Jag var på väg för att starta gräsklipparen. Åtskilliga väderleksrapporter hotade med riklig nederbörd och gräsmattan var i stort behov av ansning. Telefonen ringde. Tonårssonens brakförkylning gjorde att han inte klarade av mer av skoldagen, och mitt på dagen går inga bussar. Gräsklippningen fick alltså anstå och istället blev det ombyte och en bilresa in till staden i all hast. Eftersom man ska vara både effektiv och miljömedveten så passade jag på att uträtta en del ärenden.
Väl hemma igen var det dags för ett nytt ombyte och matning kalvar. Så småningom gjorde jag mig åter redo för att ta itu med gräsklippningen. Telefonen ringde. Tonårsdottern hade inget busskort med sig. Den här gången böt jag inte om utan gav mig av i kokläderna, men med tofflor på fötterna. Jag kom inte ens av gården. En kalv hade kommit på att det är värt några smällar från eltråden för att komma ut på andra sidan staketet. Han befann sig på den stora slåttervallen och hade inga planer på att återvända in i hagen. Det är svårt att hålla jämna steg med en sprallande kalv i vanliga fall och med tofflor på fötterna gick det inte bättre direkt. Snarare tvärt om.
Den sjuka sonen och en smått korädd svägerska kallades in och med gemensamma krafter, och assistans av Sonja Katt, lyckades vi mota upp kalven på gårdsplanen för att istället ta in honom den vägen. Han genomskådade oss och försökte göra en rad undanmanövrar. Till slut stod han och jag på varsin sida om vedhögen medan övriga inblandade försökte täcka möjliga reträttvägar. För att skrämma kalvuslingen en aning och få honom att röra sig åt rätt håll kastade jag några vedklabbar bakom honom. Han blev inte ett dugg rädd, istället kom han knatande över vedhögen för att se vad jag höll på med. Till slut var han ändå inne i hagen igen och den väntande tonåringen hämtad.
Gräsmattan blev sent omsider klippt, med avbrott för att köra ytterligar några kvigor ut på bete. Klockan var sent slagen när det var dags att krypa ner i sängen, närmare midnatt. Då ringde telefonen, ungefär samtidigt som det knackade på dörren. Vid den tiden på dygnet kan det inte innebära annat än dåliga nyheter. Jag öppnade dörren och där stod en granne med andan i halsen. Husbonden svarade i telefonen, det var grannens fru som ringde, också hon med andan i halsen. Ungefär samtidigt fick vi alltså veta att Herr Avelstjur modell JÄTTESTOR (han har inte blivit mindre!) befann sig i deras trädgård. Mitt i natten. I mörkret. Var Herr Avelstjur modell Medium befann sig var det ingen som visste.
En annan tjur, vid ett annat tillfälle.
Innan jag hann reagera var husbonden ute ur huset. Jag skippade ombytet och rusade ut i mysbyxor, nattlinne och storstövlar, slängde mig på cykeln och trampade iväg. Av någon anledning, som jag själv inte kan förklara, valde jag inte den farbara grusvägen som går genom byn. Jag befann mig plötsligt cyklande bakom logen där det är gupp och stenar och djupa traktorspår. Och beckmörkt. Att jag överlevde måste betecknas som ett under.
Vi hittade Medium i hagen, tack och lov, och Jättestor var kvar i grannens trädgård. Man knuffar inte gärna på en koloss i hans storlek, det hjälper inte heller, men med hjälp av en hink pellets lät han sig efter moget övervägande motvilligt lockas tillbaka in i hagen. Eltrådarna var avslitna på flera ställen och ihoptrasslade både i varandra och i en ansenlig mängd sly som under natten blivit indraget i hagen. Runt huvudet och halsen hade Jättestor prydit sig med eltrådar, omsorgsfullt ihopflätade.
Det tog en god stund att reda ut alla härvor i skenet från traktorns arbetsbelysning. Det krävdes också ett par cykelturer hem för att hämta material, men eftersom jag är en vis kvinna som (ibland) lär av mina misstag valde jag då byvägen som är riktigt lättcyklad.
Lagom när vi slutligen kom i säng startade ett hejdundrande åskväder och regnet vräkte ned. Det gjorde inte så mycket. Gräsmattan hade ju blivit klippt, och vi hann bli klara med nattarbetet innan ovädret började. Några timmars sömn fick vi också.
*
