Stora hartestet

Igår kväll var det dags för Rickys stora hartest!

Jag smög tyst och kikade runt vedbodsknuten med hundarna hack i häl. Aledningen till att jag smög var min förhoppning om att gillra en harfälla åt Ricky om hararna skulle råka vara på plats. Det var de.

Fyra harar satt på den stora planen, fullt synliga. Jag backade några meter och kopplade loss Ricky, som ännu inte rundat vedboden och alltså inte sett hararna. Jag gav honom tillåtelse att springa fritt och var beredd på vad som helst. Tor måste ha insett situationens allvar för han var den mest följsamma och lydiga hund man kan tänka sig. Det kändes inte att han fanns i andra änden av kopplet.

Ricky hann bara några meter innan han blev varse hararnas närvaro ett tjugotal meter framför honom. I samma stund upptäckte de oss och pilade iväg i ett fasligt tempo. Ricky tvekade, stannade, vände sig om och tittade på mig. Jag blev så stolt! Han fick massor av beröm och sedan tillåtelse att springa lös igen. Han sneglade några gånger åt det håll hararna försvunnit men gjorde inte minsta ansats till att följa efter. Varje gång han närmade sig den plats hararna befunnit sig på tittade han efter mig och vände sedan utan att jag behövt säga något till honom. Mycket, mycket bra! Det finns visst hopp för den hunden också.

Nu börjar han också förstå vad jag menar när jag vill att han ska hämta saker åt mig. Det svåra är att få honom att förstå VAD jag vill att han ska hämta. Kanske har han också fått lite väl mycket beröm, för han ger mig saker hela tiden. Han går och hämtar vad han kommer åt och kommer sedan och ger det till mig. Jag har inte lyckats lära honom att lägga tillbaka saker. Han är också lite väl handarbetsintresserad; virkningar, stickningar, tygstuvar, saxar, kuddar och allehanda handarbetsverktyg står högt i kurs hos honom. Som tur är tuggar han inte sönder det. Däremot kan det bli väldigt trassligt. Somliga säger att jag får skylla mig själv om jag lägger det så att han kan nå det....
*