Pinsamt

Jag stannade till på ortens bensinstation på väg hem en kväll i decembermörkret. Jag skulle inte tanka så jag körde upp bilen ganska nära dörrarna och satt kvar en stund, inbegripen i ett telefonsamtal om något jag nu glömt. Jag var trött och ville hem så snart som  möjligt. När telefonsamtalet var avslutat lämnade jag bilen och gick in på stationen. Det var några fler kunder därinne och jag befann mig längst in i lokalen när en kvinna kom hastande in genom dörren.

-Vem är det som har en mörkblå Audi? ropade hon till alla och ingen.

Ingen svarade. Inte jag heller. Jag har ju ingen mörkblå Audi. Jag har en mörkgrön Passat.

-En kombi? fortsatte kvinnan.

Efter några sekunder började min hjärna inse att det kanske trots allt var jag som borde svara. Jag har ju en kombi. Hon kanske tog fel på bilmärke, Audi och Passat är ju inte helt olika varandra. Dessutom var det mörkt ute så min gröna bil kanske såg blå ut.

Jag började snegla ut genom dörren för att försöka få syn på min bil. Jag såg den inte. Märkligt.

- Den kom rullande nerför backen och krockade nästan med mig när jag kom, fortsatte kvinnan.

Jag tittade ut igen. Min bil stod inte där jag lämnat den. Den stod nere vid infarten, på snedden, fint parkerad mot en lyktstolpe. Jag störtade ut med bultande hjärta och pionröda kinder (som ingen såg eftersom jag var ensam ute i mörkret). En snabb kontroll visade att det inte uppstått några skador på bilen så jag körde upp den igen, kontrollerade fyrtioelva gånger att jag hade både växel och handbroms i (som jag ju ALLTID har) och gick in på macken igen. Jag gjorde mina inköp och svamlade osammanhängande och ursäktande om hur det kunde ha gått till och sedan åkte jag hem.

Hela kvällen hade jag ångest över vad som skulle kunnat hända.Tänk om bilen rullat in i kvinnans bil. Tänk om den missat lyktstolpen och fortsatt ut på genomfartsvägen! Det allra värsta som kunnat hända vore att den rullat på någon fotgängare. Jag vet faktiskt inte hur jag skulle ha hanterat det.

Det tog några dagar innan jag kom körande förbi macken nästa gång. Då fick jag se det. Lyktstolpen var illa skadad. Den lutade så kraftigt att den hängde ut över trottoaren! Inte kunde väl ytterligare någon ha kört in i den sedan jag var där senast? Jag körde tillbaka, parkerade på samma ställe, la i växel och drog hårt i handbromsen. Sedan gick jag in på macken. Jag hade tur, för föreståndaren var där i egen hög person. En av de anställda erbjöd sin hjälp men jag bad att få prata med chefen. Både den anställde och chefen såg frågande och en aning oroade ut innan jag lyckats få ur mig mitt ärende.

Jag erkände min fadäs och min klumpighet och förklarade att jag inte förrän nu, när jag skulle åka förbi, upptäckt att lyktstolpen stod och lutade. Jag hade varit alltför upptagen av att skämmas och oroa mig över vad som skulle ha kunnat hända. Det visade sig att den som tjänstgjort kvällen jag lät min bil göra mig till åtlöje tagit mitt registreringsnummer. De hade tänkt kontrollera vems bil det var men det hade inte blivit av ännu. Gulp! Jag lämnade mitt telefonnummer och skulle senare få information om vilka efterräkningar jag hade att vänta mig. Både stationschefen och den anställde var vänliga och slätade över händelsen en smula så att jag kände mig lite bättre till mods när jag gick därifrån. De berättade också att det händer lite då och då att bilar rullar ner och ända ut på vägen. (Jag var tydligen den första att lyckas träffa lyktstolpen.) Det var  fruktansvärt pinsamt och ännu mer onödigt.

Någon vecka senare när jag passerade höll två män på att luta tillbaka lyktstolpen och den står nu lika rakt och fint som de andra stolparna. Jag har ännu inte hört något ifrån föreståndare trots att jag varit in och tankat och handlat flera gånger, även när föreståndaren själv varit där. I början fick jag verkligen anstränga mig för att inte undvika att gå in dit. Jag har inte själv tagit upp ämnet och frågat hur det blir och tror inte att jag tänker göra det heller. Försöker intala mig att stolpen måste ha haft ett oerhört undermåligt fundament.
*