1 meter är väl inget för en bretonvalp! Det innebär att han i praktiken kan ta sig upp på alla bänkar och bord i hela huset. Måtte han inte inse det!

Ricky är också ev den bestämda uppfattningen att vill man ha en katt så tar man en katt. Kommer den inte självmant så tar man helt enkelt ett stadigt tag i pälsen och drar den dit man vill ha den. De stora katterna uppskattar inte sådan behandling, så han nöjer sig än så länge med småkatter som tydligen finner sig i det mesta. Om katten sedan sprattlar alltför mycket lägger man bara sin tass med ett bestämt tryck över ryggen eller nacken. Då ligger de garanterat still så man kan tvätta dem där man anser det vara lämpligt, företrädesvis längst in i örongångarna.

Lev väl!

*

4 år!

Idag fyller Ricky fyra år! Hurra, hurra, hurra! Han har firat dagen med ett tuggben och apportering av kajor. Husse lyckas då och då överlista kajorna och då kan Ricky och jag passa på att träna apportering. Han sköter sig riktigt bra och blir på köpet väldigt lydig. Dessutom håller han sig lugn inomhus om han får lite att hålla på med och det gör ju ingenting.

Förra veckan stal han ett 15-pack färska ägg som hönsen så snällt delat med sig av till oss. Husbonden hade glömt dem framme och sedan gått ut. Ricky passade på att förse sig, med viss hjälp från Tor.  Rickys mage mådde inte så bra på natten, och det gjorde inte våra näsor heller...

Några dagar senare hade husbonden lämnat högrev för upptining på bänken. (Varför lämnar man sådant framme med en matgalen hund i huset??) Sedan gick husbonden ut. När han kom in igen låg Tor under TV-bordet och vaktade med ett stort köttstycke i munnen.  Ricky hade fått nöja sig med att slicka rent påsen.

Igår glömde vi ett kexpaket framme. Det är slut nu....
*

Vinterkörning

Nu när vintern och minusgraderna kommit på allvar har vi fått en bana plogad på sjöisen. På kvällarna kan vi ofta höra motordån nerifrån sjön, från det ena fordonet häftigare än det andra. Husbonden har tagit några varv med yngste sonen lite då och då. Hans kör en gammal trött dieselbil, men det går det också.

Härom dagen lyckades jag med list få med mig den nyblivna artonåringen ut på isen. Han har tidigare vägrat styvnackat. Första varvet gick lugnt och försiktigt. Han provade att bromsa hårt, gasa häftigt och vrida snabbt och mycket på ratten och fick se hur bilen reagerade på det. Mycket nyttigt! Andra varvet gick lite snabbare och mungiporna hissades upp avsevärt. Så småningom utökades sällskapet med ytterligare en bil, en fyrhjuling, en husbonde, en tonåring och två hundar.

Medan mörkret föll avverkades åtskilliga varv med olika fordon och olika förare. Stämningen var på topp, framför allt hos de båda ynglingarna som allt mer sladdande tog sig runt banan. Tor Tax var mindre nöjd med att stå på strandkanten. Han hoppade upp på fyrhjulingen, som ju är hans älsklingsfordon, och krävde att bli skjutsad. Husbonden förbarmade sig över honom och körde honom försiktigt ett varv runt banan. Tor ylade av lycka, med öronen och den fjolliga mustaschen fladdrande i vinddraget. Ricky var lika lycklig han. Han fick ju passa elden och övervaka korvgrillningen tillsammans med mig. (Ok, jag erkänner direkt! Han fick smaka korv!)




Det här är inte vi, men de har säkert lika roligt!

 När Tor kommit tillbaka från sitt ärevarv var han lite kall. Vi stoppade in honom i en av bilarna och där satt han och värmde sig och kikade på oss genom vindrutan medan vi trängdes runt brasan och mumsade i oss korv med bröd. (Han fick en korvsnutt han också.)

Lite kalla och trötta men nöjda med kvällen for vi sedan hem och kröp in i stugvärmen. Jag hoppas vi hinner med fler kvällar som den här. Det är sådana här minnen man ska sitta och le åt på ålderdomshemmet, om en si så där 50 år. Jag samlar på sådana minnen, och har faktiskt hunnit samla på mig en ansenlig mängd.
*

18 år!

Sonen fyller 18 år idag! Tänk vad tiden går! Jag tycker att det var alldeles nyss som han satt i mitt knä och pillade på min haka och tyckte att mamma var det bästa som fanns i hela världen. Han tycker nog för all del om mig idag också, men han har insett att även mamma har sina brister, trots idoga försök från min sida att bevisa motsatsen.

Jag skulle kunna mata er med alla möjliga anekdoter från hans uppväxt men han kanske måste bli ännu äldre för att se det roliga i att läsa det här.

MÅNGA STORA OCH VARMA MAMMAKRAMAR PÅ ARTONÅRSDAGEN!

Du kommer alltid vara min lilla pojke, hur stor och gammal du än blir!

*

Pannrummet

Vårt pannrum är en stor avstjälpningsyta. Det är inte färdigbyggt och under tiden som det bara är ett tomt skal med en vedpanna i ena hörnet har det fått fungera som förråd, verkstad, målarstuga, soptipp och allmän förvaring. Riktigt praktiskt när man städar undan en massa grejer som man inte vet var man ska göra av.

Bristningsgränsen har uppnåtts ett flertal gånger och pannrummet har grovröjts för att sedan börjat fyllas igen. Ännu en gång har vi börjat röja och rensa. Husbonden och jag höll på hela dagen igår och fastän bilar och släpkärror fyllts med sopor och annat så är det MASSOR kvar. Var ska allt vara någonstans? Måste vi ha alla dessa grejer? Om det någonsin ska bli färdigbyggt måste det ju tömmas så det GÅR att bygga. Jag vet faktiskt inte hur det ska gå till.

För att ytterligare försvåra färdigställandet så kan vi inte bestämma hur vi ska ha det. Ursprungsritningarna har vi redan förkastat. Vi funderar och mäter och resonerar och kommer på alla möjliga lösningar men kan inte bestämma oss. Kanske får någon annan komma hit och bestämma åt oss, men det kommer vi antagligen inte heller vara nöjda med.

Nåväl. Först och främst måste det röjas färdigt och det återstår en hel del. Lite mer svängrum har vi i alla fall lyckats åstadkomma, och vi har hittat lite saker som vi tidigare letat efter men inte kunnat finna. Julgransbelysningen för utomhusbruk till exempel, (kanske kan jag hålla ordning på den till nästa jul) och en hel hög med skor i olika storlekar och förslitningsgrad.
*

Pinsamt

Jag stannade till på ortens bensinstation på väg hem en kväll i decembermörkret. Jag skulle inte tanka så jag körde upp bilen ganska nära dörrarna och satt kvar en stund, inbegripen i ett telefonsamtal om något jag nu glömt. Jag var trött och ville hem så snart som  möjligt. När telefonsamtalet var avslutat lämnade jag bilen och gick in på stationen. Det var några fler kunder därinne och jag befann mig längst in i lokalen när en kvinna kom hastande in genom dörren.

-Vem är det som har en mörkblå Audi? ropade hon till alla och ingen.

Ingen svarade. Inte jag heller. Jag har ju ingen mörkblå Audi. Jag har en mörkgrön Passat.

-En kombi? fortsatte kvinnan.

Efter några sekunder började min hjärna inse att det kanske trots allt var jag som borde svara. Jag har ju en kombi. Hon kanske tog fel på bilmärke, Audi och Passat är ju inte helt olika varandra. Dessutom var det mörkt ute så min gröna bil kanske såg blå ut.

Jag började snegla ut genom dörren för att försöka få syn på min bil. Jag såg den inte. Märkligt.

- Den kom rullande nerför backen och krockade nästan med mig när jag kom, fortsatte kvinnan.

Jag tittade ut igen. Min bil stod inte där jag lämnat den. Den stod nere vid infarten, på snedden, fint parkerad mot en lyktstolpe. Jag störtade ut med bultande hjärta och pionröda kinder (som ingen såg eftersom jag var ensam ute i mörkret). En snabb kontroll visade att det inte uppstått några skador på bilen så jag körde upp den igen, kontrollerade fyrtioelva gånger att jag hade både växel och handbroms i (som jag ju ALLTID har) och gick in på macken igen. Jag gjorde mina inköp och svamlade osammanhängande och ursäktande om hur det kunde ha gått till och sedan åkte jag hem.

Hela kvällen hade jag ångest över vad som skulle kunnat hända.Tänk om bilen rullat in i kvinnans bil. Tänk om den missat lyktstolpen och fortsatt ut på genomfartsvägen! Det allra värsta som kunnat hända vore att den rullat på någon fotgängare. Jag vet faktiskt inte hur jag skulle ha hanterat det.

Det tog några dagar innan jag kom körande förbi macken nästa gång. Då fick jag se det. Lyktstolpen var illa skadad. Den lutade så kraftigt att den hängde ut över trottoaren! Inte kunde väl ytterligare någon ha kört in i den sedan jag var där senast? Jag körde tillbaka, parkerade på samma ställe, la i växel och drog hårt i handbromsen. Sedan gick jag in på macken. Jag hade tur, för föreståndaren var där i egen hög person. En av de anställda erbjöd sin hjälp men jag bad att få prata med chefen. Både den anställde och chefen såg frågande och en aning oroade ut innan jag lyckats få ur mig mitt ärende.

Jag erkände min fadäs och min klumpighet och förklarade att jag inte förrän nu, när jag skulle åka förbi, upptäckt att lyktstolpen stod och lutade. Jag hade varit alltför upptagen av att skämmas och oroa mig över vad som skulle ha kunnat hända. Det visade sig att den som tjänstgjort kvällen jag lät min bil göra mig till åtlöje tagit mitt registreringsnummer. De hade tänkt kontrollera vems bil det var men det hade inte blivit av ännu. Gulp! Jag lämnade mitt telefonnummer och skulle senare få information om vilka efterräkningar jag hade att vänta mig. Både stationschefen och den anställde var vänliga och slätade över händelsen en smula så att jag kände mig lite bättre till mods när jag gick därifrån. De berättade också att det händer lite då och då att bilar rullar ner och ända ut på vägen. (Jag var tydligen den första att lyckas träffa lyktstolpen.) Det var  fruktansvärt pinsamt och ännu mer onödigt.

Någon vecka senare när jag passerade höll två män på att luta tillbaka lyktstolpen och den står nu lika rakt och fint som de andra stolparna. Jag har ännu inte hört något ifrån föreståndare trots att jag varit in och tankat och handlat flera gånger, även när föreståndaren själv varit där. I början fick jag verkligen anstränga mig för att inte undvika att gå in dit. Jag har inte själv tagit upp ämnet och frågat hur det blir och tror inte att jag tänker göra det heller. Försöker intala mig att stolpen måste ha haft ett oerhört undermåligt fundament.
*

Kyla

Då smällde det till och blev kallt även den här vintern. Vi stirrade klentroget på termometrarna i morse men alla visade samma ska: KALLT! Det är ändå ingenting jämfört med förra vintern, och absolut ingenting jämfört med det nya rekordet på -43 grader någonstans i nordligaste Sverige. Hu! Brr!

Vi tände vedspisen i köket och kunde ganska snart både höra det trevliga knastret och sprakandet och känna värmen sprida sig. På första parkett ligger som vanligt Tor.

Ena vattenkoppen ute hos djuren hade frusit ihop men den tappre husbonden fick med hjälpa av en varmluftspistol fart på vattnet igen. Dessvärre verkar ingen av korna intresserad av att dricka någonting. Det är annars det bästa sättet att hålla fart på vattenkopparna när omformarna inte riktigt orkar med kylan.

Trots febrilt letande har vi inte lyckats hitta motorvärmarsladden till min bil. Börjar fundera på om jag någonsin haft någon till den här bilen. Fyra stycken av fel fabrikat har vi fått fram, men det hjälper föga. Tack och lov för en snäll och lättstartad bil!

Tor protesterade ljudligt efter några minuters promenad. Han vägrade ha tassarna i marken, vilket kan bli lite svårt när man har fyra stycken. Ricky trippade omkring en stund i början men antingen vande han sig vid kylan eller så struntade han i den.

Sjusovare

Tidigt i morse var husbonden ut och skickade iväg tjuren jag skrev om igår. Lastningen tog ungefär så lång tid som det tog att öppna alla grindar och sedan stänga dem igen. Kanske var tjurkraken så yrvaken att han gick i sömnen.

Inne i huset låg resten av familjen och sov. Tor Tax föddes som gubbe och han är en riktig sjusovare som ofta måste väckas genom omruskningar för att han ska komma med ut på morgonkissningen. Är det till råga på allt regnigt eller kallt tycker han att det räcker bra att bara kliva ut i carporten och sedan vända tillbaka till soffan. Han går omvägar runt vattenpölar och snödrivor.

Ricky är morgonpigg, och har alltid varit det. Han är i och för sig pigg när som helst på dygnet om och när det krävs. På senare tid har han däremot börjat uppvisa sjusovartendenser. I morse hade hela familjen (utom Tor) för länge sedan klivit upp när han kom gäspande och undrade vad vi höll på med. Barnen var sedan länge i skolan, tjuren lastad, husbonden behjälplig vid ett bilhaveri och jag själv hade i alla fall fått i mig den första kaffekoppen och hunnit med morgonplocket i köket. Håller Ricky också på att bli gubbe?

Natten före julafton höll vi på med julstök till långt in på småtimmarna. Tor sov som en stock. Husbonden tacklade av först, en stund därefter tonårssonen. Dottern och jag pyntade tappert vidare. Ricky kontrollerade vad vi gjorde, mestadels från soffan. Till slut tröttnade också han men han kunde tydligen inte gå och lägga sig så länge vi höll på.

Till slut satt han på köksgolvet och såg på oss med bedjande ögon. Hans säregna "jag-vill-något-gläfs" lät inte vänta på sig. Han ville gå och lägga sig på riktigt, inte "slätvila" på soffan. Jag gick mot sovrummet och han kom störtande efter. Nästan gnyende dök han ner på sovrumsmattan och jag tror han sov innan jag hunnit stänga dörren bakom honom. Dagen efter, på själva julafton, var vi trötta allihop men huset var fint städat och julpyntat. Både Tor och Ricky hade sovmorgon.

Tor drömmer om rådjursjakt!

Ricky och Svante snarkar ikapp.

Tjurleverans

Tidigt i morgon bitti är det dags för årets första tjurleverans. Det är en av de stiliga blivande ettåringarna som blivit utvald och ska få flytta till ett alldeles eget harem. Han kommer att ha gott om tid på sig att lära känna sina nya ägare innan han ska börja arbeta. Vi brukar inte leverera avelstjurar så här tidigt på året så vi får hoppas att det tyder på att marknaden är god i år.

Oftast går det helt problemfritt att lasta tjurarna. De är tillräckligt nyfikna för att vilja undersöka djurbilarna och kliver snällt upp på den ibland ganska branta lastrampen. Lite då och då händer det förstås att någon inte alls har lust att lämna oss. Jag brukar då viska åt dem att de ska få flytta till ett jättefint ställe med en massa snygga kotjejer som de ska få ha alldeles för sig själva. Vips! Tjuren står fint inne djurbilen. Med några sista förmaningar om att de ska sköta sig och utföra sina arbetsuppgifter förtjänstfullt står vi sedan och vinkar adjö. De brukar inte bry sig om att vinka tillbaka, de är alltför ivriga att komma iväg.

Vi får hoppas att tjuren som ska lämna oss imorgon är lika villig att komma till sitt nya ställe. Imorgon vet vi.

Ungtjurens pappa Walle

Vinterkyla

Vi har fått lite vinter även här på våra breddgrader. Det går inte att jämföra med de två senaste åren men vi har i alla fall snö på backen, lite skidspår och i morse 14 minusgrader.¨Korna stormtrivs. På eftermiddagen idag låg de i solen i ligghallen, nedborrade i halmbädden. Varm ånga steg från deras kroppar och de tuggade förnöjsamt. Många av dem har börjat bli riktigt runda om magen, det är inte så lång tid kvar tills de börjar kalva.

Tor brukar kunna vara lite kinkig när det är kallt. Han får ont i tassarna och ser ynklig och ömklig ut och han visar på alla sätt att han gärna blir buren. (Är det jakt på gång kan han springa fastän tassarna blöder utan att det verkar bekomma honom.) Häromdagen ville han inte följa med in på ladugårdsbacken för där var det oplogat och han skulle riskera att bli kall om magen. Naturligtvis var han tvungen att följa med ändå.

Ricky brukar vara oberörd av kalla tassar men i morse satte han sig platt på rumpan och lyfte upp båda framtassarna i luften. Efter några sekunder fortsatte han promenaden. Han älskar snö och ålar gärna runt i dikena trots att det är kallt, så även idag. De kalla tassarna var snabbt glömda men promenaden blev inte så lång, för även mina tassar hann bli kalla.

Kattpresenter

Eftersom jag inte uppdaterat er på länge med vad som hänt så erbjuder jag nu lite gammal skåpmat.

Svante-Fjante, alias Svante drullkatt, kom med en tidig julklapp i mitten av december. Precis mitt i dörrhålet, nästan på tröskeln, hade han placerat den fina presenten. Jag förstår att den var till mig, han har nämligen levererat fina presenter till mig förr. Den här var både större och grannare än de tidigare. Det var en ekorre. Stendöd. Likstel. Med magen lite fint uppvänd så jag kunde se de fina färgskiftningarna i pälsen. Den yviga svansen draperad över bakbenen.

Jag förstår att Svante måste ha blivit besviken över att inte ha kunnat överlämna den till mig personligen. Säkert satt han länge och väntade, kanske hela trettio sekunder. (Längre  än så kan han nämligen inte sitta still.) När jag hittade ekorren var Svante alltså inte kvar på plats och kanske var det lika bra. Han skulle nog ha blivit sårad över min otacksamhet. Jag ville nämligen inte ha den. Inte på några villkors vis.

Eftersom jag är en rejäl och handlingskraftig kvinna (?!) räds jag normalt inte futtigheter som insläpade döda djur, men jag kan heller inte påstå att jag med glädje befattar mig med dylika företeelser. Jag stod några sekunder och stirrade på den bepälsade presenten och hjärnan gick ovanligt trögt: "Sopskyffel! Nej, hushållspapper! Nej, handskar! NEJ! FÅGELHUND!"

Ricky är sällan långt ifrån min sida, så inte heller den här gången. Med glädje åtlöd han mitt apportkommando och bar sedan stolt ut pälsbollen. Vi lämnade den ute vid vedboden. Jag tyckte det var ett bra ställe, och räknade med att den skulle vara borta nästa gång jag kom förbi.

Det föll sig så att det tog ett par dagar utan att jag kontrollerat om ekorren försvunnit från sin oheliga gravplats. Tydligen hade däremot Svante passerat. Han måste ha blivit rasande över min otacksamhet! Jag fick den i gåva en gång till. På samma ställe, men inte lika fint upplagd. Tilltufsad, huvudlös och stinkande! Den här gången tog husbonden reda på den och hivade iväg den på ett bättre ställe, där Svante inte kan upptäcka att vi gjort oss av med hans med möda införskaffade julklapp. Tänk om han nästa gång kommer med det saknade ekorrhuvudet och lägger det i min säng, i värsta Gudfadern-stil?

DISCIPLIN!

Det rör på sig fastän det kanske kan vara svårt att tro med tanke på intensiteten i bloggandet. Det är inspirationen som inte riktigt velat infinna sig, men jag tänkte prova en ny metod. DISCIPLIN! Kanske kan inspirationen väckas till liv genom att jag disciplinerat tvingar mig till att skriva. Jag tycker nämligen att det är roligt, så varför det inte blir av kan ju verka som ett mysterium.

Så nu börjar jag om på ny kula och om en tid vet vi ju om jag har karaktärsstyrka och disciplin nog för att få liv i den här bloggen igen.

Skriv gärna uppmuntrande kommentarer! Halva nöjet med skrivandet är att få läsa era kommentarer! Ju fler desto bättre! Hjälp mig! Peppa mig!

Ni ska få njuta av en bild på mjuka och gosiga pippisockor tills vi hörs / ses igen!

Mjuka, gosiga, härliga, fina, trendiga.....

*