Duvor

Idag har Ricky varit med på sin första duvjakt. Vi lyckades inte få med oss någon duva hem, men en bra träning på lugn i flog och skott blev det. Han var nu inte helt lugn hela tiden, men till en början förstod han heller inte alls vad vi höll på med. Varför skulle han vara tvungen att sitta still när vi hade hela skogen bakom oss och en stor åker framför?

Efter första skottet, som dessvärre var ett bomskott, satt han i alla fall still som en staty. Efter andra skottet kom vissa släktdrag fram. Precis som moster Tindra reste han sig på bakbenen och kramade mattes lår hårt och spanade ut över nejderna. Sedan ville han ha bössan! Jag var tvungen att bli ordentligt osams med honom innan han förstod att den är min.

Nu ikväll har vi tränat lite inkallning, stoppsignaler, dirigering och apportering. Han har varit duktigare än någonsin! Han tänkte strunta i min inkallning vid ett tillfälle men kom på bättre tankar när jag trätte på honom, trots att det var på långt håll. Efter det gick det att styra honom hur som helst, som om det var den naturligaste sak i världen.

Apporteringen gick över förväntan. Jag har varit lite för feg för att gå vidare i träningen, jag är så rädd att göra fel. Idag tog vi i alla fall nästa steg och det gick som sagt strålande, om än inte i så högt tempo. För att få upp farten lite fick han bära duvan (som kom från frysen efter gårdagens jakt) och så sprang vi tillsammans över åkern. Han såg så stolt ut och viftade på svansen hela tiden. Ännu stoltare blir jag! Han fick bära sin duva ända upp till husse på bygget och travade på vid min sida utan koppel både genom pölar och över diken och grushögar. Det finns nog ett litet hopp för oss också.

*