Idyllen på landet: Ärkefiende eller Räddare i nöden?

*
Tor Tax och jag har ett märkligt förhållande. Det har jag berättat om tidigare. För det mesta råder inga problem och han lyder alldeles utmärkt. Lite då och då uppstår det dock konflikter, som idag till exempel.

Ögonstenarna sommaren 2009.

Jag hade båda hundarna lösa på backen och med Ricky medför det inga problem. Han kan vara ganska yvig i svängarna men lyder snabbt. Tor måste man däremot passa hela tiden, så fort han märker att man brister i uppmärksamhet tar han tillfället i akt och då går de små korta taxbenen i hundra knyck. Idag bestämde han sig för att jaga katten istället för att hoppa in i bilen, trots att han var tvungen att passera bara en halvmeter ifrån mig, och trots att jag röt åt honom att stanna. Ricky blev alldeles paff när jag röt och stannade fastän han var på betydligt längre avstånd ifrån mig. Tor ökade bara farten.

Utan att tänka fällde jag ut benet, som för att ta krokben för honom, och det är väl knappast att rekommendera egentligen. Tor störtdök ner i snön och blev JÄTTEARG. Det är MYCKET förnärmande i ett taxsinne att RAMLA. Han kravlade sig dock snabbt upp och fortsatte med kattjakten. Nu var det jag som blev JÄTTEARG. Ricky förstod inte vad han gjorde för fel (han gjorde ju heller inget fel) utan kom svansande efter mig och följde mig hack i häl. När jag ropade (skrek?) åt Tor att komma försvann taxuslingen i snön borta hos grannarna och Ricky tyckte att han ju redan hade kommit, men för att behaga mig ytterligare hoppade han upp i famnen på mig. Närmare kunde han ju inte gärna komma. Jag befriade mig från de långa bretonbenen och rusade efter rymlingen, med stövlar vars skaft inte nådde över snötäcket, och med en hoppande breton runt benen. Till slut insåg Tor att det kanske var bäst att lomma matte till mötes, och resten av dagen har han fjäskat som bara den.

Det är inte ofta jag ber någon av de övriga familjemedlemmarna gå ut med hundarna, men idag gjorde jag det. Jag har nämligen arbetat lite för hårt idag, och de två tonåringarna erbjöd sig omgående att ta hand om kvällsrastningen när de såg min matta och utarbetade uppenbarelse. Själv placerade jag mig liggandes i TV-soffan med förhoppningar om ett snabbt tillpiggnande.

När Ricky har varit ute tycker han att det är viktigt att han springer runt till alla familjemedlemmar och talar om att han har kommit in igen. Det går i ett fasligt tempo som alltid när han ska göra något. Helst ska han pussas också, allra helst i ansiktet. Tor brukar under tiden avvakta under hallbyrån. Ikväll blev Tor insläppt först och han smög fram till mig och kikade över soffkanten. Sedan parkerade han nedanför mig med blicken riktad ut mot köket. Både han och jag hörde när Ricky var i antågande.

Ricky kom runt hörnet i full fart men Tor släppte inte fram honom längre än till mattkanten. Två gånger blev busen bortmotad. Tor satte sig återigen på pass nedanför mig och Ricky låg på andra sidan tröskeln och såg olycklig ut. Jag är övertygad om att Tor insåg att hans hopplösa och ganska jobbiga matte inte mådde riktigt bra, och eftersom odågan Ricky inte är så finkänslig så skulle han helt enkelt hållas på avstånd.

Samma sak hände en gång när jag halkade omkull på en isfläck och faktiskt slog mig ordentligt. Ricky trodde att jag busade och tyckte det var jättekul med matte kravlandes i snön. Tor kom också då till min undsättning och höll Ricky på behörigt avstånd tills jag frustande och stönande kommit på benen igen. Både då och nu förblev Ricky helt stilla efter Tors ganska bryska tillrättavisningar, ända tills jag kallade honom till mig.

Håll dig undan!

Tor tröstar gärna den som är ledsen eller nedstämd. Han slickar tårarna från kinden och viskar tröstande ord i örat. Det är faktiskt sant! Om man viskar i hans öra så svarar han med små korta flåsningar i ens eget öra, det är jättemysigt. Vi har en himla massa hemlisar han och jag.

Ricky tar mig faktiskt i försvar ibland han också. Inte för att det egentligen har behövts men han har trott att jag har varit i nöd. Det har varit gånger när någon försökt att till exempel kittla mig (vilket jag verkligen ogillar). Ricky har vid sådana tillfällen uppmärksammat min tilltagande frustration och kommit störtande till min hjälp. Han har inte gett sig på min plågoande (som ju alltid varit någon han känner) utan trängt sig emellan och uppfordrande och frågande sökt min blick som för att få reda på vad som förväntas av honom. En klapp på huvudet och några lugnande ord brukar räcka för att han lugnad ska backa undan igen. Jag undrar just vad han skulle göra om det var allvar.