När Tor försvann

Efter att ha tillbringat eftermiddagen på skjutbanan kom vi hem precis när skymningen övergick i kvällsmörker. Jag babblade på om hur roligt det varit att skjuta med den lånade bössan som passade mig så förträffligt. Vi var på gott humör men lite frusna och hungriga och bestämde oss för att äta och värma oss innan vi gick ut för att klara av kvällspasset hos korna. Husbonden skulle ta hand om bössorna och jag skulle ta in hundarna.

Ricky satt förväntansfullt innanför hundgårdsdörren och viftade på svansen, precis som vanligt. Tor syntes inte till, precis som vanligt. Han är lite mörkrädd och vill gärna få sin lilla promenad från hundkojan till grinden upplyst av ficklampan. Jag hade ingen ficklampa med mig och tyckte heller inte att det var så mörkt att det skulle vara nödvändigt. Dessutom hade husbonden hunnit tända ytterbelysningen så det borde vara tillräckligt ledljus även för en lite egensinnig tax. Men det kom ingen tax. Jag började bli lite irriterad och ropade igen. Ricky svansade otåligt runt benen på mig. Det kom ingen tax.

Hundgården är förhållandevis stor och inte på något ställe i den har man överblick över hela ytan samtidigt. Där finns träd, buskar, stenar, håligheter, en liten kulle, plattformer för hundarna att sitta på och så själva hundkojan. Hundkojan är en del av vedboden vars ytterväggar avgränsar ena hörnet av rastgården. Jag gick in i hundgården och sa rakt ut i det tilltagande mörkret att jag varken hade lust eller tid att leka kurragömma. Irritationen steg. Ingen tax. Jag hotade med att han skulle bli ensam kvar i mörkret medan vi andra skulle sitta i stugvärmen och äta gott. Det kom ändå ingen tax. Ricky svansade inte längre runt mig, han svansade mer eller mindre på mig. Ingen tax. Jag låg på knä och försökte se in i hundkojans innersta vrå. Ingen tax. Ricky slickar mig i öronen.

Jag snubblade runt ett varv i hundgården med Ricky i hälarna. Inte någonstans fanns det en liten raggig kropp som satt och kikade under lugg på mig. Irritationen var som bortblåst. Något var fel. Förfärligt fel. Ricky tittade förväntansfullt på mig med en blick som inte bad mig utan snarare tog för givet att jag skulle lösa problemet. Han är själv en problemlösare av stora mått men det finns ju ändå gränser för vad en hund kan klara av. Vi stod och tittade på varandra, Ricky och jag. Tusen tankar for genom mitt huvud.

Ricky, som alltid reagerar blixtsnabbt, är för det mesta väldigt samarbetsvillig. Tor brukar inte göra sig någon brådska även om han tänkt sig att göra mig till viljes. Han ska sträcka på sig först, gäspa stort och kanske klia sig lite. Sen kommer han. Jag brukar då säga åt Ricky att hämta Tor, och det gör han. Snabbt och intensivt. Det är inte säkert att han lyckas få med sig Tor i samma hastighet som han själv håller, men han skyndar i alla fall på proceduren. Ibland hinner han springa flera gånger mellan mig och Tor innan Tor hunnit fram.

Medan jag ropat och letat efter Tor hade Ricky flera gånger visat intresse för vedbodhörnet. Där bakom var det alldeles mörkt eftersom skenet från ytterbelysningen inte nådde dit. Jag gick dit igen och kisade och försökte se in i en ganska djup hålighet som Tor grävt under en sten. Fortfarande ingen tax. Rickys blick sa mig att det kanske började brännas i vår lek om fågel, fisk eller mittemellan. MEN DET FANNS JU INGEN TAX HÄR!

Efter en tilltagande frustration kom min hjärna på att jag skulle säga till Ricky att hämta Tor. Sagt och gjort. Ricky sprang fram till vedboden och slog framtassarna i väggen varpå han vände sig om och tittade glatt på mig. Han trodde att vi lekte. Jättekul, sa jag, men hämta Tor nu. Ricky sprang fram till mig, såg mig rakt i ögonen och rusade sedan rakt mot vedboden och slog framtassarna i väggen igen, ännu högre upp. Ge dig nu, sa jag. Jag leker inte. HÄMTA TOR! Ricky tog full fart, hoppade rakt upp och slog alla fyra tassarna cirka en och en halv meter upp på vedbodväggen.

Frustrationen och oron ökade. Jag konstaterade att Ricky blivit knäpp och att jag haft alltför stor tilltro till hans intelligens och samarbetsförmåga. Det fanns fortfarande ingen tax. Jag var mycket irriterad på mig själv samtidigt som jag gick in för att lämna av den knäppa hunden och hämta en ficklampa.

I skenet av ficklampan gick jag runt flera varv i hundgården och tittade i varje grop och hålighet, i varje buske och till och med uppe i den stora lönnen dit en liten kortbent tax omöjligen skulle kunna ta sig för egen maskin. Vid det här laget var jag säker på att jag skulle hitta en död, eller i vart fall svårt sjuk liten hundkropp. Men det fanns inte ens en sjuk tax. Jag gick ett varv till och kontrollerade om nätet var trasigt. Det var det inte. Någon måste ha stulit honom. Det fanns ju ingen tax! Jag hade luskammat hela hundgården, till och med legat på knä och rotat runt i Tors hemliga och egengrävda gömmor. Han var borta.

Varför skulle någon göra sig besväret med att gå in i hundgården och stjäla bara en hund, och dessutom den som torde vara mest svårfångad? Ricky älskar allt och alla och är alltid snabbt framme vid grinden när någon kommer. Varför skulle någon gjort sig besväret med att stänga in honom igen och dessutom reglat dörren? Det måste vara någon som absolut vill ha en tax, och inte bara en hund.

Jag var både arg och orolig och gråtklumpen i halsen växte och värkte. Jag insåg att jag behövde hjälp och sprang mot utgången men bestämde mig för att först kontrollera nätet igen. I snigelfart gick jag än en gång runt nätet och inte bara tittade på det utan kände på det också. Det var verkligen helt och intakt. Ingenstans fanns ett litet hål stort nog ens för ett marsvin att ta sig igenom. Det fanns heller ingen tax.

Jag började fumla i fickan efter telefonen samtidigt som jag svepte en sista gång med ficklampan. Något blänkte på marken ungefär där Ricky kastat sig mot vedbodväggen. Jag gick närmare, böjde mig ner och lyste in i vad som visade sig vara en mycket liten, diskret, nygrävd och hemlig tunnel in i vedboden. Jag såg ett planteringsrör, en röjsåg och lite byggskivor. Den lilla uslingen hade rymt genom vedboden! Och skottat igen hålet bakom sig så att det knappt syntes från utsidan! Vedboden är INTE hundsäkrad från insidan! En tax tar sig med lätthet ut genom gliporna på framsidan, och vad gör en tax då? Jo den drar till skogs och jagar på egen hand när husse och matte har lämnat hemmet med vapen i hand utan att ta med de två ivriga och tjänstvilliga jaktkamraterna.

Lättad över att Tor sannolikt inte var stulen och heller inte funnen sjuk eller död i hundgården skenade istället oron över var han nu var och vad han gjorde. Hur länge hade han varit borta? Hur långt kunde han ha hunnit? Det var ju mörkt nu! Skulle han bli påkörd? Hade vargen hittat honom? Två hundar har blivit rivna av varg i vårt närområde inom loppet av ett par veckor.

Jag rusade ut ur hundgården och fram till vedbodsdörrarna som jag nästan slet loss från de gamla rostiga gångjärnen. Där inne i mörkret satt en mycket ensam och mycket ynklig tax och blinkade när ljuskäglan träffade honom. När vi hälsat glatt, varmt och hjärtligt på varandra gick vi in i stugvärmen vi också.

Här skulle historien kunna sluta, men jag ägnade resten av kvällen åt att brottas med mycket blandade känslor. En enorm lättnad och glädje över att Tor låg i fåtöljen och snarkade och inte var vare sig försvunnen eller skadad. Stor ödmjukhet och nästan lika stora samvetskval inför Ricky. Jag VET ju att han är smart och ofta försöker kommunicera, det gäller bara att uppmärksamma det och förstå det. Varför tvivlade jag på honom istället för att våga lita på honom? Han kunde knappast ha visat mig tydligare var Tor befann sig. Jag vet inte om det är sunt att dyrka sina hundar, men jag dyrkar verkligen Ricky. Han kan vara en sann plågoande och vi måste hitta på alla möjliga lösningar för att inte ständigt bli överlistade. Han kan fara fram som en furie och ge ett allmänt korkat intryck, men ack så fel det intrycket är! Jag tror att det skulle gå att lära den hunden nästan vad som helst (utom "vacker tass" för det har visat sig fullständigt omöjligt) och han har själv hittat ett sätt att kommunicera med oss. Det gäller bara för oss att vara lyhörda och snabba i reaktionen, för allt Ricky gör går fort. Ge honom en uppgift och han löser den, men kanske inte alltid på det sätt man själv tänkt sig eller önskat.

Han är glad och tillitsfull och tror alla om väl och jag tror att han känner likadant för mig som jag gör för honom. När någon annan säger åt honom att göra något, kollar han alltid med mig om det är OK, bara med en snabb blick och det räcker att jag nickar tillbaka. Är inte jag i närheten är det inte säkert att han bryr sig om att lyda över huvud taget lite beroende på vem som sagt till honom. Jag kan få honom att vända, stanna eller komma genom att vrida på huvudet eller diskret vifta med ett finger. Han kan en massa saker och jag kan få honom att göra så mycket som vi egentligen inte har övat in. Han har bara lärt sig det genom att vara observant och villig att vara till lags. Den enda som ser att jag gjort något tecken är han, och den enda som således märker att han lyder är jag.

Han är ganska hårdhudad och tuff, lättskrämd men orädd. Han tycker det är värt ganska stora mödor för att nå sina mål, i synnerhet om målet går att förtära. Att det kanske gör ont är inget hinder.  Många av er som vet vem Ricky är tror nog att jag blandat ihop begreppen och beskriver en annan hund men ni har bara inte varit tillräckligt uppmärksamma. För det mesta råder ett stort samförstånd oss emellan, även om han ibland är olydig och då tar han gärna igen för alla andra gånger. Framför allt har jag lärt mig i vilka situationer han kan tänkas vara olydig. En del av se situationerna ser jag till att vi inte hamnar i, andra kan jag provocera fram, ytterligare andra har jag ännu inte lyckats få kontroll över. Man lär så länge man lever. Jag undrar vad som rörde sig i hans lilla hundhjärna när jag inte fattade någonting där ute i hundgården.