Jag och mitt "jag"

*
Vad är jag? Jag menar, var sitter "jaget"?

Är "jag" något ogripbart inom mig? Själen? Men i så fall, om jag slår i en tå och tycker att det gör ont så har ju "jag" egentligen inte gjort illa mig. Kan då "jag" och själen vara samma sak?

Är "jag" allt som finns innanför min hud? Då skulle alla hårstrån tillhöra någon annan och jag anmodar å det kraftigaste den rättmätige ägaren till alla dessa hårstrån att omedelbart omhänderta dem. Stråna på själva huvudsvålen kan jag dock åta mig att fortsätta ta hand om.

Mitt "jag" och jag kommer inte riktigt överens. Vi vill inte riktigt samma saker. "Jag" brukar dessutom medvetet sätta käppar i hjulen för mig. Vill ni ha exempel?

Jag är ute och går i skogen och kommer fram till ett vattenfyllt dike. För att ta mig över utan milsvida omvägar krävs ett ordentligt hopp, vilket jag också bestämmer mig för att genomföra. Så här långt är allt gott och väl. Problemen börjar vid själva ansatsen. När jag närmar mig platsen för själva avhoppet börjar "jag" plötsligt tveka. Snabba överläggningar där "jag" inte kan komma överens med mig själv. Tvärstopp. Fäktande armar för att inte tappa balansen. Jag svär åt mig själv, men vet inte vilket jag som svär åt vilket. Gemensamt studerar vi diket som plötsligt tycks ha blivit åtskilligt bredare och djupare. Det är "jag" som börjar få övertaget i diskussionen. Jag ser mig om efter ett lämpligare övergångsställe utan att finna något. Jag lyckas övertala "jaget" att hoppa och vi gör ett nytt försök. Ingen tvekan den här gången, det blir ett hopp. Det är bara det ett "jag" är så förb-nnat tjurskallig och måste ha sista ordet! Därför har "jag" sagt åt kroppen att bara hoppa halvvägs! Detta märker inte jag förrän vi landat mitt i vattnet och leran, "jaget" och jag.

Det händer ibland att jag ska bära någon liten pryl en löjligt kort sträcka. "Jag" protesterar inte alls utan slumrar i bakhåll. Helt utan förvarning släpper "jag" plötsligt föremålet i fråga så det slår i backen. I bästa fall var det ett robust ting, men "jag" kan vara riktigt lömsk och agera på samma sätt även när det är ömtåliga saker som ska förflyttas.

Ibland när något ska uträttas krävs långa diskussioner för att "jag" ska vara med på noterna. Oftare och oftare går "jag" som segrare ur striden och saker och ting förblir ogjorda. Det händer att "jag" låter mig övertalas och olika verksamheter påbörjas. Men "jag" tycks ganska slö och tröttnar alltför fort.

Min närmaste omgivning tycks oerhört road av alla grodor som hoppar ur min mun. Personligen tycker jag att det är oerhört frustrerande att inte ha kontroll över mitt tal, att talet har tagits i besittning av "jaget". Det kan ibland vara oansenliga felsägningar som nästan kan passera obemärkta, att "jag" till exempel byter ut ordet säng mot släng. Det kan ju tyckas oförargligt och smått roande. Ibland spelar "jag" mig större spratt. Eller vad sägs om den gången då sonens nya glasögon skulle hämtas ut. Med ett glatt och hurtigt leende vänder jag mig mot den väntande expediten med orden: "Jag ska be att få hämta ut min sons nakenkatter."!!!!!

Mitt "jag" kan också få mina ansiktsmuskler att utföra märkliga rörelser. Effekten kan bli groteska grimaser som kan få små barn att under lång tid drömma om monster och elaka häxor.

Så alla ni som kanske möter mig någon gång: Jag är inte drullig eller fumlig, jag är inte ovig eller slö, jag är heller inte ful eller fullständigt okontrollerad. Det är bara "jag" som försöker sabotera för mig. Mitt sanna jag är varm, vänlig och ömsint, vacker, stark, energisk och handlingskraftig.

Ifall ni undrar.

*