Stora sorger och små glädjeämnen

Ibland är det extra viktigt att hitta och ta vara på de små glädjeämnena i livet, men det är ofta då det är som svårast.

Det är flera i bekantskapskretsen som den senaste tiden drabbats av stora bekymmer, sorger och prövningar. När man, som jag i de här fallen, befinner sig lite i periferin blir känslan av maktlöshet och otillräcklighet stor. Det är så mycket man skulle vilja göra, och så lite man kan åstadkomma. Det är också näst intill omöjligt att till fullo förstå vad de berörda går igenom.

De egna bekymren förvandlas till futtigheter och bagateller. Vad spelar väl ett grusigt golv för roll? Eller att en del av halmen är lite dammig i år? En lerig gårdsplan är lätt att uthärda i jämförelse med vad många andra måste utstå.

Det är när livet känns svårt och orättvist som det är så viktigt att se de små ljusglimtarna som ändå finns, för de finns även när vi inte ser dem. Vi behöver dem för att orka och gå vidare, för att stärka oss. Det är lätt att säga men så svårt att genomföra när det behövs som mest.

Jag håller nu på att samla på de små glädjeämnen jag hittar. Eftersom sorgsamheterna inte drabbat mig personligen går det trots allt ganska lätt att hitta guldkornen. De är fler än vad man kan tro; en hund som söker närhet, en ko som vill bli kliad, en vänligt leende från en okänd människa, solen som tillfälligt tittar fram,  en talgoxe på besök utanför köksfönstret, mina nära och kära. Men viktigast av allt: Mina älskade barn.

Jag samlar på mig så jag har välfyllda förråd till den dag jag behöver det.

Ta hand om varandra!

Jobb

Nu har han fått jobb också, sonen. Här går det undan vill  jag lova, och det blir tätt mellan gratulationerna.

GRATTIS IGEN!

Körkort!

Sonen har nu körkort! Eftersom det skulle hållas hemligt för vissa och komma som en överraskning har jag inte kunnat skriva om det här. Jag har till och med tvingats ljuga, eller i vart fall komma med halvsanningar och undanflykter, men nu kan jag gratulera honom här också.

GRATTIS!

Bilen har varit ut på flertalet resor och äventyr utan att jag varit med. Jag har på den här korta tiden hunnit oroa mig över frosthalka, tätortstrafik, motorvägskörning, mörkerkörning och Gud vet vad. Det kanske släpper lite med tiden. Eller avtar i styrka. Jag oroar mig visserligen fortfarande när dottern är ute och kör fastän hon både haft körkort ganska många år och är en lugn och sansad bilförare. Tack och lov så är sonen också försiktig och ser bilen som ett transportmedel och inte en racerbil.

Kör försiktigt!

Stickfeber

Jag har fått stickfeber igen. Jag stickar all ledig (och ibland oledig) tid. För tillfället är det pippimönstrat som gäller. Det senaste är en söt babyoverall med en liten mössa till.