*
...att skriva lite igen.
Det har varit några dagar fyllda av allehanda aktiviteter sedan sist.
I fredags var det till exempel dags att flytta dotterns bohag igen. Vi har räknat ut det är femte gången sedan hon flyttade hemifrån för knappt fyra år sedan! Förra gången utkrävde jag ett löfte om att hon skulle förbli på samma adress under överskådlig tid, men nu ett år senare är det alltså dags igen.
Bostaden som skulle tömmas ligger på tredje våningen, det finns ingen hiss och trapphuset ger inte mycket svängrum. Vi var dessutom en samling krymplingar som skulle utföra själva flytten: en med stukad fot, en med en obrukbar arm och en superstark men tillfälligt satt ur spel (=jag).
Möblerna skulle sedan upp på femte våningen på andra sidan staden, men där finns en HISS! Det gick oerhört och förvånandsvärt fort att tömma bilar och släpkärror och istället fylla den nya lägenheten. Tyvärr gick varken sängen eller soffan att på något vis knöla in i hissen. Flyttgruppena enda friska och starka medlemmar bestod av den flyttande dottern och hennes lillebror, det vill säga tonårssonen. Alltså fick de bära. Övriga medlemmar i flyttgruppen tog hissen upp och stod sedan och lyssnade på märkliga stön och gruffanden som i sakta mak närmade sig slutdestinationen.
I lördags var det stor internationell hundutställning och odågan Ricky skulle ställas ut igen. Jag hade i lönndom hoppats på att flytten skulle sätta så svåra spår i min kropp att jag skulle bli tvungen att kalla in en ersättare till själva visningen. Denna ersättare skulle i så fall bli den flyttande dottern, och hon skulle inte kunna säga nej till sin halta och lytta mor efter en hel dags flyttslit. Det var nog första gången i livet som jag i lördags morse med en gnutta besvikelse konstaterade att jag inte hade nämnvärt ont i kroppen hur noga jag än kände efter.
Hundutställningar är egentligen inte riktigt i min smak. Jag känner mig så uttittad. Alla andra ser så världsvana ut och deras hundar travar på som om de aldrig gjort annat. Själv far jag fram som en oformlig, flåsande massa med guppande tuttar och en hund som har uppmärksamheten på allt annat än sin matte. Vi erbjuder både hundcoachar och livsstilscoachar en rejäl utmaning!
Nu är det ju förvisso inte jag som ska bedömas utan hunden. Som tur är så har jag en vacker och stilig hund (vilket knappast är min förtjänst) och jag suger stolt i mig alla fina omdömen han får och låtsas att det till fullo beror på min heroiska insats i utställningsringen. (HA!)
Ricky ligger för övrigt i hårdträning. Jag har lovat både honom och mig själv att han ska startas på jaktprov under hösten och nu börjar det brinna i knutarna om jag ska få till det här med osviklig lydnad. Vet faktiskt inte hur det ska gå till. Somliga försöker trösta mig med att det ger sig med tiden, när han blir två år lugnar han kanske ner sig. I alla fall när han blir tre. Med största sannolikhet när han blir fyra. Men han är ju inte ens 1 1/2 än!
...att skriva lite igen.
Det har varit några dagar fyllda av allehanda aktiviteter sedan sist.
I fredags var det till exempel dags att flytta dotterns bohag igen. Vi har räknat ut det är femte gången sedan hon flyttade hemifrån för knappt fyra år sedan! Förra gången utkrävde jag ett löfte om att hon skulle förbli på samma adress under överskådlig tid, men nu ett år senare är det alltså dags igen.
Bostaden som skulle tömmas ligger på tredje våningen, det finns ingen hiss och trapphuset ger inte mycket svängrum. Vi var dessutom en samling krymplingar som skulle utföra själva flytten: en med stukad fot, en med en obrukbar arm och en superstark men tillfälligt satt ur spel (=jag).
Möblerna skulle sedan upp på femte våningen på andra sidan staden, men där finns en HISS! Det gick oerhört och förvånandsvärt fort att tömma bilar och släpkärror och istället fylla den nya lägenheten. Tyvärr gick varken sängen eller soffan att på något vis knöla in i hissen. Flyttgruppena enda friska och starka medlemmar bestod av den flyttande dottern och hennes lillebror, det vill säga tonårssonen. Alltså fick de bära. Övriga medlemmar i flyttgruppen tog hissen upp och stod sedan och lyssnade på märkliga stön och gruffanden som i sakta mak närmade sig slutdestinationen.
I lördags var det stor internationell hundutställning och odågan Ricky skulle ställas ut igen. Jag hade i lönndom hoppats på att flytten skulle sätta så svåra spår i min kropp att jag skulle bli tvungen att kalla in en ersättare till själva visningen. Denna ersättare skulle i så fall bli den flyttande dottern, och hon skulle inte kunna säga nej till sin halta och lytta mor efter en hel dags flyttslit. Det var nog första gången i livet som jag i lördags morse med en gnutta besvikelse konstaterade att jag inte hade nämnvärt ont i kroppen hur noga jag än kände efter.
Hundutställningar är egentligen inte riktigt i min smak. Jag känner mig så uttittad. Alla andra ser så världsvana ut och deras hundar travar på som om de aldrig gjort annat. Själv far jag fram som en oformlig, flåsande massa med guppande tuttar och en hund som har uppmärksamheten på allt annat än sin matte. Vi erbjuder både hundcoachar och livsstilscoachar en rejäl utmaning!
Nu är det ju förvisso inte jag som ska bedömas utan hunden. Som tur är så har jag en vacker och stilig hund (vilket knappast är min förtjänst) och jag suger stolt i mig alla fina omdömen han får och låtsas att det till fullo beror på min heroiska insats i utställningsringen. (HA!)
Ricky ligger för övrigt i hårdträning. Jag har lovat både honom och mig själv att han ska startas på jaktprov under hösten och nu börjar det brinna i knutarna om jag ska få till det här med osviklig lydnad. Vet faktiskt inte hur det ska gå till. Somliga försöker trösta mig med att det ger sig med tiden, när han blir två år lugnar han kanske ner sig. I alla fall när han blir tre. Med största sannolikhet när han blir fyra. Men han är ju inte ens 1 1/2 än!
Suck.
*
Sorry, har dåligt samvete, är ju skyldig gentjänster. Men hade förhinder. Kram ändå. AE
SvaraRaderaVad berodde det tillfälliga "urspelet" på? Att det var du som var superstark förstod jag direkt... hehe.. Men "tillfälligt ur spel" får jag ingen riktig kläm på...?
SvaraRadera