Relationsproblem

Relationsproblem är inte att leka med. De leder lätt till att man tappar omdömet och i värsta fall reagerar primitivt och inte speciellt sofistikerat. Man kanske säger saker som man egentligen inte menar, men som kan såra djupt. Man kanske blir helt eller halvt förblindad och bara ser negativa saker hos den andra parten. Det gäller att försöka lyssna, läsa in, sansa sig och tänka efter före. Det viktigaste är kanske att försöka komma ihåg att man inte är ofelbar själv.

Vi har nog alla haft relationsproblem på något sätt. Jag har ett stort och djupgående som pågår just nu. Jag har verkligen försökt olika metoder för att  närma mig och förstå min antagonist. Ja, det har gått så långt att vi har blivit antagonister. Husbonden och jag är överens om hur problemet ska lösas men vi har olika skäl och argument, men resultatet blir det samma.

Jag och Herr Avelstjur modell Medium kommer inte överens på några villkors vis. Jag har försökt i flera år men det går helt enkelt inte att komma överens med honom. Han är stroppig, överlägsen, maktgalen och oberäknelig. Det stör mig otroligt mycket att han och husbonden kommer överens. De kanske inte älskar varandra direkt men de har en slags outtalad respekt för varandra och har ingått vapenvila.



Jag har aldrig varit elak mot Medium. Jag har inte medvetet behandlat honom annorlunda jämfört med de andra. Kanske är han avundsjuk för att jag gosar med de andra och inte med honom, men han inbjuder inte till gos. Jag matar honom varje dag och då står han lugnt och väntar. Försöker jag närma mig utan mat blänger han misstänksamt. Han kan ruska lite på huvudet och kanske fnysa fram en varning. Igår markerade han att jag kommit för nära men han använde sig av fula metoder. Han kom sakta fram och såg riktigt vänskaplig ut men sedan dängde han huvudet i väggen precis framför mig och gick fisförnämt därifrån. Jag hoppade både högt och baklänges. Så nu har jag tröttnat.

Jag tänker inte försöka fjäska något mer. Det verkar vara helt lönlöst. Kanske kan han inte förlåta mig för att jag en gång råkade säga att jag inte tycker om honom. Jag tänkte mig inte för utan undslapp mig kommentaren när han var inom hörhåll. Jag har inte bett om ursäkt heller, så det kanske inte är så konstigt att han inte tycker om mig. Han ska bort från gården. Det är vi överens om, husbonden och jag.

Om mina motiv är huvudsakligen känslomässiga så är husbondens rent sakliga. Medium är inköpt för att användas till betäckning av kvigor. Han har goda genetsika egenskaper för att efterlämna sig lite mindre kalvar och lätta kalvningar, sämre egenskaper för tillväxt. (Därför kommer han själv aldrig att bli som Jättestor till exempel.) Nu har Medium funnits så länge på gården att han är släkt med alla kvigkalvar som föds och han kan därför inte användas till att betäcka dem.

Hans uppdrag är slutfört och till våren föds hans sista kalvar. De två nya Herrarna får ta vid. De är för övrigt extremt sociala även med mig, och har mycket goda egenskaper för både lätta kalvningar och hög tillväxt. Nu får vi bara hoppas att de gjort sitt jobb i sommar och att alla kor och kvigor är dräktiga. Vi ser med spänning fram emot dräktighetsundersökningarna.
*

Halmkörning

Att vara bondmora innnbär att man får rycka in lite var stans där arbetskraft behövs. Att stränga halm till exempel. Det hör inte till de mest avancerade sysslorna, att kunna manövrera traktorn samt ha kontroll över två spakar räcker bra. Den ena spaken får snurr på hela maskineriet, den andra höjer och sänker redskapet som sprätter runt halmen. Inga problem alltså. Det är dock viktigt att man inte färdas på vägarna med redskapets grind utfälld. Den sticker nämligen ut en god bit bredvid traktorn, mot mötande trafik, och kan orsaka allehanda skador på medtrafikanter och deras fordon. (En bekant gjorde en gång det misstaget och repade sin grannes bil riktigt fult trots att grannen valde att köra ända ner i diket!)

Eftersom husbonden för närvarande har hyrt ut sig själv och sina muskler föll det på min lott att stränga halmen. Åkrarna ligger åtskilliga kilometer från gården så det krävdes transport på landsvägen. Jag kom ihåg att kontrollera att grinden var infälld. Bra jobbat! Varje gång jag fick möte tittade jag noga i backspeglarna för jag hade en känsla av att redskapet, och den vidhäftade grinden, slängde oväntat mycket. Inte oroande mycket, men som sagt mer än väntat. Allt gick trots allt väl och jag stannade så småning om på den första åkern och gick ut för att fälla ner grinden.

Hoppsan! Aj, aj, aj!

Redskapet bärs i traktorns hydraularmar och ska under transport vara upphissat. Först vid arbete sänks det ned och roterar med en massa pinnar som sprätter runt halmen (eller höet eller ensilaget eller vad det nu är som ska vändas). Det rullar då på små hjul, som är menade som någon sorts stödhjul under arbetets gång. De är inte till för att bogsera redskapet med. Men det hade jag gjort. Hela vägen. Med redskapet sänkt så mycket det bara gick. Efter noggrann inspektion kunde jag lyckligtvis konstatera att allt verkade vara intakt. Någon enstaka liten pinne saknades visserligen, men det är sådant som ändå ramlar bort någon gång ibland och inte skulle kräva att jag behövde avslöja min fadäs. Jag bestämde mig omgående för att aldrig någonsin erkänna vad jag gjort. Inte för någon.

Jag lyckades efter visst besvär lossa sprinten som håller grinden upplyftad. Sedan skulle sprinten in i ett annat hål när grinden var i arbetsläge. Jag vickade och lyfte och bankade och slog och började efter ett tag att både svettas och säga fula ord. Varför hade jag till exempel en ljusbeige kofta på mig? Och lågskor? Borde jag inte veta bättre? Och VAR var husbondens muskler? För att inte tala om hans rutin, erfarenhet och allehanda små hemligheter om hur alla dessa sprintar och redskap ska hanteras? Varför är jag inte ett litet våp och vägrar befatta mig med allt som är smutsigt och / eller brummar starkare än en syrsa?

Till slut var jag tvungen att krypa till korset och ringa husbonden. Eftersom jag är den jag är och inte lyckas förändra det hur jag än försöker så hörde jag mig själv börja samtalet med att berätta om dittransporten av redskapet. Jag fick ett otydligt mummel till svar och rapporterade snabbt att allt verkade vara helt. Först när samtalet skulle avslutas erinrade jag mig mitt egentligen ärende. Det visade sig att det inte var lönt att ens försöka få in sprinten i hålet. Hålet och sprinten passar helt enkelt inte ihop, husbonden hade inte tänkt på att berätta det. Eller så trodde han inte att jag skulle vara så noga. Eller att jag skulle förstå att det inte behövdes.

Halmen blev vänd utan vidare missöden och jag kom till och med ihåg att fälla upp grinden när jag skulle ut på landsvägen igen. Jag jobbar nu hårt på att bli ett våp.
*

Excentrisk tax

Jag bestämde mig för att städa igen, i tid, och lite snabbt, innan jag ska ut och lite snabbt stränga halm, innan åkaren kommer och hämtar ett berg med LP-skålar som ska vidare till köparen. Sedan är det tänkt att jag ska trotsa min oförnuftiga höjdrädsla och hissa upp mig själv i saxliften för att måla på omåttligt höga höjder.

Ricky brukar följa mina förehavanden med dammsugaren för att kontrollera att jag inte fuskar. Ibland lägger han saker framför dammsugaren för att se om de försvinner. Tor brukar smyga undan och hålla sig i andra rum än där dammsugaren befinner sig.

Jag började i TV-rummet. Ricky smög försiktigt bakom mig och kikade ibland fram bakom mina ben. Tor låg kvar på mattan under soffbordet trots att dammsugarmunstycket redan befann sig på mattkanten. Märkligt. Han låg mellan en soffkudde och en pläd som jag bara minuterna innan lagt fint i soffan. Ricky var den här gången oskyldig till nerdragandet av mysattiraljer eftersom han hela varit med mig och inspekterat vattnandet av blommor. Tor brukar inte dra ner saker på golvet. Märkligt.

Han flyttar sig väl, tänkte jag och förde munstycket med hastiga rörelser över mattan, allt närmare taxen och mysattiraljerna. Plötsligt ekade ett mycket högljutt taxskall genom rummet. Vad i hela fridens da´r? Jag ignorerade taxskrället och fortsatte mina förehavanden med dammsugaren, men avbryts av täta skall i ett intensivt crescendo. När jag böjde mig ner och kikade på den skyldige under bordet såg jag hur han samtidigt som han stormskällde liksom hoppade med hela kroppen utan att släppa dammsugarmunstycket med blicken. Vad har det tagit åt hundskrället?

Jag trätte på honom med sträng röst och plockade upp kudden och pläden i en ilsken rörelse. Där under hittade jag hans hemliga skatt. Det var alltså den han vaktade, och som fick honom att trotsa dammsugaren. Han hade kräkts.


Tor är som jag tidigare berättat mycket speciell på många sätt och vis. En av hans små egenheter är att han alltid måste städa undan efter sig om han har råkat smutsa ner. Alltså måste kräkset gömmas. Inte minst för att Ricky annars kommer och äter upp det. Jag kunde inte låta bli att skratta åt kräksvaktaren och han blängde på mig med en förnärmad blick och lommade iväg. (Nu var det ju ofarligt att lämna skatten eftersom matte hittat den.) Ricky stod förväntansfullt och slickade sig om munnen och viftade på svansen.

Kudden och pläden åkte i tvätten och äcklet skulle torkas upp, det var turligt nog inte så särskilt mycket. Jag upptäckte då att mattan var märkligt bulig och knölig och när jag lyfte på den insåg jag att det jag hittat uppepå mattan bara var som toppen på ett isberg. Det låg mängder av undangömt och tillplattat kräks UNDER mattan. Tor satt under ett skåp och blängde, Rickys svans gick som en propeller i turbofart. Han visade med hela sitt kroppsspråk att han villigt erbjöd sina tjänster när det gällde att ta reda på äcklet (eller godiset beroende på vem man frågar).

Jag avböjde givetvis hans erbjudande även om det skulle ha varit väldigt skönt att bara råka lämna rummet  en liten stund och därmed slippa omaket.
*

Att städa i tid och otid

Uttrycket att städa i tid och otid leder mina tankar till någon som städar ideligen, vare sig det behövs eller inte. Själv städar jag oftast i otid, och med det menar jag en tid efter att det egentligen hade behövts. Igår städade jag, i otid. Jag dammade, plockade, skurade och fejade. Jag till och med tvättade mattor och lade senare på dagen  ut dem på de nyskurade golven. Efter ett antal timmars utomhusarbete kunde jag på kvällen strosa runt med ett stort mått välbefinnande och tända smålampor i mitt nystädade och väldoftande hem.

Huset såg fortfarande välstädat ut i morse, och en bit in på förmiddagen. Sedan kom sotaren. Jag visste naturligtvis om att sotaren skulle komma för sådant meddelas alltid i förväg. Jag hade bara förträngt det.

Vi har under de senaste åren haft ett flertal olika sotare från ett flertal olika sotningsfirmor. Deras ambitionsnivå har varierat liksom röran de lämnat efter sig. Det var ytterligare en ny sotare från en ny sotningsfirma den här gången. En ung kvinnlig sotare som inte var någon sotare utan innehade titeln skorstensfejartekniker (!). Men hon såg ut som en sotare i svarta arbetskläder och med sotsvarta händer och armar. Hennes leende var däremot bländande vitt.

Den unga kvinnliga skorstensfejarteknikern visade sig vara en trevlig och lättsam person. Hennes uppgift för dagen var att kontrollera samtliga våra fem eldstäder med tillhörande rökkanaler, samt husets båda skorstenar både in- och utvändigt. Hon skulle alltså bland annat behöva ta sig upp på krypvinden. Jag har vid ett par tillfällen sett husbonden, som till storleken är en ganska liten man, med stort besvär åla och kravla sig genom luckan upp på krypvinden, illa placerad nästan tre meter över golvnivå. Turligt nog var fejarinnan en mycket späd kvinna så hon hade inga större problem med ålandet genom luckan.

Till saken hör nu att jag klippte gräsmattan igår, och jag klippte den riktigt kort. Fuktigt gräsklipp ligger således runt hela huset där fejarinnan var tvungen att gå för att ta sig upp på sotarstegen. Hon gick därefter till det lortiga pannrummet och stora vedpannan, och därifrån direkt upp på övervåningen och ålade sig upp på den mycket dammiga och av isolering skräpiga vinden. Sedan bar det iväg till kaminen som befinner sig i min arbetshörna bland alla tyger. När hon var klar med detta var det först dags för kakelugnen i sovrummet och sedan den i TV-rummet. Slutligen vedspisen i köket. På alla ställen har hon rakat ut sot och aska ur rökgångarna. Sotare tar heller inte av sig skorna när de arbetar inomhus.

Halvfuktigt gräsklipp, svarta fotspår och fingeravtryck och småhögar med sot i mitt nystädade hus! Suck.... VARFÖR var jag tvungen att städa igår?

Fejarinnans noggranna inspektioner föranledde dock inte några anmärkningar och hon hade till och med tid för en slät kopp kaffe. En mycket trevlig fejarinna alltså. Hon ska dessutom ha en stor eloge för jag har aldrig varit med om en sotare som arbetat så grundligt och lämnat så lite smuts efter sig. Vad det beror på förstår ni säkert själva, utan att jag påtalar det.

Hon är ju kvinna!!

(Det räckte faktiskt med några minuter med dammsugaren och en fuktig trasa, men ÄNDÅ.)
*

Sommarsysslor

Sommarsysslorna på gården är många och i år ingår även rödfärgning av ekonomibyggnader.

För ett antal år sedan skulle jag rödfärga kornas ligghall. Med pensel. Stående på stege. Jag utrustade färghinken med en ståltrådsfnurra så jag kunde hänga hela konstruktionen på stegen för att arbetet skulle underlättas. Det tog längre tid att ta sig upp och ner på stegen än vad det gjorde att rödfärga. Jag är nämligen höjdrädd.

Efter ett antal klättringar upp och ner började jag dock känna mig lite bekvämare på stegen och klättringstiden kapades avsevärt. Efter ytterligare några klättringar tyckte jag att det var onödigt att släpa hinken upp och ner varje gång stegen skulle flyttas. Alltså fick hinken hänga kvar där uppe medan jag mycket försiktigt flyttade stegen i sidled. Ni kan säkert gissa hur det slutade.

Jag drabbades av hybris och blev allt mer oförsiktig i mina förflyttningar av stegen - med tillhörande färghink. Självklart kom hinken rasande genom luften. Gissa var och hur den landade! Upp och ner över mitt huvud! Har ni någon gång varit i kontakt med äkta rödfärg så vet ni att den är ganska tunn och lättflytande. Den rann genom mitt hår, täckte hela mitt ansikte och letade sig in under mina kläder. Den största mängden stannade förvisso utanpå kläderna, men det gjorde just inte saken bättre. Jag antar att jag svor. Eller så gapskrattade jag.

Ute på gården har vi ett pumphus med vattenkastare. Ett ganska lämpligt ställe att spola sig ren från rödfärg, vilket jag också försökte. Färgen vägrade släppa sitt grepp om både mig och kläderna. Det var inte mycket annat att göra än att dra av sig paltorna där bakom knuten. Till saken hör att pumphuset är beläget bara ett fåtal meter från byvägen, men åtskilligt många fler meter från bostadshuset.

Mer eller mindre naken och med stora röda fläckar spridda över kroppen satt jag på huk och lyssnade spänt efter bilar innan jag tog fart och (osedd?)skenade över gårdsplanen och in i huset. I köket satt två tonårspojkar. Deras hakor föll ner i deras knän när jag rusade förbi.

I år var det dags att rödfärga igen. Husbonden har införskaffat en rödfärgsspruta. När vi tillsammans förberedde och påbörjade arbetet skrattade vi åt mitt senaste rödfärgningsförsök. Husbonden stod sedan 5 meter upp i luften där han bemannade färglansen. Jag höll mig på backen och skötte färgpåfyllning och förflyttning av färgspruta och kompressor. Väggarna blev allt rödare. Det blev också de förhållandevis nya djurgrindarna, samt några av ungtjurarna. Så här kan vi inte ha det, tänkte jag och hämtade vattenslang och borste och började tvätta alla grindar innan färgen hunnit torka.

Rödfärgat vatten stänkte åt alla håll samtidigt som himlens portar öppnade sig likt dammluckor, och jag hade inte ens hunnit halvvägs. Husbonden hade för länge sedan flytt in till stugvärmen.

När jag till slut var klar såg grindarna som nya ut igen. Själv såg jag ut som om jag simmat i utspädd rödfärg. Några av tjurarna går fortfarande omkring och ser ut som om de rodnar.

Bärtider

Det är härligt med bärtider! Att först få plocka solmogna bär och sedan få koka saft och sylt på dem hör verkligen sommaren till.


Idag har jag för första gången provat att göra svartvinbärsgelé och resultatet blev alldeles strålande. Visst är det väl extra gott att äta det man själv kokat ihop, speciellt om bären kommer från egen skörd? Doften som sprider sig i köket hör också sommaren till. Något år har jag ställt mig och kokat saft av infrusna bär mitt i vintern, bara för att få känna doften och drömma mig tillbaka till sommaren. Kanske ska jag spara lite i frysen i år också och plocka fram i novemberrusket.
*

SKÄMS!

Ja, jag borde skämmas!

Trots otaliga påstötningar från olika håll har jag inte lyckats prestera en endaste liten rad här på bloggen.

Beror det på att jag fått skrivkramp?    Nej.
Beror det på att inget längre händer i mitt liv?    Nej.
Beror det på att inget längre händer som kan tänkas ha något underhållningsvärde?    Knappast.
Vad beror det då på?    ???

Kanske beror det på sommaren, att den är så varm och skön att jag inte vill sitta vid datorn.
Kanske beror det på att när jag väl kommer in på kvällarna är klockan alldeles för mycket för att jag ska komma mig för att komponera den allra kortaste lilla text.
Kanske beror det på att det händer så mycket att jag inte kan sortera ut vad jag ska skriva om.
Eller så beror det på latmasken. Men det tror jag inte. Inte skulle väl jag vara lat?
*