Svante-Fjante, alias Svante drullkatt, kom med en tidig julklapp i mitten av december. Precis mitt i dörrhålet, nästan på tröskeln, hade han placerat den fina presenten. Jag förstår att den var till mig, han har nämligen levererat fina presenter till mig förr. Den här var både större och grannare än de tidigare. Det var en ekorre. Stendöd. Likstel. Med magen lite fint uppvänd så jag kunde se de fina färgskiftningarna i pälsen. Den yviga svansen draperad över bakbenen.
Jag förstår att Svante måste ha blivit besviken över att inte ha kunnat överlämna den till mig personligen. Säkert satt han länge och väntade, kanske hela trettio sekunder. (Längre än så kan han nämligen inte sitta still.) När jag hittade ekorren var Svante alltså inte kvar på plats och kanske var det lika bra. Han skulle nog ha blivit sårad över min otacksamhet. Jag ville nämligen inte ha den. Inte på några villkors vis.
Eftersom jag är en rejäl och handlingskraftig kvinna (?!) räds jag normalt inte futtigheter som insläpade döda djur, men jag kan heller inte påstå att jag med glädje befattar mig med dylika företeelser. Jag stod några sekunder och stirrade på den bepälsade presenten och hjärnan gick ovanligt trögt: "Sopskyffel! Nej, hushållspapper! Nej, handskar! NEJ! FÅGELHUND!"
Ricky är sällan långt ifrån min sida, så inte heller den här gången. Med glädje åtlöd han mitt apportkommando och bar sedan stolt ut pälsbollen. Vi lämnade den ute vid vedboden. Jag tyckte det var ett bra ställe, och räknade med att den skulle vara borta nästa gång jag kom förbi.
Det föll sig så att det tog ett par dagar utan att jag kontrollerat om ekorren försvunnit från sin oheliga gravplats. Tydligen hade däremot Svante passerat. Han måste ha blivit rasande över min otacksamhet! Jag fick den i gåva en gång till. På samma ställe, men inte lika fint upplagd. Tilltufsad, huvudlös och stinkande! Den här gången tog husbonden reda på den och hivade iväg den på ett bättre ställe, där Svante inte kan upptäcka att vi gjort oss av med hans med möda införskaffade julklapp. Tänk om han nästa gång kommer med det saknade ekorrhuvudet och lägger det i min säng, i värsta Gudfadern-stil?
Katter har en viss förmåga att släpa hem alla möjliga byten..minns en sommar när katten Maja hade ungar som var i åldern då mammakatt visar upp vad man kan fånga, hem kommer hon med en snok, dörren stod öppen och snoken placeras på köksgolvet, jag står och diskar så jag ser inte delikatessen först men sekunderna senare står jag på en stol och skriker:
SvaraRadera-MAJA, NU TAR DU UT ORMEN!
Jag fick skärpa tll mg och ta saken i egna händer...när ormen var på en matta var jag snabb och rullade in den, kastade ut mattan och stängde dörren...sen fick den vara stängd ett par dagar trots sommarvärmen!
Ja, herregud! Det kan komma in lite vad som helst med katter i huset! Ormar hör inte till mina favoriter!
SvaraRadera