Halmkörning

Att vara bondmora innnbär att man får rycka in lite var stans där arbetskraft behövs. Att stränga halm till exempel. Det hör inte till de mest avancerade sysslorna, att kunna manövrera traktorn samt ha kontroll över två spakar räcker bra. Den ena spaken får snurr på hela maskineriet, den andra höjer och sänker redskapet som sprätter runt halmen. Inga problem alltså. Det är dock viktigt att man inte färdas på vägarna med redskapets grind utfälld. Den sticker nämligen ut en god bit bredvid traktorn, mot mötande trafik, och kan orsaka allehanda skador på medtrafikanter och deras fordon. (En bekant gjorde en gång det misstaget och repade sin grannes bil riktigt fult trots att grannen valde att köra ända ner i diket!)

Eftersom husbonden för närvarande har hyrt ut sig själv och sina muskler föll det på min lott att stränga halmen. Åkrarna ligger åtskilliga kilometer från gården så det krävdes transport på landsvägen. Jag kom ihåg att kontrollera att grinden var infälld. Bra jobbat! Varje gång jag fick möte tittade jag noga i backspeglarna för jag hade en känsla av att redskapet, och den vidhäftade grinden, slängde oväntat mycket. Inte oroande mycket, men som sagt mer än väntat. Allt gick trots allt väl och jag stannade så småning om på den första åkern och gick ut för att fälla ner grinden.

Hoppsan! Aj, aj, aj!

Redskapet bärs i traktorns hydraularmar och ska under transport vara upphissat. Först vid arbete sänks det ned och roterar med en massa pinnar som sprätter runt halmen (eller höet eller ensilaget eller vad det nu är som ska vändas). Det rullar då på små hjul, som är menade som någon sorts stödhjul under arbetets gång. De är inte till för att bogsera redskapet med. Men det hade jag gjort. Hela vägen. Med redskapet sänkt så mycket det bara gick. Efter noggrann inspektion kunde jag lyckligtvis konstatera att allt verkade vara intakt. Någon enstaka liten pinne saknades visserligen, men det är sådant som ändå ramlar bort någon gång ibland och inte skulle kräva att jag behövde avslöja min fadäs. Jag bestämde mig omgående för att aldrig någonsin erkänna vad jag gjort. Inte för någon.

Jag lyckades efter visst besvär lossa sprinten som håller grinden upplyftad. Sedan skulle sprinten in i ett annat hål när grinden var i arbetsläge. Jag vickade och lyfte och bankade och slog och började efter ett tag att både svettas och säga fula ord. Varför hade jag till exempel en ljusbeige kofta på mig? Och lågskor? Borde jag inte veta bättre? Och VAR var husbondens muskler? För att inte tala om hans rutin, erfarenhet och allehanda små hemligheter om hur alla dessa sprintar och redskap ska hanteras? Varför är jag inte ett litet våp och vägrar befatta mig med allt som är smutsigt och / eller brummar starkare än en syrsa?

Till slut var jag tvungen att krypa till korset och ringa husbonden. Eftersom jag är den jag är och inte lyckas förändra det hur jag än försöker så hörde jag mig själv börja samtalet med att berätta om dittransporten av redskapet. Jag fick ett otydligt mummel till svar och rapporterade snabbt att allt verkade vara helt. Först när samtalet skulle avslutas erinrade jag mig mitt egentligen ärende. Det visade sig att det inte var lönt att ens försöka få in sprinten i hålet. Hålet och sprinten passar helt enkelt inte ihop, husbonden hade inte tänkt på att berätta det. Eller så trodde han inte att jag skulle vara så noga. Eller att jag skulle förstå att det inte behövdes.

Halmen blev vänd utan vidare missöden och jag kom till och med ihåg att fälla upp grinden när jag skulle ut på landsvägen igen. Jag jobbar nu hårt på att bli ett våp.
*