fredag 17 december 2010

Hjälpredor

Jag har en massa frivilliga hjälpredor mitt i julstöket, fem stycken närmare bestämt. Det kan ju tyckas bra, men de är så lynniga, mina hjälpredor. De har extremt svårt att ta instruktioner och samarbete är i princip omöjligt.

Två av hjälpredorna är hundarna, och den enda som visar ett visst mått av intrese för vad jag faktiskt vill ha hjälp med är Ricky. Tor är mest i vägen, när han inte flyttar runt på grejer som jag alldeles nyss plockat undan. Inte vill han lämna dem i från sig heller. Igår fick vi ha en uppgörelse om en bit maskeringstejp som jag tyckte att han skulle lämna ifrån sig frivilligt.

Ricky kör ner nosen vid mina händer för att verkligen se vad jag gör, så han kan hjälpa till ordentligt. Häromdagen kom han klättrande efter mig på stegen. Jag brukar kunna avleda honom med att han får bära omkring på saker. Visserligen skulle det ha gått fortare om jag gjort det själv, men han blir så nöjd när han "gör nytta".

De tre övriga hjälpredorna är katterna. De är verkligen mest i vägen. Jag vet inte vad det är med dem, men de har blivit helt hopplösa. Sonja blir sur om de andra katterna är där hon är och hon både spottar och fräser åt dem. Ricky får sig en dask lite då och då, vare sig han gjort sig förtjänt av det eller inte. Svante slänger sig raklång var helst han tycker det passar. Han har blivit trampad på flera gånger men det bekommer honom inte alls. Sanfrid trotsar numer hundarna, åtminstone om någon har öppnat kylskåpet eller pysslar med något som eventuellt kan tänkas vara ätbart. Han stjäl allt han kommer över, ibland mitt framför ögonen på oss.

Katterna är mycket missnöjda med kattmaten jag köpte senast. Den är tydligen oätlig. Igår var de så utsvultna så Sonja och Sanfrid, som normalt passar sig för hundarna, gick fram och åt ur Rickys matskål med torrfoder samtidigt (utan att Sonja spöade Sanfrid) och medan Ricky redan stod och åt!!! Ricky blev alldeles bestört men eftersom han är snällheten själv gjorde han inte annat än att kastade i sig maten. Jag hade fullt sjå att få bort katterna, de var som hala, slingrande ålar. När jag vände mig om stod Svante och åt ur Tors matskål, och kaxiga Tor hade backat undan och stod och tittade på mig.

Katterna kontrollerar flera gånger om dagen om slasken är ordentligt rengjord. De fördiskar gärna om det står disk på bänken. Ricky är fena på att öppna diskmaskinen och då kan det finnas två, tre fördiskare där. Eventuellt någon inne i diskmaskinen också. Sandfrid älskar sopsortering, Ricky hjälper gärna till.
Ricky älskar också att väcka barn. Barn älskar inte att Ricky väcker dem. Katterna vill gärna hjälpa till att söva barn.

Svante vill alltid hjälpa till att pyssla med marsvinen. Roligast tycker han att det är att motionera dem. Han tror också att han måste passera genom en dörr så fort den öppnas. Ibland kanske det bara har gått sekunder sedan förra passagen, men öppnas dörren måsta Svante passera. Sanfrid ska npg bli sekreterare i nästa liv. Det går inte att läsa eller skriva utan att han vill vara med, och värst är det om man sitter vid datorn. Sonja är egentligen gårdens rättare. Vad vi än gör utomhus är hon med och kontrollerar. Kommer det en ny maskin inspekteras den noga. Hon sitter uppflugen någonstans och iakttar oss medan vi arbetar. I samma ögonblick vi står still utan att ha något i händerna kommer hon och hoppar upp i famnen. Hon ska klias. När pausen är slut kan hon vägra hoppa ner. Om man släpper ner henne ändå kan hon hoppa upp på ryggen och hålla sig fast med klorna medan man försöker göra det man ska.

Igår hade jag alla fem hjälpredorna i släptåg vad jag än gjorde. Tor fann till slut för gott att gå och lägga sig, men de övriga följde mig tappert i julstöket. Nu har jag slängt ut katterna och placerat hundarna i hundgården. Kanske kan jag få arbeta ifred.
*

måndag 13 december 2010

Hemligheter!

Jag håller på med hemlisar. Jag tänker inte avslöja vad det är. Däremot kan jag avslöja att tiden börjar bli knapp! Jag har inte påbörjat det stora julstöket ännu och nu är det bara en dryg vecka kvar till den stora dopparedagen. Till råga på allt har jag en till STOR hemlis som jag ska hinna med, och helst en till, en lite mindre.

Det är ingen idé att ni försöker pressa mig att avslöja vad det är jag håller på med, och jag kommer att ge alla samma svar, oavsett om den frågvise är berörd av hemlisen eller inte: "Inga kommentarer."

Så nu vet ni det, och varför jag mestadels är okontaktbar.
*

tisdag 7 december 2010

Ärkefiende eller Räddare i nöden?

*
Tor Tax och jag har ett märkligt förhållande. Det har jag berättat om tidigare. För det mesta råder inga problem och han lyder alldeles utmärkt. Lite då och då uppstår det dock konflikter, som idag till exempel.


Ögonstenarna sommaren 2009.


Jag hade båda hundarna lösa på backen och med Ricky medför det inga problem. Han kan vara ganska yvig i svängarna men lyder snabbt. Tor måste man däremot passa hela tiden, så fort han märker att man brister i uppmärksamhet tar han tillfället i akt och då går de små korta taxbenen i hundra knyck. Idag bestämde han sig för att jaga katten istället för att hoppa in i bilen, trots att han var tvungen att passera bara en halvmeter ifrån mig, och trots att jag röt åt honom att stanna. Ricky blev alldeles paff när jag röt och stannade fastän han var på betydligt längre avstånd ifrån mig. Tor ökade bara farten.

Utan att tänka fällde jag ut benet, som för att ta krokben för honom, och det är väl knappast att rekommendera egentligen. Tor störtdök ner i snön och blev JÄTTEARG. Det är MYCKET förnärmande i ett taxsinne att RAMLA. Han kravlade sig dock snabbt upp och fortsatte med kattjakten. Nu var det jag som blev JÄTTEARG. Ricky förstod inte vad han gjorde för fel (han gjorde ju heller inget fel) utan kom svansande efter mig och följde mig hack i häl. När jag ropade (skrek?) åt Tor att komma försvann taxuslingen i snön borta hos grannarna och Ricky tyckte att han ju redan hade kommit, men för att behaga mig ytterligare hoppade han upp i famnen på mig. Närmare kunde han ju inte gärna komma. Jag befriade mig från de långa bretonbenen och rusade efter rymlingen, med stövlar vars skaft inte nådde över snötäcket, och med en hoppande breton runt benen. Till slut insåg Tor att det kanske var bäst att lomma matte till mötes, och resten av dagen har han fjäskat som bara den.

Det är inte ofta jag ber någon av de övriga familjemedlemmarna gå ut med hundarna, men idag gjorde jag det. Jag har nämligen arbetat lite för hårt idag, och de två tonåringarna erbjöd sig omgående att ta hand om kvällsrastningen när de såg min matta och utarbetade uppenbarelse. Själv placerade jag mig liggandes i TV-soffan med förhoppningar om ett snabbt tillpiggnande.

När Ricky har varit ute tycker han att det är viktigt att han springer runt till alla familjemedlemmar och talar om att han har kommit in igen. Det går i ett fasligt tempo som alltid när han ska göra något. Helst ska han pussas också, allra helst i ansiktet. Tor brukar under tiden avvakta under hallbyrån. Ikväll blev Tor insläppt först och han smög fram till mig och kikade över soffkanten. Sedan parkerade han nedanför mig med blicken riktad ut mot köket. Både han och jag hörde när Ricky var i antågande.

Ricky kom runt hörnet i full fart men Tor släppte inte fram honom längre än till mattkanten. Två gånger blev busen bortmotad. Tor satte sig återigen på pass nedanför mig och Ricky låg på andra sidan tröskeln och såg olycklig ut. Jag är övertygad om att Tor insåg att hans hopplösa och ganska jobbiga matte inte mådde riktigt bra, och eftersom odågan Ricky inte är så finkänslig så skulle han helt enkelt hållas på avstånd.

Samma sak hände en gång när jag halkade omkull på en isfläck och faktiskt slog mig ordentligt. Ricky trodde att jag busade och tyckte det var jättekul med matte kravlandes i snön. Tor kom också då till min undsättning och höll Ricky på behörigt avstånd tills jag frustande och stönande kommit på benen igen. Både då och nu förblev Ricky helt stilla efter Tors ganska bryska tillrättavisningar, ända tills jag kallade honom till mig.


Håll dig undan!

Tor tröstar gärna den som är ledsen eller nedstämd. Han slickar tårarna från kinden och viskar tröstande ord i örat. Det är faktiskt sant! Om man viskar i hans öra så svarar han med små korta flåsningar i ens eget öra, det är jättemysigt. Vi har en himla massa hemlisar han och jag.

Ricky tar mig faktiskt i försvar ibland han också. Inte för att det egentligen har behövts men han har trott att jag har varit i nöd. Det har varit gånger när någon försökt att till exempel kittla mig (vilket jag verkligen ogillar). Ricky har vid sådana tillfällen uppmärksammat min tilltagande frustration och kommit störtande till min hjälp. Han har inte gett sig på min plågoande (som ju alltid varit någon han känner) utan trängt sig emellan och uppfordrande och frågande sökt min blick som för att få reda på vad som förväntas av honom. En klapp på huvudet och några lugnande ord brukar räcka för att han lugnad ska backa undan igen. Jag undrar just vad han skulle göra om det var allvar.


Det här var ett tag sedan, Ricky har vuxit till sig en hel del men kan fortfarande konsten att fullständigt slappna av.


Jag tror nog att jag kan känna mig trygg med mina två små livvakter. De gör nog vad som krävs, om och när det krävs, trots våra små dispyter.
*

tisdag 19 oktober 2010

Relationsproblem

Relationsproblem är inte att leka med. De leder lätt till att man tappar omdömet och i värsta fall reagerar primitivt och inte speciellt sofistikerat. Man kanske säger saker som man egentligen inte menar, men som kan såra djupt. Man kanske blir helt eller halvt förblindad och bara ser negativa saker hos den andra parten. Det gäller att försöka lyssna, läsa in, sansa sig och tänka efter före. Det viktigaste är kanske att försöka komma ihåg att man inte är ofelbar själv.

Vi har nog alla haft relationsproblem på något sätt. Jag har ett stort och djupgående som pågår just nu. Jag har verkligen försökt olika metoder för att  närma mig och förstå min antagonist. Ja, det har gått så långt att vi har blivit antagonister. Husbonden och jag är överens om hur problemet ska lösas men vi har olika skäl och argument, men resultatet blir det samma.

Jag och Herr Avelstjur modell Medium kommer inte överens på några villkors vis. Jag har försökt i flera år men det går helt enkelt inte att komma överens med honom. Han är stroppig, överlägsen, maktgalen och oberäknelig. Det stör mig otroligt mycket att han och husbonden kommer överens. De kanske inte älskar varandra direkt men de har en slags outtalad respekt för varandra och har ingått vapenvila.



Jag har aldrig varit elak mot Medium. Jag har inte medvetet behandlat honom annorlunda jämfört med de andra. Kanske är han avundsjuk för att jag gosar med de andra och inte med honom, men han inbjuder inte till gos. Jag matar honom varje dag och då står han lugnt och väntar. Försöker jag närma mig utan mat blänger han misstänksamt. Han kan ruska lite på huvudet och kanske fnysa fram en varning. Igår markerade han att jag kommit för nära men han använde sig av fula metoder. Han kom sakta fram och såg riktigt vänskaplig ut men sedan dängde han huvudet i väggen precis framför mig och gick fisförnämt därifrån. Jag hoppade både högt och baklänges. Så nu har jag tröttnat.

Jag tänker inte försöka fjäska något mer. Det verkar vara helt lönlöst. Kanske kan han inte förlåta mig för att jag en gång råkade säga att jag inte tycker om honom. Jag tänkte mig inte för utan undslapp mig kommentaren när han var inom hörhåll. Jag har inte bett om ursäkt heller, så det kanske inte är så konstigt att han inte tycker om mig. Han ska bort från gården. Det är vi överens om, husbonden och jag.

Om mina motiv är huvudsakligen känslomässiga så är husbondens rent sakliga. Medium är inköpt för att användas till betäckning av kvigor. Han har goda genetsika egenskaper för att efterlämna sig lite mindre kalvar och lätta kalvningar, sämre egenskaper för tillväxt. (Därför kommer han själv aldrig att bli som Jättestor till exempel.) Nu har Medium funnits så länge på gården att han är släkt med alla kvigkalvar som föds och han kan därför inte användas till att betäcka dem.

Hans uppdrag är slutfört och till våren föds hans sista kalvar. De två nya Herrarna får ta vid. De är för övrigt extremt sociala även med mig, och har mycket goda egenskaper för både lätta kalvningar och hög tillväxt. Nu får vi bara hoppas att de gjort sitt jobb i sommar och att alla kor och kvigor är dräktiga. Vi ser med spänning fram emot dräktighetsundersökningarna.
*

onsdag 6 oktober 2010

Halmkörning

Att vara bondmora innnbär att man får rycka in lite var stans där arbetskraft behövs. Att stränga halm till exempel. Det hör inte till de mest avancerade sysslorna, att kunna manövrera traktorn samt ha kontroll över två spakar räcker bra. Den ena spaken får snurr på hela maskineriet, den andra höjer och sänker redskapet som sprätter runt halmen. Inga problem alltså. Det är dock viktigt att man inte färdas på vägarna med redskapets grind utfälld. Den sticker nämligen ut en god bit bredvid traktorn, mot mötande trafik, och kan orsaka allehanda skador på medtrafikanter och deras fordon. (En bekant gjorde en gång det misstaget och repade sin grannes bil riktigt fult trots att grannen valde att köra ända ner i diket!)

Eftersom husbonden för närvarande har hyrt ut sig själv och sina muskler föll det på min lott att stränga halmen. Åkrarna ligger åtskilliga kilometer från gården så det krävdes transport på landsvägen. Jag kom ihåg att kontrollera att grinden var infälld. Bra jobbat! Varje gång jag fick möte tittade jag noga i backspeglarna för jag hade en känsla av att redskapet, och den vidhäftade grinden, slängde oväntat mycket. Inte oroande mycket, men som sagt mer än väntat. Allt gick trots allt väl och jag stannade så småning om på den första åkern och gick ut för att fälla ner grinden.

Hoppsan! Aj, aj, aj!

Redskapet bärs i traktorns hydraularmar och ska under transport vara upphissat. Först vid arbete sänks det ned och roterar med en massa pinnar som sprätter runt halmen (eller höet eller ensilaget eller vad det nu är som ska vändas). Det rullar då på små hjul, som är menade som någon sorts stödhjul under arbetets gång. De är inte till för att bogsera redskapet med. Men det hade jag gjort. Hela vägen. Med redskapet sänkt så mycket det bara gick. Efter noggrann inspektion kunde jag lyckligtvis konstatera att allt verkade vara intakt. Någon enstaka liten pinne saknades visserligen, men det är sådant som ändå ramlar bort någon gång ibland och inte skulle kräva att jag behövde avslöja min fadäs. Jag bestämde mig omgående för att aldrig någonsin erkänna vad jag gjort. Inte för någon.

Jag lyckades efter visst besvär lossa sprinten som håller grinden upplyftad. Sedan skulle sprinten in i ett annat hål när grinden var i arbetsläge. Jag vickade och lyfte och bankade och slog och började efter ett tag att både svettas och säga fula ord. Varför hade jag till exempel en ljusbeige kofta på mig? Och lågskor? Borde jag inte veta bättre? Och VAR var husbondens muskler? För att inte tala om hans rutin, erfarenhet och allehanda små hemligheter om hur alla dessa sprintar och redskap ska hanteras? Varför är jag inte ett litet våp och vägrar befatta mig med allt som är smutsigt och / eller brummar starkare än en syrsa?

Till slut var jag tvungen att krypa till korset och ringa husbonden. Eftersom jag är den jag är och inte lyckas förändra det hur jag än försöker så hörde jag mig själv börja samtalet med att berätta om dittransporten av redskapet. Jag fick ett otydligt mummel till svar och rapporterade snabbt att allt verkade vara helt. Först när samtalet skulle avslutas erinrade jag mig mitt egentligen ärende. Det visade sig att det inte var lönt att ens försöka få in sprinten i hålet. Hålet och sprinten passar helt enkelt inte ihop, husbonden hade inte tänkt på att berätta det. Eller så trodde han inte att jag skulle vara så noga. Eller att jag skulle förstå att det inte behövdes.

Halmen blev vänd utan vidare missöden och jag kom till och med ihåg att fälla upp grinden när jag skulle ut på landsvägen igen. Jag jobbar nu hårt på att bli ett våp.
*

fredag 1 oktober 2010

Excentrisk tax


Jag bestämde mig för att städa igen, i tid, och lite snabbt, innan jag ska ut och lite snabbt stränga halm, innan åkaren kommer och hämtar ett berg med LP-skålar som ska vidare till köparen. Sedan är det tänkt att jag ska trotsa min oförnuftiga höjdrädsla och hissa upp mig själv i saxliften för att måla på omåttligt höga höjder.

Ricky brukar följa mina förehavanden med dammsugaren för att kontrollera att jag inte fuskar. Ibland lägger han saker framför dammsugaren för att se om de försvinner. Tor brukar smyga undan och hålla sig i andra rum än där dammsugaren befinner sig.

Jag började i TV-rummet. Ricky smög försiktigt bakom mig och kikade ibland fram bakom mina ben. Tor låg kvar på mattan under soffbordet trots att dammsugarmunstycket redan befann sig på mattkanten. Märkligt. Han låg mellan en soffkudde och en pläd som jag bara minuterna innan lagt fint i soffan. Ricky var den här gången oskyldig till nerdragandet av mysattiraljer eftersom han hela varit med mig och inspekterat vattnandet av blommor. Tor brukar inte dra ner saker på golvet. Märkligt.

Han flyttar sig väl, tänkte jag och förde munstycket med hastiga rörelser över mattan, allt närmare taxen och mysattiraljerna. Plötsligt ekade ett mycket högljutt taxskall genom rummet. Vad i hela fridens da´r? Jag ignorerade taxskrället och fortsatte mina förehavanden med dammsugaren, men avbryts av täta skall i ett intensivt crescendo. När jag böjde mig ner och kikade på den skyldige under bordet såg jag hur han samtidigt som han stormskällde liksom hoppade med hela kroppen utan att släppa dammsugarmunstycket med blicken. Vad har det tagit åt hundskrället?

Jag trätte på honom med sträng röst och plockade upp kudden och pläden i en ilsken rörelse. Där under hittade jag hans hemliga skatt. Det var alltså den han vaktade, och som fick honom att trotsa dammsugaren. Han hade kräkts.


Tor är som jag tidigare berättat mycket speciell på många sätt och vis. En av hans små egenheter är att han alltid måste städa undan efter sig om han har råkat smutsa ner. Alltså måste kräkset gömmas. Inte minst för att Ricky annars kommer och äter upp det. Jag kunde inte låta bli att skratta åt kräksvaktaren och han blängde på mig med en förnärmad blick och lommade iväg. (Nu var det ju ofarligt att lämna skatten eftersom matte hittat den.) Ricky stod förväntansfullt och slickade sig om munnen och viftade på svansen.

Kudden och pläden åkte i tvätten och äcklet skulle torkas upp, det var turligt nog inte så särskilt mycket. Jag upptäckte då att mattan var märkligt bulig och knölig och när jag lyfte på den insåg jag att det jag hittat uppepå mattan bara var som toppen på ett isberg. Det låg mängder av undangömt och tillplattat kräks UNDER mattan. Tor satt under ett skåp och blängde, Rickys svans gick som en propeller i turbofart. Han visade med hela sitt kroppsspråk att han villigt erbjöd sina tjänster när det gällde att ta reda på äcklet (eller godiset beroende på vem man frågar).

Jag avböjde givetvis hans erbjudande även om det skulle ha varit väldigt skönt att bara råka lämna rummet  en liten stund och därmed slippa omaket.
*

tisdag 28 september 2010

Att städa i tid och otid

Uttrycket att städa i tid och otid leder mina tankar till någon som städar ideligen, vare sig det behövs eller inte. Själv städar jag oftast i otid, och med det menar jag en tid efter att det egentligen hade behövts. Igår städade jag, i otid. Jag dammade, plockade, skurade och fejade. Jag till och med tvättade mattor och lade senare på dagen  ut dem på de nyskurade golven. Efter ett antal timmars utomhusarbete kunde jag på kvällen strosa runt med ett stort mått välbefinnande och tända smålampor i mitt nystädade och väldoftande hem.

Huset såg fortfarande välstädat ut i morse, och en bit in på förmiddagen. Sedan kom sotaren. Jag visste naturligtvis om att sotaren skulle komma för sådant meddelas alltid i förväg. Jag hade bara förträngt det.

Vi har under de senaste åren haft ett flertal olika sotare från ett flertal olika sotningsfirmor. Deras ambitionsnivå har varierat liksom röran de lämnat efter sig. Det var ytterligare en ny sotare från en ny sotningsfirma den här gången. En ung kvinnlig sotare som inte var någon sotare utan innehade titeln skorstensfejartekniker (!). Men hon såg ut som en sotare i svarta arbetskläder och med sotsvarta händer och armar. Hennes leende var däremot bländande vitt.

Den unga kvinnliga skorstensfejarteknikern visade sig vara en trevlig och lättsam person. Hennes uppgift för dagen var att kontrollera samtliga våra fem eldstäder med tillhörande rökkanaler, samt husets båda skorstenar både in- och utvändigt. Hon skulle alltså bland annat behöva ta sig upp på krypvinden. Jag har vid ett par tillfällen sett husbonden, som till storleken är en ganska liten man, med stort besvär åla och kravla sig genom luckan upp på krypvinden, illa placerad nästan tre meter över golvnivå. Turligt nog var fejarinnan en mycket späd kvinna så hon hade inga större problem med ålandet genom luckan.

Till saken hör nu att jag klippte gräsmattan igår, och jag klippte den riktigt kort. Fuktigt gräsklipp ligger således runt hela huset där fejarinnan var tvungen att gå för att ta sig upp på sotarstegen. Hon gick därefter till det lortiga pannrummet och stora vedpannan, och därifrån direkt upp på övervåningen och ålade sig upp på den mycket dammiga och av isolering skräpiga vinden. Sedan bar det iväg till kaminen som befinner sig i min arbetshörna bland alla tyger. När hon var klar med detta var det först dags för kakelugnen i sovrummet och sedan den i TV-rummet. Slutligen vedspisen i köket. På alla ställen har hon rakat ut sot och aska ur rökgångarna. Sotare tar heller inte av sig skorna när de arbetar inomhus.

Halvfuktigt gräsklipp, svarta fotspår och fingeravtryck och småhögar med sot i mitt nystädade hus! Suck.... VARFÖR var jag tvungen att städa igår?

Fejarinnans noggranna inspektioner föranledde dock inte några anmärkningar och hon hade till och med tid för en slät kopp kaffe. En mycket trevlig fejarinna alltså. Hon ska dessutom ha en stor eloge för jag har aldrig varit med om en sotare som arbetat så grundligt och lämnat så lite smuts efter sig. Vad det beror på förstår ni säkert själva, utan att jag påtalar det.

Hon är ju kvinna!!

(Det räckte faktiskt med några minuter med dammsugaren och en fuktig trasa, men ÄNDÅ.)
*

söndag 22 augusti 2010

Sommarsysslor

Sommarsysslorna på gården är många och i år ingår även rödfärgning av ekonomibyggnader.

För ett antal år sedan skulle jag rödfärga kornas ligghall. Med pensel. Stående på stege. Jag utrustade färghinken med en ståltrådsfnurra så jag kunde hänga hela konstruktionen på stegen för att arbetet skulle underlättas. Det tog längre tid att ta sig upp och ner på stegen än vad det gjorde att rödfärga. Jag är nämligen höjdrädd.

Efter ett antal klättringar upp och ner började jag dock känna mig lite bekvämare på stegen och klättringstiden kapades avsevärt. Efter ytterligare några klättringar tyckte jag att det var onödigt att släpa hinken upp och ner varje gång stegen skulle flyttas. Alltså fick hinken hänga kvar där uppe medan jag mycket försiktigt flyttade stegen i sidled. Ni kan säkert gissa hur det slutade.

Jag drabbades av hybris och blev allt mer oförsiktig i mina förflyttningar av stegen - med tillhörande färghink. Självklart kom hinken rasande genom luften. Gissa var och hur den landade! Upp och ner över mitt huvud! Har ni någon gång varit i kontakt med äkta rödfärg så vet ni att den är ganska tunn och lättflytande. Den rann genom mitt hår, täckte hela mitt ansikte och letade sig in under mina kläder. Den största mängden stannade förvisso utanpå kläderna, men det gjorde just inte saken bättre. Jag antar att jag svor. Eller så gapskrattade jag.

Ute på gården har vi ett pumphus med vattenkastare. Ett ganska lämpligt ställe att spola sig ren från rödfärg, vilket jag också försökte. Färgen vägrade släppa sitt grepp om både mig och kläderna. Det var inte mycket annat att göra än att dra av sig paltorna där bakom knuten. Till saken hör att pumphuset är beläget bara ett fåtal meter från byvägen, men åtskilligt många fler meter från bostadshuset.

Mer eller mindre naken och med stora röda fläckar spridda över kroppen satt jag på huk och lyssnade spänt efter bilar innan jag tog fart och (osedd?)skenade över gårdsplanen och in i huset. I köket satt två tonårspojkar. Deras hakor föll ner i deras knän när jag rusade förbi.



I år var det dags att rödfärga igen. Husbonden har införskaffat en rödfärgsspruta. När vi tillsammans förberedde och påbörjade arbetet skrattade vi åt mitt senaste rödfärgningsförsök. Husbonden stod sedan 5 meter upp i luften där han bemannade färglansen. Jag höll mig på backen och skötte färgpåfyllning och förflyttning av färgspruta och kompressor. Väggarna blev allt rödare. Det blev också de förhållandevis nya djurgrindarna, samt några av ungtjurarna. Så här kan vi inte ha det, tänkte jag och hämtade vattenslang och borste och började tvätta alla grindar innan färgen hunnit torka.

Rödfärgat vatten stänkte åt alla håll samtidigt som himlens portar öppnade sig likt dammluckor, och jag hade inte ens hunnit halvvägs. Husbonden hade för länge sedan flytt in till stugvärmen.

När jag till slut var klar såg grindarna som nya ut igen. Själv såg jag ut som om jag simmat i utspädd rödfärg. Några av tjurarna går fortfarande omkring och ser ut som om de rodnar.

torsdag 29 juli 2010

Bärtider

Det är härligt med bärtider! Att först få plocka solmogna bär och sedan få koka saft och sylt på dem hör verkligen sommaren till.


Idag har jag för första gången provat att göra svartvinbärsgelé och resultatet blev alldeles strålande. Visst är det väl extra gott att äta det man själv kokat ihop, speciellt om bären kommer från egen skörd? Doften som sprider sig i köket hör också sommaren till. Något år har jag ställt mig och kokat saft av infrusna bär mitt i vintern, bara för att få känna doften och drömma mig tillbaka till sommaren. Kanske ska jag spara lite i frysen i år också och plocka fram i novemberrusket.
*

tisdag 27 juli 2010

SKÄMS!

Ja, jag borde skämmas!

Trots otaliga påstötningar från olika håll har jag inte lyckats prestera en endaste liten rad här på bloggen.

Beror det på att jag fått skrivkramp?    Nej.
Beror det på att inget längre händer i mitt liv?    Nej.
Beror det på att inget längre händer som kan tänkas ha något underhållningsvärde?    Knappast.
Vad beror det då på?    ???

Kanske beror det på sommaren, att den är så varm och skön att jag inte vill sitta vid datorn.
Kanske beror det på att när jag väl kommer in på kvällarna är klockan alldeles för mycket för att jag ska komma mig för att komponera den allra kortaste lilla text.
Kanske beror det på att det händer så mycket att jag inte kan sortera ut vad jag ska skriva om.
Eller så beror det på latmasken. Men det tror jag inte. Inte skulle väl jag vara lat?
*

fredag 18 juni 2010

Försommaren är en förunderligt vacker tid. Allt är så nytt och friskt. Varje år förundras jag över hur fort det går och hur vackert det är, och det är nog som allra vackrast mellan hägg och syrén. Jag tror att det är i bondepraktikan man kan läsa att mellan hägg och syrén får bonden vila. Det har vi inte märkt något av, snarare tvärt om.

*Kornas sommarbeten ska kontrolleras: gamla stängsel ska inspekteras, nya ska sättas upp, korna ska köras ut på sina nya beten och rätt tjur ska få med sig rätt kor med rätt kalvar. (Annars blir det inte bra!) Det jobbet är nu klart, mycket tack vare kära mamma och rara Anders som ägnat många timmar åt stängselarbete.

*Gårdsplanen ska åtminstone hjälpligt rensas efter vinterns aktiviteter, det jobbet är INTE klart, men har ju främst en estetisk prägel.

*Ensilageskörden påbörjas tidigt; etapp 1 och 2 är bärgade innan det utlovade regnet kom. Många timmar i traktor blir det. Husbonden börjar med att slå gräset, efter ett tag kommer jag farande med "nya" traktorn och pressen, innan husbonden kommer med inplastaren. Det funkar riktigt bra men det börjar bli dags att inviga tonårssonen i traktorkörandets ädla konst. Själva traktorkörandet är i och för sig inget problem, det är de mer eller mindre komplicerade maskinerna vi hänger på bakom traktorn som kan orsaka svårigheter vid manövreringen.

*Trädgården har fått sig en liten ansiktslyftning. Dottern är förste gräsklippare och har dessutom handklippt spireahäcken. Grönsakslandet har fått ny jord och fröna har kommit i backen och till och med tittat upp (inte fröna alltså utan själva groplantorna).

*Grovrensning av pannrummet pågår. Det är jättetråkigt och tidsödande, och kräver mer än en vända till återbruket. Däremot är det nödvändigt för att vi ska kunna genomföra vissa andra förändringar och ommöbleringar. Jag tror också att det är befriande för själen att få göra sig av med en massa bråte, även om det kan vara väldigt svårt att skiljas från en del saker.

*Barnen har sommarlov. Med tonåringar i huset vet man aldrig hur dagarna (eller nätterna) utvecklar sig. Idel överraskningar. De pendlar mellan att vara totalt handlingsförlamade till att helt plötsligt ha en verkningsgrad på över 100 %. Det är inte lätt att hänga med alla gånger.

*Jag har fått en ny hängmatta! Mina kära barn köpte en till mig eftersom den gamla gett upp. De har till och med satt upp den mellan de två stora lönnarna bakom huset. Underbart! Jag har inte hunnit med att prova den än. Några dagars andhämtning blir det nog nu eftersom regn utlovats, men i regnet har jag ingen lust att ligga i hängmattan. Jag hoppas att jag kan få känna mig ledig någon gång när det är fint väder också.
*

måndag 24 maj 2010

Hjärnsläpp!

Jag tycker att begreppet "hjärnsläpp" är väldigt talande.
Min hjärna har släppt.

Om den tillfälligt har släppt taget, eller helt hämningslöst släppt sig (!) vet jag inte. Konsekvensen är den samma: Total förvirring!

(Egentligen skulle jag ha låtit bli att korrigera alla dumheter i inlägget som jag först tänkt publicera. Då hade ni förstått precis vad jag menar.)
*

fredag 21 maj 2010

Några timmar av mitt liv

Jag var på väg för att starta gräsklipparen. Åtskilliga väderleksrapporter hotade med riklig nederbörd och gräsmattan var i stort behov av ansning. Telefonen ringde. Tonårssonens brakförkylning gjorde att han inte klarade av mer av skoldagen, och mitt på dagen går inga bussar. Gräsklippningen fick alltså anstå och istället blev det ombyte och en bilresa in till staden i all hast. Eftersom man ska vara både effektiv och miljömedveten så passade jag på att uträtta en del ärenden.

Väl hemma igen var det dags för ett nytt ombyte och matning kalvar. Så småningom gjorde jag mig åter redo för att ta itu med gräsklippningen. Telefonen ringde. Tonårsdottern hade inget busskort med sig. Den här gången böt jag inte om utan gav mig av i kokläderna, men med tofflor på fötterna. Jag kom inte ens av gården. En kalv hade kommit på att det är värt några smällar från eltråden för att komma ut på andra sidan staketet. Han befann sig på den stora slåttervallen och hade inga planer på att återvända in i hagen. Det är svårt att hålla jämna steg med en sprallande kalv i vanliga fall och med tofflor på fötterna gick det inte bättre direkt. Snarare tvärt om.

Den sjuka sonen och en smått korädd svägerska kallades in och med gemensamma krafter, och assistans av Sonja Katt, lyckades vi mota upp kalven på gårdsplanen för att istället ta in honom den vägen. Han genomskådade oss och försökte göra en rad undanmanövrar. Till slut stod han och jag på varsin sida om vedhögen medan övriga inblandade försökte täcka möjliga reträttvägar. För att skrämma kalvuslingen en aning och få honom att röra sig åt rätt håll kastade jag några vedklabbar bakom honom. Han blev inte ett dugg rädd, istället kom han knatande över vedhögen för att se vad jag höll på med. Till slut var han ändå inne i hagen igen och den väntande tonåringen hämtad.

Gräsmattan blev sent omsider klippt, med avbrott för att köra ytterligar några kvigor ut på bete. Klockan var sent slagen när det var dags att krypa ner i sängen, närmare midnatt. Då ringde telefonen, ungefär samtidigt som det knackade på dörren. Vid den tiden på dygnet kan det inte innebära annat än dåliga nyheter. Jag öppnade dörren och där stod en granne med andan i halsen. Husbonden svarade i telefonen, det var grannens fru som ringde, också hon med andan i halsen. Ungefär samtidigt fick vi alltså veta att Herr Avelstjur modell JÄTTESTOR (han har inte blivit mindre!) befann sig i deras trädgård. Mitt i natten. I mörkret. Var Herr Avelstjur modell Medium befann sig var det ingen som visste.


En annan tjur, vid ett annat tillfälle.

Innan jag hann reagera var husbonden ute ur huset. Jag skippade ombytet och rusade ut i mysbyxor, nattlinne och storstövlar, slängde mig på cykeln och trampade iväg. Av någon anledning, som jag själv inte kan förklara, valde jag inte den farbara grusvägen som går genom byn. Jag befann mig plötsligt cyklande bakom logen där det är gupp och stenar och djupa traktorspår. Och beckmörkt. Att jag överlevde måste betecknas som ett under.

Vi hittade Medium i hagen, tack och lov, och Jättestor var kvar i grannens trädgård.  Man knuffar inte gärna på en koloss i hans storlek, det hjälper inte heller, men med hjälp av en hink pellets lät han sig efter moget övervägande motvilligt lockas tillbaka in i hagen. Eltrådarna var avslitna på flera ställen och ihoptrasslade både i varandra och i en ansenlig mängd sly som under natten blivit indraget i hagen. Runt huvudet och halsen hade Jättestor prydit sig med eltrådar, omsorgsfullt ihopflätade.

Det tog en god stund att reda ut alla härvor i skenet från traktorns arbetsbelysning. Det krävdes också ett par cykelturer hem för att hämta material, men eftersom jag är en vis kvinna som (ibland) lär av mina misstag valde jag då byvägen som är riktigt lättcyklad.

Lagom när vi slutligen kom i säng startade ett hejdundrande åskväder och regnet vräkte ned. Det gjorde inte så mycket. Gräsmattan hade ju blivit klippt, och vi hann bli klara med nattarbetet innan ovädret började. Några timmars sömn fick vi också.
*

onsdag 19 maj 2010

Betessläpp!

Nu har det äntligen blivit dags för åtminstone några av korna att få komma ut på grönbete! Deras lycka är total och de presterar krumsprång som man inte tror att tjocka tunga kor skulle kunna vara mäktiga att utföra. Kalvarna kesar och man kan riktigt se förvåningen och glädjen i deras stora ögon. "Finns det en så´n här värld också? Massor med gräs och hagen tar aldrig slut!" I sinom tid blir de givetvis varse att även beteshagarna har stängsel. Jag önskar att fler människor, både unga och gamla, kunde få uppleva betessläppen. Man blir varm ända in i hjärttrakten av att se frihetskänslan det ger korna.

Det mörkaste molnet på kornas himmel är nog mygg och knott. En del av dem verkar vara mer utsatta än andra och vad det beror på vet jag inte. Alla har fått sig en dos "anti-flug-medel" innan vi släppte ut dem.

De kor som fortfarande går kvar hemma är inte fullt lika nöjda. I deras fall är det verkligen så att gräset är grönare på andra sidan. I morse hittade jag en kalv i jordgubbslandet och han hade inte alls lust att gå tillbaka in i hagen fastän mamma stod och ropade för full hals. Till helgen ska vi försöka få iväg nästa grupp, betena börjar ta sig riktigt bra nu i värmen.

I år ska vi ha dem i tre grupper för att minska lite på trycket. Därför har vi två nya finfina avelstjurar som ska få ett varsitt harem för första gången. Båda herrarna verkar vara både harmoniska och sofistikerade och vi har stora förhoppningar på dem.

Vi har lyckats få tag i ny betesmark och arbetet med att stänga pågår för fullt. Det är ett tidsödande jobb, men väl värt besväret.


Ny blogg

Jag har startat en ny blogg!!

Varför, kanske ni undrar eftersom jag inte är så aktiv på den här. Frågan är naturligtvis befogad och kräver ett svar. Anledningen är att bloggen skall tillhöra Rut & Rand och inläggen kommer att ha en helt annan karaktär. Tanken är att jag ska skriva OFTA och KORT om småsaker som rör just Rut & Rand.

Än så länge har jag inte fått till det som jag vill ha det men det kommer nog med tiden. Annars får jag be om hjälp.

Följ länken till den nya bloggen!!

http://www.rutorand.blogspot.com/

*

måndag 17 maj 2010

Hundutställning


Ricky och jag har varit på utställning igen. Den här gången var det Specialklubben för kontinentala Fågelhundar som stod som arrangör. Eftersom vädret varit ostadigt hade jag packat med mig varma extratröjor, paraply och regnkläder, till och med en regnrock åt Ricky. Inget av detta behövde packas upp. Solen sken från en klarblå himmel och vi kunde njuta av riktig försommarvärme.
Ricky tilldelades CK och matte var mer än nöjd. Domaren tyckte dock att han har något högt hull, och jag kan inte komma med några invändningar. Fler och längre cykelturer väntar! BIR blev Rickys kullsyster Raska. Det var för övrigt rena släktkalaset och bland andra mamma Wimsa var där, som veteran. I uppfödargruppen kom "vi", det vill säga kennel Eirams (Marie Nylander), på andra plats! För att inte fara med osanning genom att blanda ihop resultaten så får utförligare rapporter vänta.

Jag har granskat höstens jaktprovskalender och konstaterar att det finns gott om teoretiska möjligheter att erövra den där jaktprovsmeriten som skulle göra utställningarna lite roligare. Då kan han nämligen tilldelas Cert istället för CK. Hårdträning för att få fason på slyngeln under sommaren! Han har ju visat att han kan så det finns där i honom.

*

lördag 8 maj 2010

Stolt mor

Ibland är det lätt att vara mamma. Ibland är det betydligt tyngre. Man får hoppas att det tyngre inte väger för tungt.

Valborg firade jag med patrullering av gatorna i den ort där två av våra ungdomar skulle befinna sig med sina respektive kamrater. Båda fick "visa upp sig" ett par gånger och stå ut med ett antal telefonsamtal. Den vuxna dottern var patrulleringspartner och vi fördrev tiden med att titta på brasan samt öva lite agility med hundarna i mörkret på vårdcentralens parkering. Förvånandsvärt få vuxna människor var ute efter mörkrets inbrott! Däremot väldigt många ungdomar i varierande ålder och nykterhetsgrad. Oroande! De andra ungdomarna har väl också föräldrar? Polisen var dock på plats och visade sig och talade med ungdomarna. Det kändes bra.

Igår kväll skulle återigen ett antal ungdomar träffas för att grilla i ett skogsområde där det finns en iordningställd grillplats. Jag våndades och vände och vred på argumenten innan jag till slut gav tonårssonen tillåtelse att delta, under strikta förhållningsorder. Övernattning var otänkbart!


Under kvällen stod jag i relativt tät telefonkontakt med ynglingen för att stämma av läget. För varje samtal kunde han rapportera om en allt livligare stämning. Till slut ville han bli hämtad före den överenskomna tiden. Då hade han och ett par ungdomar till fått ta reda på överförfriskade kamrater, sökt någons föräldrar, hindrat den samme från att ge sig ut i den mörka skogen och istället ordnat med taxipengar och transport hem till grannstaden. De hade också sett till att några av flickorna slapp gå hem ensamma. En pappa hade visat sig tidigare under kvällen och kontrollerat gängets status. Somliga hade då blivit hemmotade.

När jag kom för att hämta tonårssonen såg han ut att dra en suck av lättnad över att få komma därifrån. Han och flickvännen hade trots allt blivit kvar bland de sista när de övriga plötsligt börjat troppa av. Eftersom han känner mig, och vet att jag aldrig skulle kunna åka hem utan att förvissa mig om att alla kommit hem, meddelade han vilka som redan var hemma och vilka som hade fått eller skulle få skjuts. Vi satt i bilen och såg de sista bli hämtade innan vi åkte hem.

En sådan kväll är det lätt att var mamma. En riktigt stolt mor. Stolt över att han kan stå emot, och över att han visar prov på både gott omdöme och ansvarstagande, och att han berättar för mig. Det bygger förtroende. Jag är glad över det, och över att det fanns andra i gänget som skötte sig lika bra. Jag är också glad över att det kom en pappa och tittade till dem.

Men jag är ledsen över att så många ungdomar inte har någon som kontrollerar vad de gör eller var de är. Flera gånger har jag skjutsat hem ungdomar vars föräldrar inte ids hämta dem. En kille hade missat sista bussen, föräldrarna sa "Synd för dig. Du får väl gå hem." Det rör sig om en sträcka på 15 km, på landsbygden och sent på kvällen. Två trettonåriga flickor blev inte hämtade från ett skoldisco och skulle gå hem en dryg mil, mitt i natten, mitt i smällkalla vintern, ut från staden och till en mindre ort. Naturligtvis skjutsade jag hem dem. En 14-årig pojke hade ingen bussbiljett och inga föräldrar som tänkte komma och hämta honom. Han bodde i en annan ort, cirka 4 mil bort. Hur klumpigt det än är att inte ha biljett eller busskort så måste ju pojken hem! Tonårssonen löste det genom att betala en resa med sitt kort. För en vilt främmande kille! Sådant värmer.

För någon dag sedan var den vuxna dotter, inne på sitt 24:e år, cyklandes på väg hem iförd volangkjol och högklackade skor. (Hon hade kläder på överkroppen också!) På avstånd såg hon en ung kvinna stå vid sin cykel och se ut som om hon behövde hjälp. Övriga cyklister och fotgängare for förbi utan att bevärdiga den nödställda med så mycket som en blick. Dottern stannade och erbjöd sin hjälp. Den nödställda avslutade ett telefonsamtal till sin far (som hon ringt för att få hjälp) och tog tacksamt emot de erbjudna tjänsterna. Det visade sig att cykelkedjan hoppat av, men det ordnades raskt av flinka och erfarna fingrar. Dottern delade också med sig av råd och tips utifall det skulle inträffa igen och cyklade sedan vidare efter att ha bistått en för henne okänd medmänniska.

Så idag är jag en mycket stolt mor! Idag är det lätt att vara mamma.

onsdag 28 april 2010

Nytändning


Sylusten har fått sig en liten nytändning. Jag trivs så fantastiskt bra i min lilla syhörna, speciellt nu när den är städad och tillfixad. Tygerna ligger fint travade i hyllorna så det är lätt att se vad som finns.
När solen skiner in genom fönstren och balkongdörren står öppen så att fågelsången hörs in är det skönt att sitta där och arbeta.

Lite har jag faktiskt fått gjort också. Jag sydde mig till exempel ett nytt och somrigt strykbrädsöverdrag som blev riktigt bra. Vet inte riktigt varför jag inte gjort det tidigare. Kanske för att jag egentligen behöver en helt ny strykbräda. Den jag har är av. Man får stödja den lite med ena handen om man är ute i änden och stryker, vilket jag under flera år försökt att i möjligaste mån undvika. Jag tänker inte ens på det längre.

Systunderna blir tyvärr inte så långa. Det är alltid något eller någon som pockar på uppmärksamhet. Igår ringde en försäljare som var ovanligt fräck och korkad. Han ville inte ge sig trots mitt ointresse och dessutom ljög han. Han gav sig inte förrän jag frankt meddelade att han slösade bort både sin och min tid.
Imorgon ska jag försöka få mig en stund i syhörnan igen. Vi får se vad jag lyckas tillverka.
*

söndag 25 april 2010

Jag fick ett SMS

Efter mitt förra inlägg om den trilskande symaskinen fick jag ett SMS från min kära mor. Hennes egna erfarenheter av just trilskande symaskiner, egna försök till reparationer och sedan nödbedd hjälp gav anledning till ett brådskande SMS med råd och varningar:

"OBS! Smörj INTE maskinen! Den är permanentsmord. Du får nog fjäska med en liten borste istället, som i Vedby. Håll karlar utanför. Mamma."

För den oinvigde är detta inte speciellt roligt. För mig är det hysteriskt roligt.

När jag var i 15-årsåldern försökte mamma utföra service på sin symaskin. Det ena gav det andra och efter en god stund, medan språket blev allt hetsigare, låg det lite för många småskruvar kvar på bordet. Pappa tillkallades (han höll egentligen på och byggde klart vårt hus som vi flyttat in i för tidigt) och det hela urartade till ett gräl som är helt obeskrivbart och vansinnigt skrattretande. Jag och Syster Yster spelade in symaskinsgrälet som hela tidan ökade i styrka, utan att de inblandade upptäckte bandspelaren som vi helt öppet placerade intill dem. Vid något tillfälle böjde sig mamma fram för att dra ur elsladden till symaskinen och talade då rakt in i mikrofonen. Tyst, som för sig själv, beklagade hon sig över hopplösa karlar och krånglande symaskiner. På inspelningen hördes detta sedan tydligast av allt. Symaskinen blev så småningom körklar igen.

Senare under dagen spelade jag och Syster Yster upp bandet med det löjliga grälet. Både mamma och pappa trodde att det var radion som stod på. Pappa gick fortfarande och muttrade om gigantiska skruvmejslar som mamma ska ha hotat honom med (den var ca 5 cm inklusive skaft och syntes inte i handen). Mamma bemötte varje kommentar med ett upphöjt lugn. Plötsligt fick pappa nog av radiogrälet i bakgrunden och vände sig mot radion för att stänga av den med orden:

"Vad är det för idiotisk radioteater?"

Syster Yster och jag kreverade av skratt. Vi skrattade så vi grät och de arma föräldrarna trodde antagligen att vi förlorat förståndet. När vi lyckats förklara för dem att det var sig själva de hörde på radion vägrade de tro på oss. De skulle aldrig nedlåta sig till att hamna i ett så löjligt gräl. De blev naturligtvis överbevisade när vi spelade upp bandet från början och tvingade dem till aktivt lyssnande. Inte ens de kunde hålla sig för skratt, och plötsligt var de sams igen.

Jag hade bandet kvar i många år och jag och Syster Yster lyssnade på det ibland, alltid med okontrollerat skratt som följd. Bandet har senare kommit på villovägar. Kanske blev det konfiskerat av någon av föräldrarna som tröttnade på att vi roade oss åt deras tillkortakommanden.

Som ni förstår så skrattade jag gott när jag fick SMS-et av mamma här om dagen.
*

onsdag 21 april 2010

Symaskinen

Symaskinen har haft en ganska lång semester. Jag trodde att den skulle vara utvilad och full av arbetslust efter så lång ledighet, men den trilskas mest. Kanske känner den sig åsidosatt och försöker istället visa sig oumbärlig. Vad vet jag om hur en symaskin resonerar? Ska försöka fjäska med lite mumsig symaskinsolja och kanske lite kel i form av allmän omvårdnad. Annars får det lov att bli tidsbokning hos symaskinsdoktorn!
*

tisdag 20 april 2010

Kalvar

Den sjuka kalven har piggnat till! Han har nu tillsammans med sin mor blivit utsläppt till de andra korna och kalvarna. Han ser ut att njuta av livet och tycker fortfarande att det är jätteroligt när det kommer människor på besök i hans värld.

En annan liten krabat har också varit instängd tillsammans med sin mor. Han har varit allmänt småhängig utan att vara sjuk. Vi misstänker att hans mamma har lite för lite mjölk och har därför gett henne kraftigare foder. Därav deras påtvingade fångenskap. Den lilla oerhört envisa krabaten har tyvärr vägrat äta på annat sätt än genom mammas spenar. Vi har mjölkat ur andra kor och blandat kalvvälling och försökt ge honom i både flaska och hink men han har styvnackat vägrat äta. Han springer iväg så fort vi visar oss och äter en liten snutt på mamma istället. Hon är snällheten själv men det göder ingen kalv. Nu har den lilla envisa krabaten piggnat till och även dessa två fångar har blivit utsläppta. Kalven har också visat sig vara en expert på att stjäla mat från andra mammor så det ser ljust ut för honom också.

Igår var det en kviga som kalvade. Hon vill INTE ha någon kalv. Dessbättre är hennes pyttelilla kvigkalv ett riktigt yrväder som tycks ha hur mycket kraft och energi som helst. Jag lyckades efter mycket lock och pock låsa fast den nonchalanta nyblivna moder och mjölka ur henne en rejäl skvätt som kalven fått sig till livs. Som tur är så är kvigan tydligen storproducent av mjölk och har också lättmjölkade spenar för mjölkningsproceduren måste upprepas flera gånger per dygn. Det är tur att kalven är så försigkommen. Hon for omkring i halmen som en studsboll blott några timmar gammal. Flera gånger var hon på rymmen till de "stora" kalvarna och nästan omöjlig att få fatt i. Vi har fått arrangera om lite grindar för att täppa till alla små gluggar (där inte ens en pytteliten kalv borde komma igenom men tydligen gör det). Jag kallar yrvädret för Vilda. Tycker att hon redan nu gör skäl för namnet.
*

onsdag 14 april 2010

Veterinärer


Veterinärer är bra att ha. Vi har en egen husveterinär som vi vänder oss till så fort det inte är några akuta problem, utan något som kan planeras i förväg. Det handlar då oftast om dräktighetsundersökningar, vaccinationer eller provtagningar (det krävs en del prov när man är med i olika hälsoprogram med djuren). Det är jätteskönt att kunna ha samma veterinär varje gång, vi känner henne och hon känner både oss och våra djur. Hon tar också hand om de vanligaste veterinärbestyren när det gäller både hundar och katter. Väldigt praktiskt.

Ibland händer det dessvärre att det uppstår akuta problem. De inträffar sällan på kontorstid. Även veterinärer måste få vara lediga och sova någon gång ibland, och då gäller det att snabbt få tag i jourhavande veterinär och hoppas att denne inte är alltför upptagen och inte alltför långt bort. De har stora distrikt.

Förra veckan var det en av våra kalvar som började bli hängig. Vi var i kontakt med husveterinären och fick via telefon råd och tips om hur vi skulle agera. Kalven piggnade till och vi ansåg att faran var över och att det var dags att släppa ut ko och kalv ur sjukboxen. Vi hann inte. Kalven blev väldigt snabbt väldigt dålig. Efter flertalet telefonsamtal fick husbonden till slut tag i den veterinär som hade jour. Hon var upptagen, och skulle så snabbt som möjligt vidare till en annan orolig djurägare med sjukt djur. Inga apotek öppna inom rimligt avstånd.

Eftersom hon inte skulle kunna komma till oss förrän efter flera timmar, som vi ansåg att vi inte hade, bestämde vi träff i en stad några mil bort. Där skulle vi få ta emot mediciner och intstruktioner.
Av denna anledning befann jag mig på lördagskvällen på en halvtom parkering i utkanten av staden. Jag fick diverse medikamenter i olika förpackningar och ett fullklottrat papper med doseringsanvisningar. När jag var på väg tillbaka till min egen bil såg jag två unga män i en sportig bil som storögt tittade på mig. Först förstod jag inte, men sedan gick det upp ett ljus.

Vad ska de ha trott? En stressad och av oro jagad medelålderskvinna ilar över parkeringen i snålblåsten. I hennes bil sitter två tonåringar och väntar otåligt. Kvinnan har famnen full av olikfärgade glasburkar och ampuller. I händerna sprutor och kanyler som hon är dum nog att inte ens försöka dölja.

Nåväl. Det blev inte värre en så. Ingen polis larmades och ingen försökte heller råna mig. Kalven mår lite bättre men är fortfarande oroande hängig. Veterinären tyckte att det "inte är något att jobba med" om den inte svarar på den här behandlingen. Alltså springer jag där åtskilliga gånger om dagen för att försöka få i den så mycket mat som möjligt och för att ge den sprutor. Snart är kuren slut och till dess måste han ha fått fart på aptiten. Snart är det bara sondmatning som återstår. Jag tyckte att den såg ANINGEN piggare ut på ögonen på eftermiddagen, och den sög lite bättre ur flaskan.

Vi har blivit av med att par kalvar i samband med kalvningen. Det är jobbigt på flera sätt och det värsta är nästan kornas reaktioner. Deras sorg är hjärtskärande. Jag ska göra vad jag kan för att få fart på den här lilla kalven och förskona hans mamma från stor sorg.

Vi har under eftermiddagen fått en ny kalv. Det har gått precis enligt instruktionsboken och det blev en otroligt pigg kvigkalv. Hon stod på benen innan hon var fem minuter gammal, och inom 30 minuter stod hon och diade. Så ska det se ut!

fredag 9 april 2010

Hujedamej!


Ja det var värst vad svårt det var att komma till skott och skriva några rader. Speciellt som jag egentligen tycker att det är väldigt roligt.

Vi har nu 24 busiga kalvar som hoppar och skuttar omkring här ute. Lite drygt två tredjedelar av kalvningarna avklarade således. Ibland när jag bara ska gå ut och ta en snabbkoll hos korna upptäcker jag att jag varit där ute både länge och väl. Det är lätt att bli stående och beundra de små liven. En del av mödrarna har börjat oroa sig för vår-looken så de står på kö för att bli borstade och kammade. Ibland blir det bråk i kön och har man otur kommer man i vägen för en ilsket viftande svans. Det kan svida ordentligt beroende på var den träffar och med vilken kraft den viftas.

Svaret på Rickys höftledsröntgen har kommit efter otåligt väntande. Tyvärr fick han C (lindrig dysplasi) på båda höfterna. Jag blev riktigt besviken, men huvudsaken är att han inte lider av det själv och det gör han ju inte.

Jag har lyckats röra till det ordentligt i min arbetshörna. Skyller på att det varit så intensivt med alla kalvningar den sista tiden. Nu är det tillfälligt lugnt på den fronten så ursäkten håller inte längre. Måste alltså ta mig i kragen och städa (!) så jag kan komma igång med syarbetet igen. Sy vill jag gärna, men helst inte röja och rensa.

Våren är äntligen här och idag hittade jag de första tussilagona. Jag brukar alltid ta in de första och sätta i en äggkopp som jag ställer på köksbordet. De jag hittade idag var så ynkligt små att de får en dag till på sig innan jag tar in dem.

Lev väl!

tisdag 2 mars 2010

Höftledsröntgen

Vi har varit på höftledsröntgen idag, Ricky och jag. Egentligen kanske vi skulle behövt det båda två, men just idag var det Ricky som skulle kontrolleras. Dagen till ära är min egen höft mycket bättre och kryckan ställd åt sidan. Tänk vad några minusgrader kan göra nytta!

Röntgen gick bra och jag har en trött hund med mig hem. Han inser inte att han är trött. Visserligen tycker de sportlovslediga barnen att han ser väldigt sömnig ut, och visserligen ligger han mest och sover, men rätt vad det är vaknar han till och tror att han är sitt vanliga jag. Det är han inte. Bevisen syns runt om i huset, bland annat en omkullvält blomma med tillhörande stor porslinskruka. Jord och porslinsskärvor på golvet blev resultatet av en vinglande breton som inte har full kontroll över kroppen. Tor är lite bekymrad. Han har suttit och tittat på den sovande Ricky, tvättat hans öron och studerat honom igen. När Ricky vält blomman ansåg Tor att det behövdes en ledsagare och tog ett resolut tag i Rickys örsnibb och ledsagade honom till korgen.

Resultatet av röntgen dröjer några veckor så nu är det bara att vänta och hoppas på positivt besked.

Lilla kalven har inte fått några syskon eller kusiner men jag tror inte att de låter vänta på sig så länge till. Det är flera juver som börjar fyllas där ute.
*

måndag 1 mars 2010

OS-mössor och kryckor


Jag har fått ta fram kryckan igen. Trodde att jag lämnat tillbaka den, men som tur var hade jag inte det. Det här vädret tar kål på både mig och mina leder. Igår bestämde sig det ena benet för att helt sluta fungera och efter lite rotande i skrubben kom kryckan fram.

Promenaderna med hundarna blir inga promenader utan en kort vända på ladugårdsbacken. Lilla förstfödda kalven har jag ändå haltat in till och gullat lite med, fastän hon bor lite för långt bort. Det är nog hundra meter dit.

Eftersom Ricky vill ha långa promenader måste han sysselsättas på annat sätt. På förmiddagen har jag låtsats tappa saker i tid och otid och sedan har han fått i uppdrag att hämta dem åt mig. Han blir så lycklig när han får bära saker som han vanligtvis inte får röra (men gärna rör ändå). När han skulle hämta telefonen var han väldigt skeptisk. I vanliga fall skulle han ju fått skäll om han tagit den. När han skulle plocka upp en penna åt mig ställde sig Tor ivägen (säkert svartsjuk) och vaktade pennan. Ricky blev lite frustrerad och rådvill men beslöt sig för att det nog var bäst att trotsa Tor och göra matte till viljes. Han fintade Tor genom att skälla några intensiva skall och därmed dra Tors uppmärksamhet från pennan, och efter ett känguruhopp lyckades han snappa åt sig det åtråvärda bytet och glatt överlämna det till mig. Duktig hund!
.
När jag avslutat övningarna var han inte nöjd. Tre garnnystan i olika färger kom han stolt travandes med och la försiktigt i mitt knä. Garnnystanen skulle jag ha men inte just dem och inte just då. Jag håller nämligen på och virkar OS-mössor. Något ska man ju sysselsätta sig med när benen sätter stopp för sysslor som kräver större förflyttningar. Dessvärre är ju OS över men jag har virkat intensivt framför flertalet gastkramande OS-sändningar. Flera gånger har jag fått repa upp eftersom koncentrationen inte varit riktad mot handarbetet utan OS-duellerna. Några mössor och en stor filt har jag i alla fall lyckats få ihop.
*

tisdag 16 februari 2010

Stora hartestet

Igår kväll var det dags för Rickys stora hartest!

Jag smög tyst och kikade runt vedbodsknuten med hundarna hack i häl. Aledningen till att jag smög var min förhoppning om att gillra en harfälla åt Ricky om hararna skulle råka vara på plats. Det var de.

Fyra harar satt på den stora planen, fullt synliga. Jag backade några meter och kopplade loss Ricky, som ännu inte rundat vedboden och alltså inte sett hararna. Jag gav honom tillåtelse att springa fritt och var beredd på vad som helst. Tor måste ha insett situationens allvar för han var den mest följsamma och lydiga hund man kan tänka sig. Det kändes inte att han fanns i andra änden av kopplet.

Ricky hann bara några meter innan han blev varse hararnas närvaro ett tjugotal meter framför honom. I samma stund upptäckte de oss och pilade iväg i ett fasligt tempo. Ricky tvekade, stannade, vände sig om och tittade på mig. Jag blev så stolt! Han fick massor av beröm och sedan tillåtelse att springa lös igen. Han sneglade några gånger åt det håll hararna försvunnit men gjorde inte minsta ansats till att följa efter. Varje gång han närmade sig den plats hararna befunnit sig på tittade han efter mig och vände sedan utan att jag behövt säga något till honom. Mycket, mycket bra! Det finns visst hopp för den hunden också.

Nu börjar han också förstå vad jag menar när jag vill att han ska hämta saker åt mig. Det svåra är att få honom att förstå VAD jag vill att han ska hämta. Kanske har han också fått lite väl mycket beröm, för han ger mig saker hela tiden. Han går och hämtar vad han kommer åt och kommer sedan och ger det till mig. Jag har inte lyckats lära honom att lägga tillbaka saker. Han är också lite väl handarbetsintresserad; virkningar, stickningar, tygstuvar, saxar, kuddar och allehanda handarbetsverktyg står högt i kurs hos honom. Som tur är tuggar han inte sönder det. Däremot kan det bli väldigt trassligt. Somliga säger att jag får skylla mig själv om jag lägger det så att han kan nå det....
*

lördag 13 februari 2010

Vilthotell

Jag har ju tidigare berättat om kajornas lyxhotell här på gården. De har inte ändrat uppfattning om hotellets servicenivå och standard. Istället har de låtit sprida ryktet och vi har fått fler gäster, dessbättre av trevligare art.

Sparvar och finkar har bosatt sig i halmlagret tillsammans med ett antal möss. Jag gillar inte möss, men så länge de håller sig i halmen går det väl an.

Traktens harar har hittat hit, ensilage ger både god och nyttig mat även för harar. Hela gårdsplanen är fylld av dels hararna själva och dels deras små bajskluttar. Ricky är överlycklig. För honom är harbajs rena lördagsgodiset! Jag gör mitt bästa för att få honom att låta bli kluttarna men han är som ett lössläppt barn i en godisfabrik.

Ricky gillar själva hararna också. Av någon anledning verkar inte Tor speciellt intresserad av varken hararna eller bajset. Det skulle troligen bli stor skillnad på hans intresse om jag släppte honom lös.

En sen kväll när Ricky pockade på att få gå ut och kissa precis när jag tänkte gå till sängs så gjorde jag det enkelt för mig. Jag släppte ut honom och stod själv i carporten och tänkte att han bara skulle kissa och så skulle vi gå in igen. Det var riktigt, riktigt kallt. Ricky pep iväg bakom vedboden och kom INTE när jag ropade. Istället för att tjata och stå och skrika småsprang jag huttrande i nattsärken över den månbelysta backen och gömde mig bakom en stor snöhög. Jag stog så jag kunde smygkika på honom när han frossade i harbajs. Plötsligt var han borta. Jag väntade en stund och precis när jag bestämt mig för att leta rätt på honom hörde jag några mystiska ljud som jag inte kunde identifiera.

Jag tittade åt fel håll. De mystiska ljuden kom bakifrån! Jag vände mig hastigt om och i skenet från fullmånen kom två små harpaltar i hundra knyck. Hack i häl kom Ricky som ABSOLUT INTE får jaga harar! Ingen av dem noterade min närvaro bakom snöhögen. När hararna passerat på ca 1 meters håll tog jag (med fladdrande nattsärk) ett stort kliv framåt och skrek NEJ!!!! så det ekade i natten. Hararna försvann runt nästa knut och Ricky höll på att få hjärtslag. Han tvärnitade och hans uppsyn var obetalbar. Det tog någon sekund innan han förstod att det var jag som var spöket. Han har inte jagat harar sedan dess, trots att jag letat situationer som kan provocera honom, och trots att hararna skuttat omkring framför honom. Hoppas att han begripit att harar är fredade.

Den senast anlända gästen till vilthotellet är en räv. Tyvärr är det en skabbräv. Vi har sett honom flera gånger och framförallt spåren efter honom. Förutom att skabben är plågsam för räven själv så är det också mycket smittsamt till både hundar och katter. Första gången jag såg nämnda räv var mitt på dagen när jag var ut med hundarna. Plötsligt hoppade den fram bara några meter ifrån oss och kilade iväg. Hundarna ville väldigt gärna följa efter men de fick de givetvis inte.

Vi har också fått en lite husmus. Den bor i sopskåpet och låter sig inte luras in i fällan som husbonden gillrat. Svante sitter ofta på vakt utanför skåpet men kommer ju inte åt den lilla musen, och jag öppnar då rakt inte för honom.

Nu ska jag gå och sy lite till min butik. Ni kommer väl ihåg att kolla i den?

www rutorand.se
*

torsdag 11 februari 2010

Rut o Rand

Hallå allihop!

Nu har jag öppnat min nya internetbutik! Där säljer jag till exempel dukar, kuddar och mattor. Mycket har jag gjort själv och fler varor kommer in fortlöpande.

Klicka på länken och titta in bland alla grejer!

http://www.rutorand.se/

*

Bondbrud

*
Jag har ju glömt att berätta om när jag, lilla mamma och älskade dottern var modeller för en dag! Jätteroligt hade vi och fina bilder blev det. Där ser man vad lite smink (ganska mycket faktiskt), en skicklig fotograf och rätt ljussättning kan göra! Extra roligt eftersom vi alltså var tre generationer.

Ni får nöja er med bilder av mig, en riktig Bond-brud!










Eftersom datorn och jag har stora samarbetssvårigheter blir det inte fler bilder än så här. Inte hamnar de där jag vill heller, men det får väl duga.
*

tisdag 9 februari 2010

Vad är det för en dag?


Vad är det för en dag?
Är det en vanlig dag?
Nej, det är ingen vanlig dag
för det är Nicklas födelsedag!
HURRA! HURRA! HURRA!

(En liten visa som barnen lärde sig på dagis.)
GRATTIS NICKLAS!
(Nicklas är den med glasögon...)

onsdag 3 februari 2010

Nyttan med kon

Jag kan inte låta bli att återge denna sanslösa lilla novell som sägs vara skriven av en mellanstadieelev någonstans i Sverige. Huruvida det stämmer eller inte kan jag inte avgöra, men rolig läsning är det:

"Nyttan med Kon"

Kon är ett husdjur... Men den finns också utanför huset. Och den lever ofta på landet, men den kommer också till staden, men bara när den skall dö. Men det bestämmer den inte själv.

Kon har sju sidor...Den översta sidan-Den nedersta sidan-Den främre sidan-Den bakre sidan-Den ena sidan-Den andra sidan-Och den invändiga sidan.

På den främsta sidan sitter huvudet...Och det är för att hornen skall ha någonting att sitta fast på. Hornen är av horn och dom är bara till prydnad. Dom kan inte röra på sig, men det kan öronen. Dom sitter på sidan av hornen. Kon har två hål framme i huvudet. Dom kallas ko-ögon. Kons mun kallas mule. Det är nog för att den säger mu.

På den bakersta sidan sitter svansen...Den använder den för att jaga bort flugor med, så att dom inte ska ramla ned i mjölken och drunkna.

På den översta sidan-Och den ena sidan-Och den andra sidan, är det bara hår...Det heter ko-hår och har alltid samma färg som kon. Färgen på kon heter kulör.

Den nedersta sidan är den viktigaste för där hänger mjölken. Och när mjölkerskan öppnar kranen så rinner mjölken ut. När det åskar så blir mjölken sur...men hur den blir det har jag inte lärt mig ännu.

Kon har fyra ben...Dom heter ko-ben. Dom kan också användas till att dra ut spikar med.

Kon äter inte så mycket, men när den gör det äter den alltid två gånger. Dom feta korna ger helmjölk. När kon är dålig i magen ger den ost. I osten är det hål. Men hur den gör hålen har jag inte heller lärt mig ännu.

Kon har ett gott luktsinne...Vi kan känna lukten av den på långt håll. Kons valpar heter kalvar. Kalvens pappa heter tjur, och det gör kons man också. Tjuren ger inte mjölk och är därför inte ett däggdjur.

Den som kommer och hämtar kon när den blir gammal heter ko-fångare. Den sitter ofta framme på bilar. Så blir kon slaktad, man häller mjölken i tetror som vi kan köpa i affären. Kons fyra ben skickas till snickaren. Det kallas återanvändning.

Som man kan se är kon ett nyttigt djur. Och därför gillar jag kon väldigt mycket.

Lärarens kommentar: Jag har aldrig läst något liknande!"
*

onsdag 13 januari 2010

Kajor och apportering

Vi har en enorm koloni av kajor på gården. De är som flygande råttor. I deras värld är nog vår gård och djurhållning rena lyxhotellet. Obegränsat med föda, gott om skydd, bra natthärbärge. Korna har helt resignerat. Det lyfter inte ens på ögonlocken fastän kajorna sitter på deras ryggar, flyger emellan och under dem och dessutom äter av deras goda mat (ibland drar de strån ur kornas munnar!).

En bekant var med när jag skulle gå ut och fodra ungdjuren. Som vanligt var Ricky med, som vanligt var han framme vid foderbordet före mig och som vanligt förmörkades hela himlen när en del av kajflocken tog till vingarna när vi närmade oss. Ricky reagerar inte på deras flykt. Den bekante frågade mig lite ironiskt om inte Ricky är en fågelhund (och borde bli alldeles till sig inför åsynen av hundratals flygande fåglar). Ricky är helt avtrubbad när det gäller kajorna. De finns inte. Dessutom är det inte meningen att Ricky ska jaga flygande fågel! När fågel lyfter ska han tvärnita och sitta helt still. Det gör han inte inför kajorna, eftersom han som sagt inte "ser" dem. Om han skulle vara tvungen att sitta så fort de kommer flygande skulle han inte kunna röra sig här ute.

Husbonden bedriver en ojämn kamp mot kajorna. Kråkfåglar är väldigt intelligenta och läraktiga. De är irriterande orädda ända tills bössan hänger på axeln. Varje gång husbonden gått ut för att decimera stammen har varenda kaja varit som bortflugen, bokstavligt talat. Men husbonden är en envis man och i förhoppning om att åtminstone få dem att tycka att gården är ett otrevligt ställe att bo på har han oförtrutet bedrivit sin smygande jakt. Några har han också lyckats fälla men kajorna tycks leva efter måttot att "lite svinn får man räkna med" och de bor alla kvar.

En av kajorna som husbonden lyckades fälla blev liggande i den djupa snön i kohagen. Jag tog tillfället i akt och bestämde mig för att det var dags för nästa steg i Rickys apporteringsträning: att få gå ut på apportsök där han inte tidigare sett fågeln, faktiskt inte visste alls vad som var i görningen.

Eftersom det är oerhört viktigt att hundarna inte misslyckas under träningen så gäller det att ha rätt svårighetsgrad på övningarna. I bakhuvudet gnagde en tanke om att det kanske skulle bli för svårt för honom men jag ignorerade farhågorna.

Ricky satt fint vid min sida och tittade på mig med undrande ögon. Jag skickade iväg honom på apportsök och var beredd att stötta honom. Det behövdes inte. Förmodligen hade han redan vittringen i näsan när han fick kommandot. Fågeln låg dessutom närmare än vad jag väntat mig. Han rusade genom snön rakt fram till kajan, greppade den och kom stolt tillbaka och satte sig framför mig. Det verkade faktiskt som om det var lite för lätt!

Jag är i alla fall oerhört stolt och mallig över att han klarade det så bra. Vi gjorde några kastapporter också och det gick med en himla fart, jag måste nog bromsa honom lite om det fortsätter så här. Det är riktigt, riktigt roligt att han klarar det så bra och tycker att det är så roligt. Det har varit lite upp och ner med arbetsglädjen i hans apporteringar men nu tycks det ha vänt. Jag har tidigare behövt busa upp honom ordentligt för att han ska tända till men det behövdes verkligen inte den här gången.

Nästa gång ska jag försöka komma ihåg att ta med mig kameran och hoppas på att jag kan få bildbevis på hur duktig han är. (Vi har i alla fall ögonvittnen för husbonden och Tor satt i köksfönstret och tittade!)
*

Nyetablerat vargpar

Nu är det officiellt. Länsstyrelsen har idag gått ut och meddelat att ett nytt vargpar har etablerat sig här där vi bor. De uppmanar djurägare att se över sina staket och jägare att ha uppsikt över sina hundar.

Det svåraste är faktiskt att ha stängslen i sådant skick att vargen inte kommer in till korna. Speciellt oroande är det nu när kalvningssäsongen snart drar igång. Dels är kalvarna väldigt utsatta även om de beskyddas av sina mödrar så långt det är möjligt. Dels kan lukten av efterbörder dra till sig rovdjur. Vi ser till exempel väldigt mycket räv under kalvningsperioden men räven är ofarlig för kalvarna. Korna brukar också vara väldigt snabba med att jaga ut dem ur hagen.

Eftersom vi under betesperioden byter hagar ofta till djuren är det inte praktiskt möjligt att ha alla hagar inhägnade med vargsäkert stängsel. Att vargsäkra beten på arrenderad mark blir i princip en omöjlighet. Jag vet inte hur vi ska lösa det. Beten på egen mark kan vi till viss del vargsäkra och hoppas på stöd från länsstyrelsen.

Att ha lösspringande hundar i skogen känns inte aktuellt. Det känns faktiskt lite bittert att bo med stora skogar in på knutarna och mitt i jaktmarken och inte våga släppa hundarna där. Det är ju faktiskt två jakthundar vi har, båda med ett stort jaktbehov och ett ännu större behov av att få mycket motion och rörelse. Långa promenader i all ära, men det räcker inte långt jämfört med att ha dem i arbete (jakt) under flera timmar. Själva jaktfångsten är av underordnad betydelse.

Värst är det nog med hundar av drivande ras. Vi får helt enkelt söka nya jaktmarker för att kunna jaga med Tor. Bittert, eftersom vi som sagt har egen mark med god rådjurstillgång. Ricky, som ju är en stående fågelhund, jagar på ett helt annat sätt och jakten på fältfågel ser jag som riskfri vad gäller hotet från vargarna. Det är motionen i skogen och jakten på / söket efter skogsfågel som måste inskränkas för hans del.

Nåväl. Det är bara att anpassa sig. Speciellt eftersom jag hör till den grupp som anser att vi ska värna våra inhemska arter, däribland de stora rovdjuren. Jag anser också att frågan om hur vi ska samexistera med dem är långt ifrån löst. Det finns mycket kvar att göra på den fronten.

Det blir nog fler inlägg om varg här på bloggen. Förhoppningsvis kommer det inte att behöva bli några dystra rapporter.
*

fredag 8 januari 2010

Vargen kommer!


Vargens vara eller icke vara är ett känsligt ämne som kan leda till oerhört hetsiga och infekterade debatter. De två motståndarsidorna tycks stå mycket långt ifrån varandra. Naturligtvis finns det många människor vars åsikt och ståndpunkt i vargfrågan ligger någonstans i mitten av spektrat.

Det här är inte tänkt som ett debattinlägg utan mer som ett uttryck för en tilltagande oro. Vi bor i utkanten av ett av landets kända vargdistrikt, faktiskt det minsta. Ett av föräldradjuren har varit försedd med sändare och man har via "vargtelefonen" kunnat ringa och få vetskap om var vargen befunnit sig under en viss tidpunkt det senaste dygnet. Den här informationen går inte längre att få. Antingen har sändaren slutat fungera eller så har något hänt själva vargen.

Under senhösten har vi istället fått andra rapporter om var vargar iakttagits, flera gånger utanför det tidigare kända reviret. Rapporterna har haft olika status vad gäller trovärdighet och tillförlitlighet. Ett par av uppgifterna har talat om varg i det skogsfågelområde jag brukar släppa och träna Ricky. Alltså har jag inte släppt honom där.

Igår fick vi rapporter om varg på betydligt närmare håll. En man var ut på promenad alldeles intill sitt hem med två större hundar som han hade okopplade. Hundarna kom plötsligt rusande i högsta fart och med svansarna mellan benen. Efter dem kom det en varg. Mannen tjoade och skrek och vargen gjorde en lov och gav sig iväg. Mannen och hundarna gick in.

Nu vet jag inte om jag vågar släppa hundarna här hemma heller. Jag har tidigare försökt intala mig att det inte är någon större fara för Rickys del eftersom han hela tiden befinner sig inom ett ganska kort avstånd från mig. Tor, som är en drivande hund, kan under jakt vara väldigt långt ifrån oss. Jag kommer nog ha dem kopplade båda två. Tyvärr går det inte att förklara för hundarna varför den roliga jakten plötsligt tagit slut.

Jag får väl åka till fädernesgården istället. Där finns ingen varg. Där finns ingen skogsfågel. Fasanerna har försvunnit därifrån. Lodjuren har haft många av rådjuren till middag. Men det finns skog där jag kan släppa hundarna. En och annan hare går nog att hitta för lilla Tor också. Till våren får jag skaffa egna fältfåglar att träna på med Ricky. Sedan gäller det att strama åt predatorerna (räv och kråkfåglar).
*

lördag 2 januari 2010

Födelsedag och nyårsraketer

Husbonden har fyllt år. Vi firade honom med presenter och chokladtårtor - han ÄLSKAR choklad. Familjen och några vänner samt levande ljus förgyllde födelsedagsfikat i köket. Han såg ut att trivas och må bra och uppskatta de små presenterna, men jag tror att det som gjorde honom gladast var samvaron runt bordet och ett telefonsamtal från den utflyttade sonen.

Nyåret har också passerat. Det brukar inte vara några fyrverkerier att tala om i byn om vi inte står för det själva. Förra nyåret kunde vi således med gott samvete lämna gården och fira hemma hos goda vänner. På nyårsdagen fick vi höra att det varit rena kalabaliken i byn. De "nya" grannarna, som tidigare smällt någon enstaka raket tidigt på kvällen för att kort därefter ta kväller, hade stor nyårsfest och fyrvekerier lämpade för milleniefirande i storstadsdjungeln. Himlen lystes upp som om det vore dagsljus och alla våra stackars kor löpte amok i ren panik i natten. Som tur var skadade ingen sig, och det var heller ingen som kastade sin kalv. Korna har ju inte så långt kvar av sin dräktighetstid så här års.

I år valde vi av förklarliga skäl att stanna hemma. Vid tolvslaget pälsade vi på oss och gick ut i kylan. Hundarna tog vi med oss ut. Fyrverkerierna i år var måttliga, för oss människor riktigt trevliga. Korna var inte riktigt av samma åsikt, de började oroligt att röra på sig, några började springa ut i hagen för att komma så långt bort från smällarna som möjligt. Husbondens närvaro tycktes dock lugna dem och de gick in i ligghallen igen.

Själv vakade jag över hundarna. Tor var först uppspelt och förväntansfull. Eftersom det smäller måste det ju ligga rådjur någonstans. Han gnydde och gnällde och klagade i en tilltagande frustration över att inte få springa bort till smällarna och se vad som stod på. Husbonden hade dessutom bössan på axeln för att skjuta in det nya decenniet med 10 spårljus; alltså skulle det jagas antog Tor. Han grät förtvivlat när skotten gick och han inte blev befriad från kopplet.

Ricky tittade storögt på grannens fyrverkerier med viss skepsis. Han var inte rädd men reserverad. Han satt större delen av tiden klistrad vid min sida. Husbondens skott brydde han sig inte nämnvärt om.

Det är kontroversiellt, det vet jag, men jag önskar att man kunde förbjuda raketer annat än på vissa utvalda platser, hur vackert det än är att titta på. Jag har en god vän som tillbringar alla sina nyårsaftnar i stallet som hon tidigare på dagen har mörklagt. Hon har också en radio som står och spelar för att minska ljuden som kommer utifrån. Hur många är inte de hundar som varje nyår blir panikslagna av allt smällande? I städerna kan det ju dessutom börja smälla tidigt på dagen och alltså pågå väldigt länge.

Både vi och våra djur har i alla fall klarat det här nyåret bra. Det största problemet var faktiskt barnens väldigt kalla fingrar efteråt.

Må så gott och ha ett fint 2010!
*