Förra vintern fick vi efter långvariga vattenproblem borra en ny brunn. Den nya brunnen hamnade bakom huset en ganska god bit ifrån pumphuset. Det medför inga större problem när man har goda vänner med grävmaskin, problemet var den djupa tjälen men det ordnade sig det också med lite provisoriska lösningar. Framåt vårkanten skyfflades det nya diket igen ordentligt så att vi återigen kunde köra in i carporten utan broar och landgångar.
Nu är det vår igen och full tjällossning. Det har blivit ett litet geggigt dike igen tvärs över gårdsplanen. Förra veckan när jag kom hem med min fina passat och skulle smyga över den geggiga svackan sa det PANG. Bilens underrede slog i och plastkåpan under motorutrymmet var inte längre sig lik. Jag blev först mycket irriterad men lugnade mig snabbt eftersom inga allvarligare skador uppstått. Jag bestämde mig också för att fortsättningsvis parkera på framsidan av huset för att slippa köra i geggan och göra om samma misstag. Husbonden har fortsatt köra den vanliga vägen in i carporten trots att jag placerat en plastpåsförsedd stolpe mitt diket, som för övrigt blivit ännu geggigare. Husbonden kör bara runt den viftande gula plastpåsen och raka vägen in i carporten.
Efter några dagar provade jag mig på att försiktigt smyga mig in den vägen jag också. Jag siktade noga på bilspåren efter husbonden. Det guppade till lite men gick bra. Alltså har jag fortsatt.
Igår när jag kom hem var jag antingen för okoncentrerad eller för mesig. Jag kom inte över. Framhjulen borrade blixtsnabbt ner sig i smeten och bilen satt fast som i ett skruvstäd. Arg som ett bi hoppade jag ur bilen, klev med lågskor i den värsta tänkbara sörjan, slet åt mig mina kassar och stövlade in. Bilen stod kvar, djupt nedsjunken och till allmän beskådan.
Husbonden följde så småningom med mig ut och drog loss bilen. Då var jag ändamålsenligt klädd och lyckades stå ut med hans små leenden som han försökte att inte visa mig. När bilen stod på avsedd plats och bara var obetydligt lortigare än tidigare kändes det lite bättre och även jag kunde le åt de små hålen jag lämnat efter mig på gårdsplanen.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar