Jag fick ett SMS

Efter mitt förra inlägg om den trilskande symaskinen fick jag ett SMS från min kära mor. Hennes egna erfarenheter av just trilskande symaskiner, egna försök till reparationer och sedan nödbedd hjälp gav anledning till ett brådskande SMS med råd och varningar:

"OBS! Smörj INTE maskinen! Den är permanentsmord. Du får nog fjäska med en liten borste istället, som i Vedby. Håll karlar utanför. Mamma."

För den oinvigde är detta inte speciellt roligt. För mig är det hysteriskt roligt.

När jag var i 15-årsåldern försökte mamma utföra service på sin symaskin. Det ena gav det andra och efter en god stund, medan språket blev allt hetsigare, låg det lite för många småskruvar kvar på bordet. Pappa tillkallades (han höll egentligen på och byggde klart vårt hus som vi flyttat in i för tidigt) och det hela urartade till ett gräl som är helt obeskrivbart och vansinnigt skrattretande. Jag och Syster Yster spelade in symaskinsgrälet som hela tidan ökade i styrka, utan att de inblandade upptäckte bandspelaren som vi helt öppet placerade intill dem. Vid något tillfälle böjde sig mamma fram för att dra ur elsladden till symaskinen och talade då rakt in i mikrofonen. Tyst, som för sig själv, beklagade hon sig över hopplösa karlar och krånglande symaskiner. På inspelningen hördes detta sedan tydligast av allt. Symaskinen blev så småningom körklar igen.

Senare under dagen spelade jag och Syster Yster upp bandet med det löjliga grälet. Både mamma och pappa trodde att det var radion som stod på. Pappa gick fortfarande och muttrade om gigantiska skruvmejslar som mamma ska ha hotat honom med (den var ca 5 cm inklusive skaft och syntes inte i handen). Mamma bemötte varje kommentar med ett upphöjt lugn. Plötsligt fick pappa nog av radiogrälet i bakgrunden och vände sig mot radion för att stänga av den med orden:

"Vad är det för idiotisk radioteater?"

Syster Yster och jag kreverade av skratt. Vi skrattade så vi grät och de arma föräldrarna trodde antagligen att vi förlorat förståndet. När vi lyckats förklara för dem att det var sig själva de hörde på radion vägrade de tro på oss. De skulle aldrig nedlåta sig till att hamna i ett så löjligt gräl. De blev naturligtvis överbevisade när vi spelade upp bandet från början och tvingade dem till aktivt lyssnande. Inte ens de kunde hålla sig för skratt, och plötsligt var de sams igen.

Jag hade bandet kvar i många år och jag och Syster Yster lyssnade på det ibland, alltid med okontrollerat skratt som följd. Bandet har senare kommit på villovägar. Kanske blev det konfiskerat av någon av föräldrarna som tröttnade på att vi roade oss åt deras tillkortakommanden.

Som ni förstår så skrattade jag gott när jag fick SMS-et av mamma här om dagen.

*